Motalamarkörer

Tillbaka efter två intensiva dagar i Motala. Träff med skrivarkursen och vi förkovrade oss i diskussioner om döden, tempus och bajs. Vi ältade texter och sov på soffor. Och så lärde jag mig ett nytt ord. Suggestopedi. Uttömmande och uppfriskande. Injicerande och inspirerande.

Motalamarkörer:
- Inlagd ananas i salladen.
- Ä. Ö.
- 3-kronorsmackor.
- Samma frisyrer som på GUC 2001.
- Spöken.

Efter helgen

Efter en påskhelg med bisarrt lite påskgodis och inte ett enda marsipanägg försöker jag ta mig i kragen och återgå till någon form av produktiv vardag. En text som ska lämnas in och en lektion som ska planeras. Och båda tills imorgon. Ändå sitter jag här och kan inte låta bli att skriva meningslösa blogginlägg, koka te, och stirra på den spackelgrå himlen över Skärkind. Ikväll ska jag äta middag och sova sked med finaste Kristina. Är väl bäst att sätta igång och skriva så att det blir kväll nångång.

Efter älgen

Just hemkommen efter en långpromenad genom de vikboländska hagarna. Jag sneddade genom snöiga skogar och över kladdiga åkrar. Jag tittade på hus som jag sett tusen gånger från andra hållet och lyckades nästan gå vilse i min egen bakficka. Uppfriskande att man fortfarande kan bli fascinerad över av att världen är i 3D. Och väldigt dumt att man nästan jämt inte behandlar den som så. Blev mycket nöjd när jag upptäckte att jag slagit in på samma väg som en av skogens konungar. Det kändes väldigt rutinerat på något sätt. Också mycket nöjd över att jag fortfarande är tillräckligt mycket lantis för att känna igen både älgbajs och älgspår. Jag och älgen, sida vid sida. Åtskilda bara av tiden.

Vinteräventyr

Jag och syster gav oss ut på pulkaäventyr igår. Syster kom in med en stukad fot. Syster tyckte det var en god idé att testa lite pulkasnowboarding och skred till verket med friskt mod. Hennes kropp valde att påminna henne om att det var minst 100 år sedan hon gjorde det sist genom att vältra sig över sin egen vrist på ett högst onaturligt sätt. Så fick man återse Vikbolandets vårdcentral och Vrinnevisjukhusets röntgenavdelning också. Inget brutet, men en massa ont. Som tur var drog Pappan fram ett par kryckor ur sin bottenlösa skjortärm som nu eskorterar henne kring ägorna.

Syster har inte bara en stukad fot utan även två fantastiskt fina katter. En katt som tycker om att kela i sängen och en katt som tycker om att kela på toaletten. Alla är vi olika.

Pricken över Lantliiiiifv

Svarta vinbärs innanmäte har tömts över mina fingrar och sylt har blivit kokt.

'Livet på landet för en dag, det gör varje mänska pigg och glad'

Idag har jag bakat havrekakor, målat källardörrar, auktions-fyndat, kört en massa bil med nervevade rutor, hållt i en sovande bebis och förundrats över livet, och ätit stekt potatis. Landsbygds-klyschigt så det förslår och fantastiskt fint alltihop. Turistande i Östergötland är inte lika långpinkat som att göra det i Sydeuropa men minsann inte illa. Här är det dessutom så mycket lättare att komma undan med påståendet att man ju inte är en sådan där vanlig, sjabbig turist utan en resenär/backpacker/äventyrslustande/volontär/världsmedborgare/väldigt kortsiktigt boende. Här är jag till och med hemma.

Helvägs hemma

Sverige igen och jag känner mig mycket nöjd och hemmakär. Sverige är ju fint ändå. Väldigt fint. Och snart ska jag få hänga med Malmö igen också. Vardagsspännande. Nu är det dags att sparka igång teståndet, hitta på en massa spektakulära saker och inte bli vardgasförlamad. Jag har god tro på att det är nu alla projekt ska bli mer än idéer.

Pepp och rekreation

En elak förkylning har byggt bo i min kropp. Jag har försökt att blåsa ut den genom näsan, men den verkar vara för stor. Min mormor sa det, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

- I det här vädret går det ju inte att bli frisk.

Så jag flyr landet. Mot värmen och svettmedicinen. Synd bara att flygresor och igentäppta bihålor är en sådan dålig kombination.

Omvänt chockerande

Sedan fredagens tidiga morgon trampar jag återigen runt på Moder Sveas kurvor, njuter av hennes yppiga former och täta skogar, hennes hud under mina fötter och hennes svala andedräkt i nacken. Jag tycker om att krama Svea, men ännu mer tycker jag om att krama alla som man inte har kramat på så länge. Såklart. Allt känns väldigt nytt och väldigt gammalt och mitt i allt väldigt mycket jet lag.

Nu står jag alltså i farstun och stirrar på den omvända kulturchocken med skräckblandad förtjusning stigande från maggropen. Den omvända kulturchocken kan enligt experterna vara nog så omtumlande som dess föregångare kulturchocken (den som drabbar mången medborgare i främmande stater). Nu ska jag alltså återanpassas till det svenska samhället och säg, rent hypotetiskt, upptäcka att återvändandet inte bara är en dans på rosor kindpussandes alla saknade och ätandes knäckebröd, utan också skitjobbigt. Till exempel att hålla sig ifrån att ovetandes börja promenera in på en massa gamla bekanta stigar och helt glömma bort att man har hittat nya med fler blåbär kring kanterna. Eller konsten att förstå sig på allt, och ibland kanske inget, som har hänt medan man varit borta. Att danska och svenska posten har slagit ihop sig och sådär. Och så måste man väl hitta ett jobb och en bostad på något sätt. Fast det känner jag mig inte så oroad över. Mest känner jag mig ganska glad, lite chockerad och väldigt trött, men glad.

Fortsättning följer...