Saker jag har plockat ur Bos mun:

Fågelbajs, tuggummi, resterna från en sönderbränd tröja, persikokärnor, plommonkärnor, körsbärskärnor, daggblött bröd, portionssnus, hamburgerpapper, hamburgerrester, falafelpapper, falafelrester, en död liten fågelunge, kärleksmums, dörrstopp, små röda bär, bananskal, godispapper, använda våtservetter, lakrits, strumpor, sladdar, väskor, skor, mig själv.

Fascinerande fint

En av de mest fascinerande sakerna med att hänga så mycket med världens finaste hund som jag gör är människors reaktioner. Det är som om de inte kan värja sig från valpsötheten. Som om de har en massa kärlek lagrad i hjärtat och bara går och väntar på ett tillfälle att kunna släppa ut den, rikta den. Till exempel mot en väldigt söt liten valp. Inför valpar är det socialt accepterat att mjukna. Ansikten och axelmuskler och hela kroppar liksom slappnar av så fort de får lite valpuppmärksamhet. Jag tror det tyder på att Bo är väldigt bra på att älska. Men jag skulle också gärna tro att det tyder på att vi är mycket bättre på att älska än vi ger sken av. Och att det finns hopp.

Det går inte att jämföra

Inatt låg jag och sov medan en av mina bästa vänner födde ett barn.

Det går inte att jämföra.

Min bror har gett mig en fyrkantig bebis

Jag har en Storebror som är världens bästa. Han gör sig inte bäst på det där klyschiga storebrorssättet genom att försvara mig med knytnävar och sälja mig billiga smuggelcigg. Och han har aldrig slagit mina pojkvänner på käften. Jag tror inte ens han skulle ha gjort det om jag faktiskt haft några pojkvänner i den åldern då storebröder skulle kunna få för sig att slå systrars beundrare på käften. Nä, min Storebror är bättre. Fredfull och fridfull, och världens bästa superhjältesamordnare. Valde alltid smarthet eller typ supermagisk fiendehjärntvättarcape som superkraft på den tiden då det begav sig. Bara en sådan sak! Jag valde antingen supersnabbhet eller supervighet och Tvillingen var troligtvis jättestark med superknivar. Nu när vi inte leker superhjältar så ofta längre är han bra på en massa andra sätt. Till exempel genom att hjälpa mig med en massa saker, låna ut en massa saker, bjuda på en massa god mat och prata om en massa arkitektintärna saker som jag aldrig skulle ha pratat med någon om annars.

Häromdagarna hjälpte han mig till exempel att återpedagogisera och kommersialisera min dator. Jag är ledsen Ubuntu, jag trodde verkligen på oss och att vi skulle funka, men det blev ohållbart i längden. Det kände vi nog båda. Nu känns det lite som jag tänker mig att det måste kännas när man precis fött ett barn. Fast ett par kilometer längre ner på skalan då. Jag och Datorn känner varandra men vi måste liksom ändå lära känna varandra igen. Och liksom med små barn så funkar inte allt riktigt som det ska än, vissa delar är ännu inte riktigt färdigutvecklade, och ganska ofta förstår jag inte vad det är den försöker säga till mig. En bra grej med den här bebisen är att den föddes med ett eget internet. Nu är det slutsnyltat på grannars gästfrihet och helt plötsligt är allt mitt internettande säkert 10 000% mer effektivt. Inga konstanta nedkopplingar, ingen mer random radioskugga. Allt det blå sticker fortfarande lite i ögonen, men jag älskar dig min fyrkantiga lilla bebis!

Tåg, bebis och bröst

När jag kom hem från Stockholm igen hade buskarna utanför mitt fönster bytt färg och regnblåsten kommit till stan. Jag spenderade hela gårdagseftermiddagen på snigeltåg mellan Stockholm och Malmö. Nästan sex timmar av blygsamt skumpande tillsammans med Ben Harper, Belle & Sebastian och Jenny Diski. Och mot slutet, skavande hörlurar, grus i ögonen, vakuum i magen och diverse kroppsodörer förenade i den stillastående tågluften. Men oj vad jag gillar tåg! Det gör Jenny Diski också tydligen, och efter att ha tillbringat denna resa tillsammans börjar vi motvilligt bli kompisar. Jag tror det är ömsesidigt. Framförallt motvilligheten. Det obekväma men oemotståndliga med oönskade likheter.

Anledningen till tågandet var firning av Bajsvännen och Schlagersekreterarens 26-årsdagar. Fast mest firade vi att de är med barn. Bajsvännen har en människa växandes nedanför sina nya stora bröst. Det är väldigt coolt och jag kan inte tänka mig annat än att de kommer bli en alldeles fantastisk trio. Som grädde på moset fick jag även fika jättelänge med Karin. Finaste Karin 'Mama tits' Ödén, nu dock rejält utkonkurrerad av Bajsvännen vad gäller det epitetet. Lyckost mig som har så många vänner med mammabröst. Vi pratade också lite om tåg. Och en massa om livet och resorna. Och så var cirkeln sluten.

Oanade förhårdnader

Jag har fått meditationsförhårdnader på ovansidan av fötterna, snön på stans Himalayatoppar har börjat smälta och imorse lyckades jag slutligen knyckla in mig i en tillfredsställande lotusställning. Dags att dra vidare. Nästa anhalt Varanasi. Tydligen varmaste stallet man kan besöka i Indien såhär års. Och inte på ett bra sätt. Skogsyogadudsen hånar mig och tror att jag kommer att dö av antingen värmeslag eller matförgiftning. Vi får väl se. Jag litar på Mamma Ganges.

Det blommar en massa svenska sommarblommor har nu. Nostalgi. Hemkärlekssuckers är vi allihopa. Jag ser fram emot att få lukta på svensk vår alldeles strax.

Ikväll ska jag bli didgeridoohealad av musketör nummer två. Från och med Delhi på söndag börjar jag leka ensammusketör.

Två musketörer

Rastatrumpetaren alias Krigarprinsessan har satt av mot Amerika. Treenigheten har kollapsat och resesällskapet är nu en musketör kort. Men det går ganska bra ändå. Lite mindre machosnack på det har viset. Vi har flyttat ner från berget och in i skogen till ännu ett litet familjedrivet gästhus. Idag har jag tvättat kläder och fick i uppdrag att vakta huset medan föreståndarinnan sprang ärenden nere i dalen. Femhundra hemmafruspoäng på den! Efter en massa regn och galen kyla har nu solen tittat fram igen och jag bestämmer att den får lov att stanna. När solen skiner är det här ett riktigt litet guldhak och jag undrar hur jag ska lyckas släpa mig härifrån.

Tillbaka till grottstadiet

Enligt originalplanen skulle jag åkt till Sverige imorgon. Men jag insåg att det hade varit helt befängt att åka hem redan så istället blir nästa anhalt Dharamsala. Jag får två fina ashrambröder som sällskap också; en amerikansk rastatrumpetare som aldrig är tyst och har läst stora delar av universums alla böcker om religiös historia och en holländsk didgeridoohealande kock som tycker om att diskutera energi. Det resesällskap man kan vänta sig att hitta i ett indiskt ashram antar jag. Det är bra av mig att alltid teama ihop mig med matlagningskunniga människor tycker jag. Om inte kylan suger musten ur oss har vi en ambitiös plan att gå på långpromenad i bergen och hitta en lämplig grotta där vi kan slå oss ner ett tag, meditera hela dagarna, elda mat och do the asket-thing. Nytt hemresedatum är 27 april.

Sedan undrar jag om det är någon som fortfarande läser bloggen? Jag har fortfarande inte lyckats yoga bort mitt bekräftelsebehov... Skönt att ha något att jobba på i grottan.

Familjeutflykt

Jag sov vid floden

Sarita betyder flod på hindi och inatt sov jag hos Floden. Mellan igår lunch och idag frukost hängde jag med Sarita och hennes familj i en medelklassförort till Mumbai. Vi meditationskursade ihop och när pratförbudsbubblan spräcktes sista dagen visade det sig att hon har en dotter som jobbar i Köpenhamn. Baserat på denna tighta gemenskap bjöd hon in mig till sitt hem. "She is like me, very friendly nature. You can become best friends." Så nu har jag fått mig en bästa kompis i Köpenhamn som jag ännu inte träffat. Arrangerat bästisskap. Under denna oväntade och fantastiskt varmhjärtade resortvistelse (eget rum i någon form av gästlokal i intilliggande höghus, dusch som sprutar uppifranå hemhjälpslagad mat och chaufför som skjutsade mig till flyget. Lyxelilyx.) fick jag en snabbkurs i hindi av hennes andra dotter som planerar att antingen jobba som journalist på BBC eller bli modell, blev introducerad för världens kanske roligaste snacks 'panipuri' och blixtbesökte ett Krishnatempel.

Nu är jag i Delhi och imponeras över att bo mitt i en vild och vacker basar. Har snackar vi hela Indienpaketet. Kor som trängs med cykelrikshor, som trängs med indiska skoluniformer, som trängs med västerlandska hobbyhippies, som trängs med färgsprakande tyger och smycken och kläder och mat. Tvärs över korridoren bor ett gift par som kommit hit från Malaysia på cykel. Respekt.

Pusselbitar i pusselbitshål

För cirka en vecka sedan tog jag mig i kragen och ringde till min Hemglasschief. Hemglasschiefen sa:
- Jag har väntat på ditt samtal! Jag har paxat en bil till dig, du börjar jobba heltid om två veckor!
Och jag sa:
- Okej, fint!
Två timmar senare tog jag tag i nästa krage och begav mig till ett internet för att leta bostad. Efter en halvtimmes undanflyktigt slösurfande ringde min Bajsvän. Bajsvännen sa:
- En vän till mig vill hyra ut sin nästan billiga och fantastiska etta i andra hand till dig.
Och jag sa:
- I love you! (det engelska språket antingen ett tecken på att jag då fortfarande var lite mentalt kvar i Australien eller ett känslonervöst försök att gömma denna kärleksförklaring bakom den trygga språkvallen...)

Nu är jag så äntligen tillbaka i Malmö och jag känner mig som en vårkär skolflicka. Var lite nervös att min och Malmös romans skulle svalnat under mina frånvarande månader men promenerandes mot en frukostbuffé i morse kände jag kärleken bulta och leva runt i bröstet. Min tillfälliga hemlöshet har vi löst inom familjen och jag har fått en egen liten koja till låns bakom en turkosblå soffa i Storebrors och Idas vardagsrum. Lite som de spännande lönnrum som brukar finnas bakom gamla böcker i stora slott, förutom att min madrass syns ganska väl redan från dörren och att den inte ligger i ett slott utan i en tvåa full med arkitektiska och finurliga förvaringsutrymmen och fina saker.

Ett vulkankollektiv som liknar paradiset

Jag har dimpit ner i något ganska fantastiskt. Låt oss kalla det Vulkankollektivet. Området har egentligen något komplicerat namn som börjar pa G, men det ligger mitt emellan enorma, fantastiska, skogskladda berg i vad som en gång varit en enda stor vulkan. Och det är ett kollektiv. Jag vet inte om det är jag som valt att tolka mitt liv som en saga mer än vanligt på sistone eller om alla människor jag mött på sistone varit lite mer sagolika än vanligt. Hur som haver vill jag idag presentera tre nya sagofigurer som korsat min väg.

Zuni är ett tyskt litet troll och min husvagnssambo. Hon har varit på resande fot i tre år och vill aldrig mer åka hem. När Zuni skrattar låter det som om små duvor har byggt bo i hennes hals. Vi läser Nalle Puh for varandra varje kväll innan sömnen och hon är precis som mig fast annorlunda.

Moana ar en intensiv feminst, bor i ett stort hus och tog sitt namn efter en karibisk älskare. Hon är en hård arbetsgivare men lagar fantastisk mat. I hennes kropp ligger tusentals klokheter väntandes och dyker upp när man minst anar det.

Ananda bor i en tipi, har en massa barn med en massa kvinnor, lever sina drömmar och är en övertygad kommunist ('a community-ist'). Han har en hemmabyggd juicebil med tillhörande husvagn som turnerar till de lokala marknaderna och bygger elektricitet av en cykel och solceller. Snart ska han flytta upp i ett träd.

Idag har jag gått en väldigt lång promenad till ett väldigt vackert vattenfall och blivit kysst av ett par blodiglar. Igår simmade jag som en fisk i havet precis innan fullmånen gick upp över bergen medan solen fes ut rosa färg över molnen tvärs över himlen. Imorgon ska jag gå upp klockan 5 för att sälja juice från den gula juicehusvagnen. Mittemellan allt det fina gör jag diverse tråkigt trädgårdsarbete och funderar på hur i himmelen det kommer att kannas att plötsligt vara i Sverige igen. Och längtar lite tills jag plötsligt ar i Sverige igen...

Yoga camp

Mina dagar består av: yoga, meditation, städning, matlagning, småpill, äta, bajsa, läsa, skriva och sova. Jag trivs som en ko med obegränsad tillgång till världens saftigaste gräs. Inte så många spektakulära utsvävningar men just nu är det exakt allt jag behöver. Har gjort meditationsframsteg, blivit ett par centimeter vigare och bor med en varm, rund och fnissig kanadensisk kock.

Djungel

"När jag blir stor ska jag bo i djungeln och ha 100 barn". Jag har ändrat mig, djungeln är alldeles för varm, myggvänlig och blöt. Men otroligt snygg...

Djungelgraffiti

Djungelpöl

Djungel

En in och en ut

I helgen fylldes äntligen tomma rummet efter Duden. Nya karln i huset är både stilig och 22. Synd att jag ska flytta ut nu när det flyttat in någon som jag har så mycket gemensamt med... Hahahahahahahahahahaha...

Jag är flyttvemodig. Och packningsuttråkad.

Grattis i efterskott världens finaste morfar!

Världens finaste historieberättarmorfar, fiskarmorfar, fnissmorfar, kittla-på-fötterna-morfar, fotografmorfar, trädgårdsmorfar, läsmorfar, tomtemorfar, bilglasögonmorfar och otellomorfar. Året om. Dålig på det där med att komma ihåg födelsedagar. Hade varit fint att äta kakor och säga grattis live, och på rätt dag. 85 bast, bra jobbat!

Hej då

I veckan hittade The Dude en bättre lya och håller nu på att tömma stora huset på stora delar av dess någorlunda vettiga innehåll. Hej då brödrost, köksbord, stolar, vattenkokare, köksgrejer, gitarren som brukar ligga och skräpa i hallen, espressomaskin, tvättmaskin, massa intressanta filmer som jag aldrig kom mig för att titta på, kock, skitig-disk-producent och vän. Synd att varken jag eller Soulkeyboardisten har så mycket till ägodelar och att Trummisen aldrig är här. Jag hoppas vi hittar en ny spektakulär housemate som vi kan utnyttja på en massa strategiska sätt och som vill leka med mig... Och hoppas vi gör det innan torsdag, annars blir det dyr hyra denna vecka. Fast helst skulle jag vilja att Duden stannade kvar. Börjar kännas överkomligt att flytta härifrån snart.

Smaklökslycka

Igår var det High street festival. Ännu en sådan där stadsfest a la Malmöfestivalen, fast den barrikaderar bara en gata istället för en hel stad. Massa kreativt folk, öl, toalettköande, sol och missade spelningar. Fin kväll. Kanske finast av allt var att The Dude trollade fram gårdagsrisotto och svängde ihop friterade risottobollar när vi kom hem mitt i fyllan, villan och natten. Och så blev jag erbjuden att fira varm australiensisk småstadsjul med Dudens familj. De är så gästfria och generösa de där australiensarna.

Husrapport

One down. Så har min närmaste, högljuddaste, smutsigaste granne flyttat från stora huset. Lite sorgligt minsann. Fick en lustig brun mössa, en färgglad tavla och två väckarklockor som avskedspresent. Jag blev även erbjuden en lustig blå mössa, en talande mjukiskanin, ett litet svart skåp pyntat med små djävular och en 100 år gammal lap top, men någonstans måste man ju dra gränsen. Nu ska Soulkeybordisten överta grannrummet och har tydligen även stora planer på att köpa ett pingisbord att pynta ett av våra stora, oanvända golv med. Det är även han som grävt fram den nya huskamraten. Driftig karl. Jag har inte träffat nya sambon än men tydligen ska han vara stor, blond och trummis i ett världsturnerande band. Låter ju spektakulärt, eller kanske bara alldeles, alldeles tråkigt...
Helgens stora kap var en cykel som jag hittade bakom ena hushörnet. Med lite kärlek ska jag nog kunna få den att rulla igen. Jag saknar att cykla. Det här huset är som pojken med guldbyxornas byxor. Fast det innehåller så mycket bättre saker än bara tråkiga pengar. The Dude har tillexempel ett speciellt husgeråd att göra pocherade ägg med. Och imorse hittade tysken cirka två kilo mögliga grönsaker på bottenvåningen i vårt kylskåp.

Chocksaknad!

Hur du sår skrattfrön i magen på mig, kliar hjärtat där jag inte når och har världens finaste morgonfrisyr.