Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.

En obekvämlighet vid namn kropp

Hur mycket kan man blogga på en dag utan att det framstår som att man faktiskt inte alls lämnat landet och är ute på en sådan där spektakulär och alldeles galet fantastiskt resa utan sitter i en liten brun källare någonstans i Sverige och leker med internet hela dagarna? Jag testar med ännu ett inlägg så får vi se vad som händer med min trovärdighet. Jag skyller på att Paret ville internetta mer på väg till maten. Jag måste ju följa med till maten. Jag kom dessutom på en del saker som jag vill berätta men som blev helt utkonkurrerade av all avföring i förra inlägget.

Det finns en liten obekvämlighet. Kroppen. Den konstanta påminnelsen att man har en och att det finns regler för hur den bör bete sig och var och i vad. Mycket energi och svett läggs på att forsöka skyla rätt delar av kroppen. Bara detta är en intressant studie i sexualisering av bestämda kroppsdelar. Visa mage=ok. Visa armhåla eller knä=slampa. Nu är detta inte obligatoriska förhållningsregler utan framförallt en praktiskhetsåtgärd. Genom 'rätt' kläder skalar man av sig en mängd överflödiga och obekväma blickar och attityder. Å ena sidan borde jag förstås göra någon form av frigjord naken-hud-härdnings-statement, men då luften viskar till mig att det skulle ses mer som en bekräftan på respektlös västerländsk slampigheten, än leda till djuplodande och långsiktiga diskussioner om patriarkala strukturer låter jag bli.

Min kropp sa åt mig att hoppa i havet och leka fisk igår. Trots t-shirt-och-långbyx-bikini var detta kroppsbeteende dock tillräckligt normbrytande för att locka till sig en hög fotograferande indier (vilket från den ljusa sidan bidrog till en hälsosam analys av det egna fotograferandet och dess lämplighet i olika situationer...). Njutningen förtogs lite av publiken och det sladdriga extraskinnet, och doppet retade snarare än tillfredställde min havshunger. Iakttagelsen är hela tiden och alltid redo.

Och kroppen känns lite rastlös och trött. Det finns väldigt få stillastående eller vilande sammanhang i offentligheten vilket leder till en ovan och uttröttande konstant rörlighet. Eller hostellathet. Kanske logiskt. Tänk vad fullt det skulle bli om alla fick för sig att sitta still samtidigt. Beställ-ät-ta mer-betala-gå! 'Three chai please'-skål-stå-drick-hej då!

En annan kroppsrelaterad baksida är alla myggsvulster som sakta men säkert sprider sig över min kropp. Lite naivt av mig att tro att jag skulle kunna myggstifta mig fri från dessa blodsugare. Hoppas bara att inga av dem som attackerat mig burit med sig en sådan dar japansk hjärnhinneinflammation-basilusk som vissa anser att man ska vaccinera sig mot.

Jag känner mig färdig med detta kroppsfokus. 14-25 februari far jag på meditationskurs för att fokusera på sinnet och för att inse att det sitter ihop med kroppen.

P.S. I Indien finns rusande röda bussar som ser ut som den galna kattbussen i Min Granne Totoro. Det är galet vackert.

Diverse

Har varit på en ö utanför Brisbane ett par dagar och tittat på havet, badat och gjort ett ganska patetiskt surfförsök. Fint. Hav är bra på att ladda batterier, inspirera och suga bort tråkiga tankar. Och den här ön i det här havet var exceptionellt bra på att göra vegoburgare, ta överpris för internet, sprida ut lugn och ro och bjuda på fantastiska utsikter överallt.

Från och med onsdag ska jag WWOOFa i ett Yoga Ashram i Brisbane. Celibat, morgon -och kvällsmeditation, nakenförbud, drogförbud, köttförbud och hela kittet. Tänker eventuellt införa ett privat kommunikationsförbud första veckan också, så om jag inte svarar på kommunikationsförsök så vet ni varför... Ska bli spännande och förhoppningsvis dra fram de viga, samlade och spirituella sidorna hos mig.

Annons:
Alla som känner någon som känner någon som vet något om en ledig lägenhet/vrå i Malmö från och med sissodär april är väldans välkomna att höra av sig och berätta...

Söta planer i svetthålet

Och Arian Boy sa: It would be nice to find a cheap apartment for two weeks and just have a home, find some nice people and eat good food.
Och Ashtray sa: Hmm, sounds awesome... But not very likely huh?
Sedan gick vi tillbaka till hostlet och slängde ett par ord med den söta hippiereceptionistan och hon sa: I have a orange house across the road with an empty room, come stay with me.

Så nu bor vi i ett oranget hus på andra sidan vägen och ska snart gå hem och tillaga fantastisk lasagne och dricka vin. Huset ligger i Port Douglas en gnutta norr om Cairns och vi hade bara tänkt stanna här en natt på vägen tillbaka till Cairns efter en liten tur till regnskogsparadiset Cape Tribulation. Mycket paradistjat här i trakterna. Och jo, det är vackert, men tjat blir ju alltid lite tjatigt efter ett tag... Det är tropiskt klimat här uppe i norr. Det är svettigt här uppe i norr. Regnskog, berg, hav och vackert vackert. Tyvärr är havet fullt av giftiga maneter, men det finns en hel del krokodilfria vattenhål att skölja kroppen i. Idag var vi ute och tittade på barriärrevet iförda cyklop, snorkel och ljusblå linus-på-linjen-dräkt som skydd mot elaka maneter. Nu ska vi betala billig hyra, laga god mat och förhoppningsvis träffa en massa fint folk i två veckor.

Surfing is the shit

Bra skit bra skit bra skit. Skulle mycket väl kunna tänka mig att ta steget till nästa assimileringsnivå och bli en 'Layd Back Surfer' på heltid. Hade mitt första möte med havet från ovanpå en surfbräda imorse. Skitkul. Tror att jag kommer ha vissa svårigheter att gå imorgon och att jag kommer sova som en liten bebis på flyget inatt. Skittrött. En spexig, layd back Aussie Dude förklarade lite grunder och drog spexiga skämt på spexigt Aussie Dudigt sätt och sen var det direkt ner i vattnet för att pröva sina fenor. Samtliga muskler började värka efter cirka en halvtimme, men tack vare all rolighet höll de ytterligare en och en halv timme innan jag på skakiga ben (bokstavligt!) hasade mig upp på land. Sedan dess har jag rört mig låååångsamt. Långsammare än vanligt. Har en stor hög med meningslöst väntande framför mig innan flyget avgår klockan midnatt så det är en bra dag för långsamhet.

Mycket hav och lite problem

Jag och tysken har skaffat oss artistnamn. Någon gång under avskedsmiddagen hos The Dude växte karaktärerna Ashtray & Arian Boy fram. Jag är Ashtray. Motiveringen har bitvis fallit ner i glömskehålet, men det hade något att göra med att jag kompletterade Dudens skämt när han misslyckades med att vara rolig och att jag därmed borde ta jobb som hans slav. Eftersom detta samtal ägde rum medan Duden hade en cigarett i ena mungipan blev den naturliga kopplingen att mina arbetsuppgifter även skulle inkludera att vara hans askfat vid behov. Tysken är Arian Boy av den enkla anledningen att han ser väldigt arisk ut. Och så är han ju tysk och måste således för alltid dras med nazistrelaterade skämt. Nu är Ashtray & Arian Boy ute på äventyr och stundvis relativt djupt vatten.

Vår söta lilla van Vinnie (the poo) hade sitt första lilla brake down igår. Någonstans på den cirka 40 mil långa och så gott som öde vägen mellan Geraldton och Shark Bay började Vinnie bubbla av vrede och häva ur sig litervis av tårar/urin från de nedre partierna. Oj, oj, oj, sa Ashtray & Arian Boy, vi vet ju ingenting om 23 år gamla Mitsubishi vans. Men vi låtsades kunna lite och med gemensam kraft tog oss vi de 20 resterande milen till närmsta mekaniker. Väl där fick vi veta att det inte var så farligt som vi först trott och kunde ta Vinnie på ytterligare en liten utflykt innan vi lämnade in hen hos herr Mekaniker klockan 8 imorse. Nu håller vi tummarna för att inte det preliminära priset ska stiga allt för mycket innan det är dags för upphämtning.

Gårdagen och Vinnies överraskande goda hälsa firade vi intill Little Lagoon. Lika vackert, stillsamt och avkopplande som det låter, ända tills vi väcktes imorse av en brutal knackning på rutan och en surmulen strandvakt/campingfascist som upplyste oss om att campning var förbjuden på denna strand.

Sedan sist har vi även campat vid ännu en fantastisk strand, en fantastisk insjö och haft vår första campingplatsupplevelse inklusive bad en fantastisk pool. Och så har vi vandrat lite, klättrat på sanddynor och svettats och badat en hel massa. Språkutbytet går sådär.

På väg

Drygt en vecka på väg. Perth var kortvarigt och intensivt. Tjackade en bajsbrun van, sov en natt hos ett systerex, lapade hav och köpte diverse tråkiga nödvändigheter. Cervantes var underbar strand, blåst, nationalparksbesvikelse och en massa borttappade saker. Men framförallt gott att vara på väg på riktigt. Geraldton är as we speak och bästa anhalten hittills. Gudomlig solnedgång på Sunset Beach. Hahahahahaha, Sunset Beach, ni vet TV-programmet... Detta var till och med bättre än TV-programmet. Ganska mycket bättre. Nu ska det turistas lite i och runt Västra Australiens näst största stad och tillika bondhåla. Typ som Söderköping fast bondigare och utan Smultronstället och fantastiska stränder istället för Göta kanal. Jag har det fint, varmt, sandigt, förvirrat och då och då alldeles underbart. Anna kom hit så vi kan äventyra tillsammans!

Havshelg

Lite rastlöshet i onsdags kväll och så vips förvandlades inga helgplaner till Great ocean road-planer. Efter lite grovt skissande och en massa tur satt jag och trevliga tysken i en nyhyrd bil påväg från skyskraporna kl 15.00 i torsdags. Sedan var det frossa i havsutsikt, strandstrosande, dåliga radiokanaler, klippor, choklad, slingriga bergsvägar, turism och lathet helgen lång.