Fascinerande fint

En av de mest fascinerande sakerna med att hänga så mycket med världens finaste hund som jag gör är människors reaktioner. Det är som om de inte kan värja sig från valpsötheten. Som om de har en massa kärlek lagrad i hjärtat och bara går och väntar på ett tillfälle att kunna släppa ut den, rikta den. Till exempel mot en väldigt söt liten valp. Inför valpar är det socialt accepterat att mjukna. Ansikten och axelmuskler och hela kroppar liksom slappnar av så fort de får lite valpuppmärksamhet. Jag tror det tyder på att Bo är väldigt bra på att älska. Men jag skulle också gärna tro att det tyder på att vi är mycket bättre på att älska än vi ger sken av. Och att det finns hopp.

Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.

Man gör olika saker i olika berg

De är bra till mycket de där bergen. Syster och jag svettades oss uppför och nerför ett par franska berg (steksol, mandelträd, karga klippor, halvnäck i en bäck, en syster lyriskt skördande örter utmed stigkanter), idag har jag åkt tåg genom spanska berg, och imorgon piper jag upp till de portugisiska bergen och bevildrar mig där ett tag. Ack, bergen de bergen. Jag har vurmat på hall för just de här portugisiska bergen i snart ett år så det känns nästan lite nervöst att vi äntligen ska ses. Men jag räknar med kärlek.

Ochockerande festivalsdramatik

En vecka i filt och gummistövlar. Yogafestival på Öland och ett eventuellt återbesök på den enda svenska camping jag någonsin besökt. Den ursprunglige arrangören trillade ner i en hög med vitt pulver och stack med pengarna mindre än en vecka före festivalens start men det blev något annat och det blev väldigt bra det med. Tråkigt på en massa sätt med arrangörsdramatiken, men jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med det chocktillstånd som Aftonbladet beskriver. Det blev en massa yoga, ett besök i en trollskog med en Snusmumrik som bytt färg på jackan och flöjten mot en fiol, hårda klappar på spända getrumpor, djupa andetag, basturitualer, regndroppar mot tältdukar och en massa kärlek och bra vibrationer som jagade igenom hela kroppen på ett sätt som skulle göra Kicki Danielsson stolt. Dessutom var det väldigt skönt att bara vara en massa utomhus. Smula sönder stenar med händerna, lukta på tång och klappa på en gammal ek som dött i flera hundra år men ännu inte börjat böja sig mot marken.

Rostande varig kärlek

Värdväxling är en vanlig överlevnadsstrategi för många rotsvampsjukdomar. Sjukdomen skiftar då värdväxt flera gånger per år för att förse sig själv med näring året om. Oftast genom att ha en värdväxt under vinterhalvåret och en annan under sommarhalvåret. En av de vanligaste värdväxlande trädsjukdomarna är Päronrost.

Päronträd börjar rosta på försommaren efter att ha smittats av sporer från vissa typer av enar inom en radie på uppemot 400-500 meter. Under hösten vandrar sjukdomen tillbaka till enarna där den har bättre förutsättningar att överleva vinter. Även sjukdomar måste äta för att överleva och under vinterhalvåret finns ingen näring i päronträdet. Enarna är starkare och tryggare än päronen och således ett mer attraktivt val under den hårda skandinaviska vintern. På våren blir dock svampen återigen förförd av päronens vackra blommor och glömmer med ens bort tillfälligheten i dess sprudlande glans. Återigen överger de enarnas trygga sträva bark och skyddande barr för päronträden med dess späda blommor, förföriskt gröna löv och saftiga frukt. Svampen formar sig i långa suktande tungor på enens grenar och slickar sig sedan upp i päronträdet. Svampen etablerar sig oftast strax efter nattligt regn då trädets uppsvällda sörjande grenar är extra mottagliga. Snart därefter är dess gröna löv återigen fulla med röda utslag och grenarna fulla med variga sår. Päronträdet blir svagare och svagare för varje år som rosten lyckas övertala sig in i dess stam. Kartsättningen minskar och till slut kan trädet dö. Under tiden står enen och iakttar svampens otrohet och längtar till hösten då den återigen ska vara ensam om att bli utnyttjad. Enarna må vara svampens andrahandsval men minst lika viktig för dess överlevnad. All värdväxlande svamp behöver minst två växtarter för att kunna utvecklas och föröka sig.

Det går inte att jämföra

Inatt låg jag och sov medan en av mina bästa vänner födde ett barn.

Det går inte att jämföra.

Jag fattar samman

En halv dag försvunnen genom en svart trollerihatt och så var man färdig med nostalgisering och organisering av Bloggen. Blev ju så klart även tvungen att pilla in en massa å,ä och ö i alla Indieninlägg. Är man språknörd så är man. Och då bär man sitt anal med stolthet. Delar jag upp och etikettiserar över två års blogginlägg så måste väl någon form av ordning och reda smitta av sig till det vardagliga kaoset tänker jag.

Framförallt blev jag nostalgiberusad och glad. Det finns fåniga dikter och så finns det verkligheter. Å, vulkankollektiv, apelsinätande får, skogar, berg, hav, tyska troll, kärlek, yogis, trolleri, sambos, tåg, surfare, flodmamma, thalis, bajsbil, oplaner, vänner och chocker, hur hade det gått utan er?!

Slutsats: Oj, vad mycket Australien. Oj, vilken rutinerad sagoberättartant livet kan var ibland.

Min bror har gett mig en fyrkantig bebis

Jag har en Storebror som är världens bästa. Han gör sig inte bäst på det där klyschiga storebrorssättet genom att försvara mig med knytnävar och sälja mig billiga smuggelcigg. Och han har aldrig slagit mina pojkvänner på käften. Jag tror inte ens han skulle ha gjort det om jag faktiskt haft några pojkvänner i den åldern då storebröder skulle kunna få för sig att slå systrars beundrare på käften. Nä, min Storebror är bättre. Fredfull och fridfull, och världens bästa superhjältesamordnare. Valde alltid smarthet eller typ supermagisk fiendehjärntvättarcape som superkraft på den tiden då det begav sig. Bara en sådan sak! Jag valde antingen supersnabbhet eller supervighet och Tvillingen var troligtvis jättestark med superknivar. Nu när vi inte leker superhjältar så ofta längre är han bra på en massa andra sätt. Till exempel genom att hjälpa mig med en massa saker, låna ut en massa saker, bjuda på en massa god mat och prata om en massa arkitektintärna saker som jag aldrig skulle ha pratat med någon om annars.

Häromdagarna hjälpte han mig till exempel att återpedagogisera och kommersialisera min dator. Jag är ledsen Ubuntu, jag trodde verkligen på oss och att vi skulle funka, men det blev ohållbart i längden. Det kände vi nog båda. Nu känns det lite som jag tänker mig att det måste kännas när man precis fött ett barn. Fast ett par kilometer längre ner på skalan då. Jag och Datorn känner varandra men vi måste liksom ändå lära känna varandra igen. Och liksom med små barn så funkar inte allt riktigt som det ska än, vissa delar är ännu inte riktigt färdigutvecklade, och ganska ofta förstår jag inte vad det är den försöker säga till mig. En bra grej med den här bebisen är att den föddes med ett eget internet. Nu är det slutsnyltat på grannars gästfrihet och helt plötsligt är allt mitt internettande säkert 10 000% mer effektivt. Inga konstanta nedkopplingar, ingen mer random radioskugga. Allt det blå sticker fortfarande lite i ögonen, men jag älskar dig min fyrkantiga lilla bebis!

Kom så flyger vi

Hemlisen är att vi alla har vingar och superkrafter, muterade av livet och redo för stordåd.

Tåg, bebis och bröst

När jag kom hem från Stockholm igen hade buskarna utanför mitt fönster bytt färg och regnblåsten kommit till stan. Jag spenderade hela gårdagseftermiddagen på snigeltåg mellan Stockholm och Malmö. Nästan sex timmar av blygsamt skumpande tillsammans med Ben Harper, Belle & Sebastian och Jenny Diski. Och mot slutet, skavande hörlurar, grus i ögonen, vakuum i magen och diverse kroppsodörer förenade i den stillastående tågluften. Men oj vad jag gillar tåg! Det gör Jenny Diski också tydligen, och efter att ha tillbringat denna resa tillsammans börjar vi motvilligt bli kompisar. Jag tror det är ömsesidigt. Framförallt motvilligheten. Det obekväma men oemotståndliga med oönskade likheter.

Anledningen till tågandet var firning av Bajsvännen och Schlagersekreterarens 26-årsdagar. Fast mest firade vi att de är med barn. Bajsvännen har en människa växandes nedanför sina nya stora bröst. Det är väldigt coolt och jag kan inte tänka mig annat än att de kommer bli en alldeles fantastisk trio. Som grädde på moset fick jag även fika jättelänge med Karin. Finaste Karin 'Mama tits' Ödén, nu dock rejält utkonkurrerad av Bajsvännen vad gäller det epitetet. Lyckost mig som har så många vänner med mammabröst. Vi pratade också lite om tåg. Och en massa om livet och resorna. Och så var cirkeln sluten.

Tillbaka till Guatemala

Igår snattade jag majslöv på en åker utanför Helsingborg. Jag var tvungen för de behövs när man ska göra äkta Tamales, matriarken i Xela och mattanterna i Llanos del Pinal-style. Dessa små majsdolmar är mitt käraste matminne från Guatemala. Ingen fyllning eller annat tjafs, bara majsdeg ångkokt i majslöv med en korianderkvist och sen kör vi. Doppar upp till knogarna i stekt mörklila bönmix, äggröra, guacamole, crema, salsa och färskost.

I helgen konverserade jag på spanska för näst första gången sedan jag kom hem från Guatemala. Det var roligt. Idag lagar jag Tamales på egen hand för första gången. Det luktar jordstampat daghemsköksgolv, skrynkliga kvinnor i tjocka vävda kjolar, och gladskrikande och matväntande barn i hela lägenheten.

Peace my day

Häromdagen när jag släntrar hem från Konsum med det dyraste toalettpapper jag någonsin köpt under armen korsar jag en hipphopparyngling på gatan. När vi just passerat varandra stannar han upp, vänder sig om, tittar mig allvarligt i ögonen, lyfter högerhanden i peacetecknet och säger "Peace out!". Tack vackra hipphopparynglig! Oj vad jag log hela förmiddagen och dagen var gjord.

Helvägs hemma

Sverige igen och jag känner mig mycket nöjd och hemmakär. Sverige är ju fint ändå. Väldigt fint. Och snart ska jag få hänga med Malmö igen också. Vardagsspännande. Nu är det dags att sparka igång teståndet, hitta på en massa spektakulära saker och inte bli vardgasförlamad. Jag har god tro på att det är nu alla projekt ska bli mer än idéer.

Halvvags hemma

Och så sprang även de sista dagarna av Indien iväg som små tjyvar om natten. Jag har svettats som en ost i en bastu, men jag överlevde! Kanske dumt att ropa 'Hej' nu när det fortfarande kvarstår nio timmar tills tåget går, men jag känner mig kaxig idag sa jag tar mina chanser. Det tog ett bra tag for mitt och Varanasis stora KLICK. En massa hemlängtan och Sverigefunderade, och lustiga riksha- och hostelherrar stod i vägen till en början, men så igår, rätt var det var, dånade klicket som en abnorm kameraslutare mellan pyttegränderna. Det är sant som alla säger, Varanasi är en fantastisk stad. Lite uppkäftig, nonchalant och brutal från stund till stund, men också olidligt vacker.

Jag har tänkt så mycket på Sverige den senaste veckan (så som jag tänkt att jag inte skulle tänka) att det känns som om halva jag redan flugit iväg. Resten följer efter imorgon natt klockan 01.00. Nu ska jag bara avklara den slutgiltiga billighetsshoppoholismen, tåga 12 timmar till Delhi och sedan är det klart. Jag känner mig rätt så nöjd över det. Indien är fantastiskt, men jag längtar hem nu. Det är en fin känsla.

Rensning och kärlek

Idag har jag druckit sju liter vatten, bajsat vatten, kräkts vatten och sköljt näsan med vatten. Nu ska min kropp hitta tillbaka till balansen säger yogisarna.
Jag har slagit mig ner med Tyska trollet intill Mamma Ganges vid Himalayas södra ände och yogar mig igenom dagarna. Tyska trollet, jag och en liten mus delar rum i ett fantastisk litet ashram fullt av vackra och visa människor, tre hundar och en hög med kor. Jag deltar i en kurs som heter ‘Clinical yoga and ayurveda’ och kommer stanna här månaden ut. Jag lär mig en massa självklara hemligheter om kroppen och livet, och får en allt mer intim och öppen relation till mitt anus for var dag som går. Det pågår en hel del rensning av såväl kropp som själ och idag gav jag mig alltså in på storstädningen deluxe, 'shankprakshalana'. Nu ska jag vila resten av dagen och bara äta speciell snällmat i en månad. Det ska göra susen sägs det.

På vägen hit stannade jag till i Delhi och blev kär i denna fantastiska stad. Mestadels för att jag älskade mig själv så mycket där tror jag. Mitt i den vilda basaren blev jag påsprungen av Alma igen. En argentinsk själ med håret fullt av sagor som dansar for gatubarnen när de ber om pengar. Det blev ett sista dygn tillsammans med henne och hennes vänner, Rickshacyklisten, Magimusikanten och Krokimodellen, fullt av mat på röda plastmöbler, parkletande, öronrensande och kärlek. Dessutom blev jag kärlekssångs- och handmassageuppraggad i en park (äkta Indian style), besökte diverse tempel och monument och åt Indiens bästa Malai kofta.

Jag sov vid floden

Sarita betyder flod på hindi och inatt sov jag hos Floden. Mellan igår lunch och idag frukost hängde jag med Sarita och hennes familj i en medelklassförort till Mumbai. Vi meditationskursade ihop och när pratförbudsbubblan spräcktes sista dagen visade det sig att hon har en dotter som jobbar i Köpenhamn. Baserat på denna tighta gemenskap bjöd hon in mig till sitt hem. "She is like me, very friendly nature. You can become best friends." Så nu har jag fått mig en bästa kompis i Köpenhamn som jag ännu inte träffat. Arrangerat bästisskap. Under denna oväntade och fantastiskt varmhjärtade resortvistelse (eget rum i någon form av gästlokal i intilliggande höghus, dusch som sprutar uppifranå hemhjälpslagad mat och chaufför som skjutsade mig till flyget. Lyxelilyx.) fick jag en snabbkurs i hindi av hennes andra dotter som planerar att antingen jobba som journalist på BBC eller bli modell, blev introducerad för världens kanske roligaste snacks 'panipuri' och blixtbesökte ett Krishnatempel.

Nu är jag i Delhi och imponeras över att bo mitt i en vild och vacker basar. Har snackar vi hela Indienpaketet. Kor som trängs med cykelrikshor, som trängs med indiska skoluniformer, som trängs med västerlandska hobbyhippies, som trängs med färgsprakande tyger och smycken och kläder och mat. Tvärs över korridoren bor ett gift par som kommit hit från Malaysia på cykel. Respekt.

Frisk vind under kycklingvingarna

Framme, uppmött av fina vänner, levande och välmående. Första timmen i det främmande landet kände jag mig ganska mycket som en förvirrad liten kyckling långt ifrån sin kycklinghjord. Sedan tjatade jag mig in i en vänthall och satt och tittade på resande indier och väntade på ett flygplan i sex timmar och började första vart jag hamnat och kycklinghjärnan lugnade ner sig. Det har känns helt bra.

Ett vulkankollektiv som liknar paradiset

Jag har dimpit ner i något ganska fantastiskt. Låt oss kalla det Vulkankollektivet. Området har egentligen något komplicerat namn som börjar pa G, men det ligger mitt emellan enorma, fantastiska, skogskladda berg i vad som en gång varit en enda stor vulkan. Och det är ett kollektiv. Jag vet inte om det är jag som valt att tolka mitt liv som en saga mer än vanligt på sistone eller om alla människor jag mött på sistone varit lite mer sagolika än vanligt. Hur som haver vill jag idag presentera tre nya sagofigurer som korsat min väg.

Zuni är ett tyskt litet troll och min husvagnssambo. Hon har varit på resande fot i tre år och vill aldrig mer åka hem. När Zuni skrattar låter det som om små duvor har byggt bo i hennes hals. Vi läser Nalle Puh for varandra varje kväll innan sömnen och hon är precis som mig fast annorlunda.

Moana ar en intensiv feminst, bor i ett stort hus och tog sitt namn efter en karibisk älskare. Hon är en hård arbetsgivare men lagar fantastisk mat. I hennes kropp ligger tusentals klokheter väntandes och dyker upp när man minst anar det.

Ananda bor i en tipi, har en massa barn med en massa kvinnor, lever sina drömmar och är en övertygad kommunist ('a community-ist'). Han har en hemmabyggd juicebil med tillhörande husvagn som turnerar till de lokala marknaderna och bygger elektricitet av en cykel och solceller. Snart ska han flytta upp i ett träd.

Idag har jag gått en väldigt lång promenad till ett väldigt vackert vattenfall och blivit kysst av ett par blodiglar. Igår simmade jag som en fisk i havet precis innan fullmånen gick upp över bergen medan solen fes ut rosa färg över molnen tvärs över himlen. Imorgon ska jag gå upp klockan 5 för att sälja juice från den gula juicehusvagnen. Mittemellan allt det fina gör jag diverse tråkigt trädgårdsarbete och funderar på hur i himmelen det kommer att kannas att plötsligt vara i Sverige igen. Och längtar lite tills jag plötsligt ar i Sverige igen...

En trevlig bekantskap

Hej då min vän, delägare, kollega, kock, kung, sambo, lärare, reskompanjon, musa, massör, chaufför, passagerare och kärlek. Det var skoj.

Western Australia: En roadtrip som dödade en bil som blev hotelljobb som gjorde mig till hippiebonde