Psst...

Inlägget nedan är en exklusiv tjuvtitt in i Boken!

Rostande varig kärlek

Värdväxling är en vanlig överlevnadsstrategi för många rotsvampsjukdomar. Sjukdomen skiftar då värdväxt flera gånger per år för att förse sig själv med näring året om. Oftast genom att ha en värdväxt under vinterhalvåret och en annan under sommarhalvåret. En av de vanligaste värdväxlande trädsjukdomarna är Päronrost.

Päronträd börjar rosta på försommaren efter att ha smittats av sporer från vissa typer av enar inom en radie på uppemot 400-500 meter. Under hösten vandrar sjukdomen tillbaka till enarna där den har bättre förutsättningar att överleva vinter. Även sjukdomar måste äta för att överleva och under vinterhalvåret finns ingen näring i päronträdet. Enarna är starkare och tryggare än päronen och således ett mer attraktivt val under den hårda skandinaviska vintern. På våren blir dock svampen återigen förförd av päronens vackra blommor och glömmer med ens bort tillfälligheten i dess sprudlande glans. Återigen överger de enarnas trygga sträva bark och skyddande barr för päronträden med dess späda blommor, förföriskt gröna löv och saftiga frukt. Svampen formar sig i långa suktande tungor på enens grenar och slickar sig sedan upp i päronträdet. Svampen etablerar sig oftast strax efter nattligt regn då trädets uppsvällda sörjande grenar är extra mottagliga. Snart därefter är dess gröna löv återigen fulla med röda utslag och grenarna fulla med variga sår. Päronträdet blir svagare och svagare för varje år som rosten lyckas övertala sig in i dess stam. Kartsättningen minskar och till slut kan trädet dö. Under tiden står enen och iakttar svampens otrohet och längtar till hösten då den återigen ska vara ensam om att bli utnyttjad. Enarna må vara svampens andrahandsval men minst lika viktig för dess överlevnad. All värdväxlande svamp behöver minst två växtarter för att kunna utvecklas och föröka sig.

Vissa låtar blir aldrig gamla

...and the world's got me dizzy again
you'd think after 22 years I'd be used to the spin
and it only feels worse when I stay in one place
so I'm always pacing around or walking away
I keep drinking the ink from my pen
and I'm balancing history books up on my head
but it all boils down to one quotable phrase
"If you love something give it away"...

Ät mitt kött

Första texten har lämnat mailen. Hur mycket jag än försökt distansera mig från den och intalat mig att det bara är en hög med ord känns det ändå lite som att jag huggit av ett köttstycke från min kropp och kastat ut det i cyberspace. Nu hoppas jag bara att mina kurskamrater tar det till sig och mumsar i sig ordentligt så att jag inte skurit bort en massa kroppsdelar i onödan.
"Men Emelie, nu överdriver du väl ändå lite."
"Jo det gör jag, men annars hade det inte blivit något blogginlägg."

Boken den Boken

Idag har jag undvikit att skriva på Boken hela dagen. Inser att jag just nu skriver mer om Boken än i Boken. Såhär kommer det till exempel kanske stå på baksidan:

En berättelse om sagorna i vardagen.

En saga om främlingarna i vår närhet.

En historia om lågmäld passion och hemliga hjältar.

Och det bästa...

Åhå, jag glömde det bästa! För att Arboristen ska slippa göra en massa skitgöra, så som att släpa grenar och städa upp ris, jobbar man i team med Jordgubbar och Risråttor som sköter marktjänsten. Fackord är de finaste orden.

Trädhjälte, träddoktor, trädkompis

Som arborist får man en massa jobb, betalt för att klättra i träd, och kropp som en elitidrottare. Det är ett yrke som är roligt alltid och inte har några dåliga sidor. Det är en livsstil och en tillräckligt liten branch för att man ska vara tillräckligt exklusiv och kaxig för att kunna säga 'fuck you, jag är ingen jävla hora' och vägra utföra omotiverad trädslakt. Man kramar, studerar, hjälper, och då och då dödar. Och så förändrar man världen. Det säger min nye vän Arboristen.

Kom nu bergen så kramas vi

Jag hoppas alltid högt och faller hårt. Så nu tänkte jag lära mig klättra. Man kommer högre än med hopp och så lär mig sig att inte ramla. Dessutom får man kramas med berg medan man gör det. Det känns som min grej. Prova-på-klättring på Malmö klätterklubb imorn, jag är taggad. Jag har även hittat en arborist att intervjua till bokprojektet. Dags att sätta mina romantiserade arboristfantasier under lupp och göra saga av verkligheten. Kom nu träden och bergen så tar vi varandra i händerna och fixar en fin höst.

Jag sommartwittrar

Kanske sommarens bästa idé. P3 kulturs sommartwittrare. Farnaz Arbabi är tillexempel ansvarig för den här finheten;

"Jag kan inte låta bli att tänka på den globala uppvärmningen som mitt fel. Isarna smälter och Sverige kokar bara för att jag har blivit kär."

Här är mitt liv i 140 tecken;

Började med volter.Fortfarande yr.Besluten att saker bör ses upp och ner.Letar.Hittar alltid rätt.Fel.Styltor,skriva,skrika,ser,skriver.Somnar.Om.Börjar om.

Jag har en hatt och jag har en plan

Så var beslutsångesten dödad med ett beslut. Hemresa och studier blir skjutna på framtiden och mina fötter förblir resande fram tills vårvädret och flyttfåglarna kommer tillbaka till Sverige. Inte nog med detta, jag har även en plan utstuderad in i minsta detalj. Nåväl, inte riktigt. Men jag har en plan.

15 november flyger jag och Tysken till Perth. Tysken köper en bil (förhoppningsvis en van som vi kan förvandla till världens bästa rullande hostel, men eftersom jag bara är en lycksökerska utan egna finanser kan jag endast försöka påverka det slutgiltiga beslutet genom subtil lobbyverksamhet...). Sedan roadtrippar vi uppför den långa, ensliga västkusten till Broome, tittar på en massa hav, svettas bredvid öknen och lever på burkbönor och roadkills. Beroende på diverse omständigheter bär det sedan av till antingen Darwin eller Alice Springs. Allt som allt sissodär 400-500 mil utspritt över en och en halv månad. Istället för fåniga billekar ska vi utbyta språk med varandra och istället för duschar ska vi dricka en massa vatten och svettas kropparna rena inifrån och ut. Vi har ännu inte kommit på någon strategi för att inte börja hata varandra inuti den minst sagt begränsade bilytan, men det är ju fortfarande ett par veckor kvar som kan ägnas åt finslipning. Efter nyår blir det hej då och jag fortsätter för egen maskin till Brisbane och gör östkustgrejen. Hittar ett par jobb, lär mig surfa som en gudinna och ägnar mig åt min konst. Så blir det.

Och så har jag köpt mig en hatt.