Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.

Jag sov i ett träd

Nerstigen från bergen och runtvirrandes i staden likt en vilsen koala. Malplacerad men lugn. Kanske framförallt långsam. En veckas asketliv i en bergstrappa med naturen i hela kroppen och yoga under ett gigantiskt eucalyptusträd, och en vecka i ekoutopiskt djur- och familjekaos.

Finast: Natten i trädkojan. Att sitta med ryggen mot den tjocka stammen och eukalyptusbladen kittlandes i näsan, och sova med tjugo meter luft under ryggen. Alpackorna. Träden! Bergen!

Nu: Strandlöka. Trapphippisarna har lovat att låna mig ett myggnät. Och bussällskap.

Ochockerande festivalsdramatik

En vecka i filt och gummistövlar. Yogafestival på Öland och ett eventuellt återbesök på den enda svenska camping jag någonsin besökt. Den ursprunglige arrangören trillade ner i en hög med vitt pulver och stack med pengarna mindre än en vecka före festivalens start men det blev något annat och det blev väldigt bra det med. Tråkigt på en massa sätt med arrangörsdramatiken, men jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med det chocktillstånd som Aftonbladet beskriver. Det blev en massa yoga, ett besök i en trollskog med en Snusmumrik som bytt färg på jackan och flöjten mot en fiol, hårda klappar på spända getrumpor, djupa andetag, basturitualer, regndroppar mot tältdukar och en massa kärlek och bra vibrationer som jagade igenom hela kroppen på ett sätt som skulle göra Kicki Danielsson stolt. Dessutom var det väldigt skönt att bara vara en massa utomhus. Smula sönder stenar med händerna, lukta på tång och klappa på en gammal ek som dött i flera hundra år men ännu inte börjat böja sig mot marken.

Kocken Klorofyll

Researchar trädreferenser till Boken och försöker förstå mig på den här fotosyntesen som jag inte hört av sedan typ sjuan. Inser att det är långt mer komplicerat än den version som Mr Nilsson presenterade för oss på den tiden. Tur är väl då att Naturskolebladet erbjuder än lite mer pedagogisk förklaringsmodell baserad på Kocken Klorofyll.

Kocken Klorofyll har sitt kök i löven och lagar mat på sin spis solen. Det är en himla skicklig kock så de enda ingredienser han behöver är vatten och luft. Kocken Klorofyll tycker mycket om socker så det enda han lagar är olika sorters socker. Kocken Klorofyll är lite dålig på att mäta rätt så han får alltid rester över i köket som han måste slänga ut. Vissa kallar rester för sopor men resterna från Kocken Klorofylls kök kallas för syre. På hösten när alla bladen ramlar av har inte Kocken Klorofyll längre något kök och restaurangen stängs för säsongen.

Hilarious!

Vårvindar

Våren är fantastisk! Och också lite svår, det måste medges. Idag släpade jag mig till slut ut och promenerade på kyrkogården. Jag såg två duvor som jagade varandra för att få knulla och fyra barn som satt i ett hörn och tjuvrökte.

Min nya idol är Julia Hill. Hon bodde i ett över tusen år gammalt träd i 738 dagar för att det skulle få leva. Och det fick det.

Rostande varig kärlek

Värdväxling är en vanlig överlevnadsstrategi för många rotsvampsjukdomar. Sjukdomen skiftar då värdväxt flera gånger per år för att förse sig själv med näring året om. Oftast genom att ha en värdväxt under vinterhalvåret och en annan under sommarhalvåret. En av de vanligaste värdväxlande trädsjukdomarna är Päronrost.

Päronträd börjar rosta på försommaren efter att ha smittats av sporer från vissa typer av enar inom en radie på uppemot 400-500 meter. Under hösten vandrar sjukdomen tillbaka till enarna där den har bättre förutsättningar att överleva vinter. Även sjukdomar måste äta för att överleva och under vinterhalvåret finns ingen näring i päronträdet. Enarna är starkare och tryggare än päronen och således ett mer attraktivt val under den hårda skandinaviska vintern. På våren blir dock svampen återigen förförd av päronens vackra blommor och glömmer med ens bort tillfälligheten i dess sprudlande glans. Återigen överger de enarnas trygga sträva bark och skyddande barr för päronträden med dess späda blommor, förföriskt gröna löv och saftiga frukt. Svampen formar sig i långa suktande tungor på enens grenar och slickar sig sedan upp i päronträdet. Svampen etablerar sig oftast strax efter nattligt regn då trädets uppsvällda sörjande grenar är extra mottagliga. Snart därefter är dess gröna löv återigen fulla med röda utslag och grenarna fulla med variga sår. Päronträdet blir svagare och svagare för varje år som rosten lyckas övertala sig in i dess stam. Kartsättningen minskar och till slut kan trädet dö. Under tiden står enen och iakttar svampens otrohet och längtar till hösten då den återigen ska vara ensam om att bli utnyttjad. Enarna må vara svampens andrahandsval men minst lika viktig för dess överlevnad. All värdväxlande svamp behöver minst två växtarter för att kunna utvecklas och föröka sig.

Peppad av pesten

Igår var jag på examensfest och träffade två omtalade arborister. De lärde mig bland annat att det finns en trädsjukdom som heter 'Päronpest'. Det finns så mycket att hämta!

Har nu varit ute på mitt första Sneställtuppdrag. Det var roligt och givande. Jag lärde mig bland annat hur stor man egentligen är när man går i nian. Och att det inte bara finns personer ur gruppen män över femtio år, utan även människor födda på nittiotalet, som fortfarande har åsikten att en man inte är en riktig man om han inte kan försörja sin fru och att kvinnor inte är lämpade att arbeta som byggarbetare.