Yej, yej, yej jag ska göra the skrivargrej!

Imorse hälsade jag på Finurliga Fen och vattnade hennes massagesäng med ovisshetsoro.

- Jag vet inte i vilken stad jag kommer att bo, var mina fötter kommer att gå och hur jag kommer att må efter jul, klagade jag.
- Vad är du inställd på? frågade Finurliga Fen och log som en filur.
- Att jag ska få bo i Malmö och skriva på heltid då.
- Då blir det så.

På vägen hem kände jag på mig att jag hade något att fira och tog vägen via Coop och köpte mig en ananas och en stor burk surkål. Utanför min grannport stod en postcykel parkerad och jag tänkte att däri ligger brevet.

Medan jag kokade potatis hördes den lätta dunsen på hallmattan. Och så äntligen kom ett genombrott och en faktisk plan i form av ett A5-kuvert med ett brev som ropade 'Välkommen!'. Det blir Textlaboration på distans som får försörja mig och se till så att Boken blir färdig innan sommaren, jag kan bo kvar i Malmö och jag kan fortsätta svenskaundervisa så mycket jag och Komvux vill. Framförallt kan jag säga upp mig från Hemglass och sluta upp med det här glassförorenandet.

Fick även låna en bok om Mental teknologi av Finurliga Fen, så nu ska jag ägna mitt långa jullov åt att lära mig det här med att fokusera.

Oplåstrad

Jag är verkligen en person som borde äga plåster. Tyvärr är jag även en sån som kommer på sådant när skägget redan sitter fast i brevlådan/medan blodet sprutar ut genom fingrarna. Stackars lilla oplåstrade mig. Idag är det inte många saker som har gått rätt.

Ett steg fram, ett steg bak

Imorse tänkte jag: 'Å vad skönt, nu vet jag vad jag vill göra. Jag läser den här skrivarkursen på distans och företagsutvecklar och yogautbildar mig on the side under våren, njuter av den sista friheten och wwoofar mig runt Europa under sommaren och påbörjar en masterutbildning i Strategisk kommunikation nästa höst.'
När jag kom hem till min lägenhet blev jag mött i dörren av ett brev från Österlens folkhögskola som sa: 'Tyvärr kan jag inte bereda dig plats på skrivarlinjen denna termin.'
Tydligen var inte Österlens folkhögskola lika övertygad som jag om att jag faktiskt skulle komma in. Märkligt.

Pratade med en väldigt trevlig kvinna om ett väldigt spännande jobb i förmiddags, jag får väl sätta mitt hopp till att hon inser hur perfekt jag vore för tjänsten. I ren besvikelsepanik skickade jag även ut 50 mail till diverse företag och erbjöd mina yogahjältinnetjänster. Det är ju positivt att jag äntligen fick den tummen ur röven. Känner du någon som skulle vilja ha yoga på jobbet? Säg bara till så fixar jag det nämligen.

F:et i planen står för Företaget

Peppig affärsmiddag med Partnern. Jag tror vi har någonting på gång och jag tror det kommer att bli någonting bra. Nu är det på tiden att starta Företaget. Snart ska Malmö veta bättre!

Inte D heller

D-planen är officiellt körd i diket. Diverse omständigheter fick diverse kompanjoner att dra sig ur så nu ligger alla fina idéer och kravlar i dikesleran tillsammans med det långa gräset och vägkantsblommorna. Kanske bärgas de upp på vägen igen en vacker dag. Kanske inte. Och tills dess, dags att börja om. Igen.

Instinkt: Spring! Spring till Portugal och bosätt dig i bergen hos yoga-wwoofarna på obestämd tid! Men jag ska nog försöka stå lite mer still. Och försöka våga säga upp mig från mitt jobb för att ägna mig åt en inspirerande E-plan. E som i Eftertanke, Eufori, Eldorado, Essens, Eldfluga, Emelie. Det kanske funkar den här gången. Tips? Mest är jag så väldigt trött på börjor. När ska de ta slut?

ABC

Ångrar att jag tackade nej till B-planen, A-planen förvandlades till damm och C-planen lyser med sin frånvaro. Men så kom en D-plan flygande från skogen som kanske blir av och kanske alldeles fantastiskt.

Nej, Fridhems folkhögskola jag vill inte skriva hela dagarna hos er. Nej Emelie, vi tycker inte att du får läsa vår masterutbildning. Tjänsten har tyvärr gått till en annan sökande. Det finns snart ett nytt café.

Berg berg berg

Det bidde ingen grotta. Kanske inte helt forvånande... Lite för kallt, lite för jobbigt att klättra i berg, lite för många björnar som inte riktigt hunnit flytta ut ur sina vintergrottor och lite för mycket lathet. Men det bidde ett fantastiskt litet guest house halvägs upp i bergen. Utanför en liten by som heter Dharamkot, som ligger utanför den lilla stad där Dalai Lama har sitt hang-out, som ligger utanfor Dharamsala. Vi har andetagstjyvande bergsutsikt rakt utanför fönstret, en perfekt liten yogaveranda och småbonder, kor, getter och mulor som grannar. Tio minuters promenad neråt dalen ligger en utspridd handfull med små restauranger och yoga-hak. Indisk enkelhet och vasterländsk turistlathet i go' kombination.
I Dharamkot finns en liten 'tea-shop' som säljer bästa havregrynsgröten i stan, plus allt mellan himmel och Himalaya. I skogen bakom te-haket håller ett ödmjukt serbiskt yogaproffs (inofficiellt) gratis yogalektioner varje morgon. Jag har goda planer på att bli stammis. Har bara lyckats gå en gång än så länge dock på grund av regn och andra olägligheter. I söndags vandrade vi upp i bergen med samma yoga-gäng. Det yogisarna kallade 'en enkel promenad' tog närapå livet av mina arma små ben och lungor. 7 kilometer enkel väg och från 2000 till 3000 meter på höjden. På toppen rundade vi av med ett en och en halv timma långt yogapass med snöpudrade bergstoppar som utsikt mellan benen. Därefter thali (ris, dal och chapati. mmm m mm!) och total frid i hela kroppen. Berg is the shit!

Tillbaka till grottstadiet

Enligt originalplanen skulle jag åkt till Sverige imorgon. Men jag insåg att det hade varit helt befängt att åka hem redan så istället blir nästa anhalt Dharamsala. Jag får två fina ashrambröder som sällskap också; en amerikansk rastatrumpetare som aldrig är tyst och har läst stora delar av universums alla böcker om religiös historia och en holländsk didgeridoohealande kock som tycker om att diskutera energi. Det resesällskap man kan vänta sig att hitta i ett indiskt ashram antar jag. Det är bra av mig att alltid teama ihop mig med matlagningskunniga människor tycker jag. Om inte kylan suger musten ur oss har vi en ambitiös plan att gå på långpromenad i bergen och hitta en lämplig grotta där vi kan slå oss ner ett tag, meditera hela dagarna, elda mat och do the asket-thing. Nytt hemresedatum är 27 april.

Sedan undrar jag om det är någon som fortfarande läser bloggen? Jag har fortfarande inte lyckats yoga bort mitt bekräftelsebehov... Skönt att ha något att jobba på i grottan.

Söta planer i svetthålet

Och Arian Boy sa: It would be nice to find a cheap apartment for two weeks and just have a home, find some nice people and eat good food.
Och Ashtray sa: Hmm, sounds awesome... But not very likely huh?
Sedan gick vi tillbaka till hostlet och slängde ett par ord med den söta hippiereceptionistan och hon sa: I have a orange house across the road with an empty room, come stay with me.

Så nu bor vi i ett oranget hus på andra sidan vägen och ska snart gå hem och tillaga fantastisk lasagne och dricka vin. Huset ligger i Port Douglas en gnutta norr om Cairns och vi hade bara tänkt stanna här en natt på vägen tillbaka till Cairns efter en liten tur till regnskogsparadiset Cape Tribulation. Mycket paradistjat här i trakterna. Och jo, det är vackert, men tjat blir ju alltid lite tjatigt efter ett tag... Det är tropiskt klimat här uppe i norr. Det är svettigt här uppe i norr. Regnskog, berg, hav och vackert vackert. Tyvärr är havet fullt av giftiga maneter, men det finns en hel del krokodilfria vattenhål att skölja kroppen i. Idag var vi ute och tittade på barriärrevet iförda cyklop, snorkel och ljusblå linus-på-linjen-dräkt som skydd mot elaka maneter. Nu ska vi betala billig hyra, laga god mat och förhoppningsvis träffa en massa fint folk i två veckor.

Nääääää inte Gingin heller...

Lämnar Gingin på fredag. Short and not so sweet. Lustigt ställe fullt av lustiga människor. Jag hade kunnat hålla ut till jul men tysken bangade ur och har redan flytt. Så jag flyr efter på behagligt avstånd. Någon form av åtgärd måste man ju roa sig med för att lura sig själv att självständigheten är intakt. Och så behöver man ju andas lite ensamhetsluft ibland. 24-timmar-om-dygnet-umgänge har sina tärande sidor, även om de inte varit fullt så många som pessimisten i mig trott. Perth igen då. Jävla Perth. Antingen släpar stadhelvetet mig tillbaka i ett kör för att tvinga in mig på något fantastiskt spår, eller så vill den bara jävlas... Eftersom det lackar mot jul tänker jag lyxa till det och tro på förslag nummer ett.

Mitt ute i australienskt ingenstans

Hur hamnade jag här? Ingen som vet, ingen som vet. Befinner mig cirka 8 mil norr om Perth i en liten håla/gemytlig småstad vid namn Gingin. Jag kom hit tillsammans med tyskt sällskap i förrgår kväll och började jobba igår. Servitris, städerska, uppiffare och alltiallo på ett hotell som har både Gingin och hotel i namnet (resten lämnar jag till din fantasi). Skitlön men gratis boende+mat. Jag tycker om att bo och älskar att äta, så jag känner mig nöjd. Troligtvis stannar vi här fram till jul och sedan hoppas jag att den där omtalade julstjärnan slutar svärma för gudsavkommor och visar mig vägen till något fantastiskt.

Planrenovering... igen

Bytt, bytt kommer aldrig igen. Ashtray & Arian Boy tog sig ut på djupt vatten och till slut blev vattnet så djupt att vattenytan var långt över våra huvuden. Typ. Vi kom till Denham men inte längre. Vi kunde ha fortsatt med en halvt utsliten cylinderhatt och bett till alla gudar och lyckliga stjärnor att Vinnie skulle överlevt hela vägen genom öknen, men det kändes ungefär lika dumt som att köpa en lastgammal van och hoppas att den skulle vara pålitlig. Och så naiva är vi ju inte... Istället vände vi om tillbaka till Perth och är nu lika luriga jävlar som Vinnies förra ägare och försöker sälja resterna av vad som kändes som världens finaste van, men nu övergått till att mest kännas som en stor jävla nagel i ögat. Planen är nu att jobba i Perth fram till januari och sedan flyga till Cairns och semestra. Lite oväntat men känns ändå helt ok. Hade kanske inte varit det smartaste att åka uppåt och inåt mitt under monsunperiod i norr och högsommar i öknen ändå. Så ska man bara hitta ett jobb och en lagom okunnig bilköpare då.

Annars är allt väl, men känner mig utled på tråkiga nödvändigheter.

Jag har en hatt och jag har en plan

Så var beslutsångesten dödad med ett beslut. Hemresa och studier blir skjutna på framtiden och mina fötter förblir resande fram tills vårvädret och flyttfåglarna kommer tillbaka till Sverige. Inte nog med detta, jag har även en plan utstuderad in i minsta detalj. Nåväl, inte riktigt. Men jag har en plan.

15 november flyger jag och Tysken till Perth. Tysken köper en bil (förhoppningsvis en van som vi kan förvandla till världens bästa rullande hostel, men eftersom jag bara är en lycksökerska utan egna finanser kan jag endast försöka påverka det slutgiltiga beslutet genom subtil lobbyverksamhet...). Sedan roadtrippar vi uppför den långa, ensliga västkusten till Broome, tittar på en massa hav, svettas bredvid öknen och lever på burkbönor och roadkills. Beroende på diverse omständigheter bär det sedan av till antingen Darwin eller Alice Springs. Allt som allt sissodär 400-500 mil utspritt över en och en halv månad. Istället för fåniga billekar ska vi utbyta språk med varandra och istället för duschar ska vi dricka en massa vatten och svettas kropparna rena inifrån och ut. Vi har ännu inte kommit på någon strategi för att inte börja hata varandra inuti den minst sagt begränsade bilytan, men det är ju fortfarande ett par veckor kvar som kan ägnas åt finslipning. Efter nyår blir det hej då och jag fortsätter för egen maskin till Brisbane och gör östkustgrejen. Hittar ett par jobb, lär mig surfa som en gudinna och ägnar mig åt min konst. Så blir det.

Och så har jag köpt mig en hatt.