Ett vulkankollektiv som liknar paradiset

Jag har dimpit ner i något ganska fantastiskt. Låt oss kalla det Vulkankollektivet. Området har egentligen något komplicerat namn som börjar pa G, men det ligger mitt emellan enorma, fantastiska, skogskladda berg i vad som en gång varit en enda stor vulkan. Och det är ett kollektiv. Jag vet inte om det är jag som valt att tolka mitt liv som en saga mer än vanligt på sistone eller om alla människor jag mött på sistone varit lite mer sagolika än vanligt. Hur som haver vill jag idag presentera tre nya sagofigurer som korsat min väg.

Zuni är ett tyskt litet troll och min husvagnssambo. Hon har varit på resande fot i tre år och vill aldrig mer åka hem. När Zuni skrattar låter det som om små duvor har byggt bo i hennes hals. Vi läser Nalle Puh for varandra varje kväll innan sömnen och hon är precis som mig fast annorlunda.

Moana ar en intensiv feminst, bor i ett stort hus och tog sitt namn efter en karibisk älskare. Hon är en hård arbetsgivare men lagar fantastisk mat. I hennes kropp ligger tusentals klokheter väntandes och dyker upp när man minst anar det.

Ananda bor i en tipi, har en massa barn med en massa kvinnor, lever sina drömmar och är en övertygad kommunist ('a community-ist'). Han har en hemmabyggd juicebil med tillhörande husvagn som turnerar till de lokala marknaderna och bygger elektricitet av en cykel och solceller. Snart ska han flytta upp i ett träd.

Idag har jag gått en väldigt lång promenad till ett väldigt vackert vattenfall och blivit kysst av ett par blodiglar. Igår simmade jag som en fisk i havet precis innan fullmånen gick upp över bergen medan solen fes ut rosa färg över molnen tvärs över himlen. Imorgon ska jag gå upp klockan 5 för att sälja juice från den gula juicehusvagnen. Mittemellan allt det fina gör jag diverse tråkigt trädgårdsarbete och funderar på hur i himmelen det kommer att kannas att plötsligt vara i Sverige igen. Och längtar lite tills jag plötsligt ar i Sverige igen...

Ute i verkligheten igen

Hej då Ashram och Hej Byron Bay. Australiens hippihåla som gick och blev turismattraktion och och tömdes på hippies och fylldes med backpackers och rikingar. Typ. Aningens kontrast till den senaste slumrande månaden. Yogaorganisationens grundare och guru var på besök i helgen och pratade klokheter och spred galna energier omkring sig. Konstig, konstig helg full av intressanta människor och känslor som beslöt sig för att hoppa ut ur kroppen. Vidare mot farmarbete i ett kollektiv utanför stan om ett par dagar. Och sedan. Sveeeeeeeriget.

Spiritualisera

I den här miljön kan man ju liksom inte göra annat än att dyka ner till själen och undersöka den från alla vinklar och vrår som man inte ens visste fanns. Den där stora boken man går och bär omkring på men oftast är för lat, stressad eller rädd för att läsa. Nu har jag i alla fall börjat läsa. I femton kapitel samtidigt. Helst skulle jag vilja hoppa fram till sista sidan och se hur sagan slutar men det verkar vara en mycket listig bok som inte går att öppna bakifrån. Synd, men desto mer spännande. Jag och min hemlighetsfulla själ har även fått sällskap av en holländska med fin frisyr. Yogandet fortsätter, men istället för abnorm vighet och god hälsa har min kropp drabbats av kollapps. Handleden har fått en öm klump, jag har upptäckt två oroande stora tandtroll i munnen, fått en glugg mellan framtänderna, sträckt nacken och drabbats av ryggont. Tant, tant, tant.

Yoga camp

Mina dagar består av: yoga, meditation, städning, matlagning, småpill, äta, bajsa, läsa, skriva och sova. Jag trivs som en ko med obegränsad tillgång till världens saftigaste gräs. Inte så många spektakulära utsvävningar men just nu är det exakt allt jag behöver. Har gjort meditationsframsteg, blivit ett par centimeter vigare och bor med en varm, rund och fnissig kanadensisk kock.

Ickeassimilering

Helt plötsligt fann jag mig själv beering with the backpackers. Träffade en trevlig fransyska på hostlet igår och innan jag visste ordet av befann vi oss på THE backpacker bar in town och jag var omringad av fyllelekar och brunstiga leenden. Mitt första djupdyk i australiensisk backpackerkultur och alla fördomar bekräftades. Sorgligt men sant.

Andra svårförståeliga/irriterande australiensiska egenheter:

• ALLA toalettdörrar går inåt. Sjukt opraktiskt. Varför?
• Plastmuggar, plastbestick, plastlådor, plastpåsar, plastpåsar, plastpåsar.
• Tusentals olika varianter av fluffig, svampig formfranska. Antal varianter av gott, grovt och redigt bröd i icke exklusiva brödbutiker: 0.
• Konservativ nationalism och smygig vardagsrasism här, där och everywhär.
  

Diverse

Har varit på en ö utanför Brisbane ett par dagar och tittat på havet, badat och gjort ett ganska patetiskt surfförsök. Fint. Hav är bra på att ladda batterier, inspirera och suga bort tråkiga tankar. Och den här ön i det här havet var exceptionellt bra på att göra vegoburgare, ta överpris för internet, sprida ut lugn och ro och bjuda på fantastiska utsikter överallt.

Från och med onsdag ska jag WWOOFa i ett Yoga Ashram i Brisbane. Celibat, morgon -och kvällsmeditation, nakenförbud, drogförbud, köttförbud och hela kittet. Tänker eventuellt införa ett privat kommunikationsförbud första veckan också, så om jag inte svarar på kommunikationsförsök så vet ni varför... Ska bli spännande och förhoppningsvis dra fram de viga, samlade och spirituella sidorna hos mig.

Annons:
Alla som känner någon som känner någon som vet något om en ledig lägenhet/vrå i Malmö från och med sissodär april är väldans välkomna att höra av sig och berätta...

En trevlig bekantskap

Hej då min vän, delägare, kollega, kock, kung, sambo, lärare, reskompanjon, musa, massör, chaufför, passagerare och kärlek. Det var skoj.

Brr...Brr...Brisbane

Snart. På tisdag för att vara petnoga. Brisbane och dags för äventyr på egna springsugna ben.

Nu är jag frisk och glad och har de senaste dagarna; scoootrat, tittat på höga skogstäckta berg som blir alldeles blå för att de är så långt borta, höga och sagofantastiska, blivit rädd för en krokodilvarningsskylt, tittat på många och en del bra filmer, lyssnat när hippiereceptionistan vände ut och in på sin historia och kastade ut insidan över kaffekopparna och skärbrädan full av smulor och bröd, stirrat djupt i mina egna ögon och upptäckt att de ändrat färg, ätit en exotisk frukt och insett att man aldrig kan förbereda sig på förändringar och att det inte finns någon som helst anledning att försöka.

Skröppliga, skröppliga stackars patetiska oss

Tysken och jag äter dunderdroppar. De ska skölja bort alla gifter som lagrats i våra syndiga kroppar och återuppliva oss med nyvunnen energi, glädje, stråkmusik och fullständigt välmående. Hittils har resultatet endast visat sig i form av diverse sprutande kroppsvätskor, men hoppet lever än. Vi har varit sjuka i omgångar i en mental EVIGHET och vår dialog har kommit att formas därefter. Ni vet hur man när man jobbar med att sälja glass/städa/göra kaffe helt plötsligt glömmer bort alla samtalsämnen som inte har med att sälja glass/städa/göra kaffe att göra...

Dagens konversationsrubriker: Bajs, kräks, smärta, snor, svaghet, toalett, dunderdroppar, stackars, stackars, stackars, stackars.

Eftersom jag och tysken för tillfället utgör cirka 90 procent av varandras umgängeskrets börjar det här lukta akut fara för hjärnunderstimulans, hypokondri och död. Må detta få ett slut snarast.

Djungel

"När jag blir stor ska jag bo i djungeln och ha 100 barn". Jag har ändrat mig, djungeln är alldeles för varm, myggvänlig och blöt. Men otroligt snygg...

Djungelgraffiti

Djungelpöl

Djungel

Western Australia: En roadtrip som dödade en bil som blev hotelljobb som gjorde mig till hippiebonde

Söta planer i svetthålet

Och Arian Boy sa: It would be nice to find a cheap apartment for two weeks and just have a home, find some nice people and eat good food.
Och Ashtray sa: Hmm, sounds awesome... But not very likely huh?
Sedan gick vi tillbaka till hostlet och slängde ett par ord med den söta hippiereceptionistan och hon sa: I have a orange house across the road with an empty room, come stay with me.

Så nu bor vi i ett oranget hus på andra sidan vägen och ska snart gå hem och tillaga fantastisk lasagne och dricka vin. Huset ligger i Port Douglas en gnutta norr om Cairns och vi hade bara tänkt stanna här en natt på vägen tillbaka till Cairns efter en liten tur till regnskogsparadiset Cape Tribulation. Mycket paradistjat här i trakterna. Och jo, det är vackert, men tjat blir ju alltid lite tjatigt efter ett tag... Det är tropiskt klimat här uppe i norr. Det är svettigt här uppe i norr. Regnskog, berg, hav och vackert vackert. Tyvärr är havet fullt av giftiga maneter, men det finns en hel del krokodilfria vattenhål att skölja kroppen i. Idag var vi ute och tittade på barriärrevet iförda cyklop, snorkel och ljusblå linus-på-linjen-dräkt som skydd mot elaka maneter. Nu ska vi betala billig hyra, laga god mat och förhoppningsvis träffa en massa fint folk i två veckor.

Surfing is the shit

Bra skit bra skit bra skit. Skulle mycket väl kunna tänka mig att ta steget till nästa assimileringsnivå och bli en 'Layd Back Surfer' på heltid. Hade mitt första möte med havet från ovanpå en surfbräda imorse. Skitkul. Tror att jag kommer ha vissa svårigheter att gå imorgon och att jag kommer sova som en liten bebis på flyget inatt. Skittrött. En spexig, layd back Aussie Dude förklarade lite grunder och drog spexiga skämt på spexigt Aussie Dudigt sätt och sen var det direkt ner i vattnet för att pröva sina fenor. Samtliga muskler började värka efter cirka en halvtimme, men tack vare all rolighet höll de ytterligare en och en halv timme innan jag på skakiga ben (bokstavligt!) hasade mig upp på land. Sedan dess har jag rört mig låååångsamt. Långsammare än vanligt. Har en stor hög med meningslöst väntande framför mig innan flyget avgår klockan midnatt så det är en bra dag för långsamhet.

Jag bor hos en liten trollpacka

En av ägarna till gården där jag strosar runt om dagarna är en gammal kvinna vid namn Pat. Hon har diverse intressanta egenskaper. Hon är ett ess på biodynamiskt jordbruk, hon har den största överläppen jag någonsin skådat, hon lagar gudomlig aubergine och hon hittade en stor knut i mitt hjärtchakra med sin maagiska sten härom dagen. Brösttryck, strypt innifrån och tårsprut. På tisdag ska hon ta med mig och shoppa blomessenser. Fortfararande lite skakis.

På torsdag flyger jag till Cairns. Innan dess ska jag försöka skaffa mig ett nytt visum, en ny försäkring, spränga surfoskulden och jobba på min hjärtknut.

Jag har lärt mig jonglera!!!

Mitt ute i australiensiskt ingenstans II

Sedan tio dagar är jag bosatt på en ekologisk och biodynamisk liten gård ett par långa stenkast söder om Perth. Kalaset är ordnat via WWOOF så vi jobbar cirka fem timmar om dagen i utbyte mot mat och husrum. Trivs förträffligt. Inga spektakulära kast i vardagen men med tanke på den senaste månadens aktiviteter känns lugnet och ron ganska efterlängtad. Det finns dessutom en liten damm med hoppbrygga (där jag återupptäckt underhållningsvärdet av karatehoppet, buddhisthoppet, hoppdyket, spiken, bomben med flera), apelsiner, böcker, skogar och en trampolin (!!!) att fördriva tiden med. Färsk, hemlagad och ekologisk mat, en svensk kock och ett fint gammalt gårdägarpar gör det ännu svårare att klaga. Och inatt kommer ett nytt år. Spännande. Det nuvarande har känts långt.

Nääääää inte Gingin heller...

Lämnar Gingin på fredag. Short and not so sweet. Lustigt ställe fullt av lustiga människor. Jag hade kunnat hålla ut till jul men tysken bangade ur och har redan flytt. Så jag flyr efter på behagligt avstånd. Någon form av åtgärd måste man ju roa sig med för att lura sig själv att självständigheten är intakt. Och så behöver man ju andas lite ensamhetsluft ibland. 24-timmar-om-dygnet-umgänge har sina tärande sidor, även om de inte varit fullt så många som pessimisten i mig trott. Perth igen då. Jävla Perth. Antingen släpar stadhelvetet mig tillbaka i ett kör för att tvinga in mig på något fantastiskt spår, eller så vill den bara jävlas... Eftersom det lackar mot jul tänker jag lyxa till det och tro på förslag nummer ett.

Mitt ute i australienskt ingenstans

Hur hamnade jag här? Ingen som vet, ingen som vet. Befinner mig cirka 8 mil norr om Perth i en liten håla/gemytlig småstad vid namn Gingin. Jag kom hit tillsammans med tyskt sällskap i förrgår kväll och började jobba igår. Servitris, städerska, uppiffare och alltiallo på ett hotell som har både Gingin och hotel i namnet (resten lämnar jag till din fantasi). Skitlön men gratis boende+mat. Jag tycker om att bo och älskar att äta, så jag känner mig nöjd. Troligtvis stannar vi här fram till jul och sedan hoppas jag att den där omtalade julstjärnan slutar svärma för gudsavkommor och visar mig vägen till något fantastiskt.

Planrenovering... igen

Bytt, bytt kommer aldrig igen. Ashtray & Arian Boy tog sig ut på djupt vatten och till slut blev vattnet så djupt att vattenytan var långt över våra huvuden. Typ. Vi kom till Denham men inte längre. Vi kunde ha fortsatt med en halvt utsliten cylinderhatt och bett till alla gudar och lyckliga stjärnor att Vinnie skulle överlevt hela vägen genom öknen, men det kändes ungefär lika dumt som att köpa en lastgammal van och hoppas att den skulle vara pålitlig. Och så naiva är vi ju inte... Istället vände vi om tillbaka till Perth och är nu lika luriga jävlar som Vinnies förra ägare och försöker sälja resterna av vad som kändes som världens finaste van, men nu övergått till att mest kännas som en stor jävla nagel i ögat. Planen är nu att jobba i Perth fram till januari och sedan flyga till Cairns och semestra. Lite oväntat men känns ändå helt ok. Hade kanske inte varit det smartaste att åka uppåt och inåt mitt under monsunperiod i norr och högsommar i öknen ändå. Så ska man bara hitta ett jobb och en lagom okunnig bilköpare då.

Annars är allt väl, men känner mig utled på tråkiga nödvändigheter.

Mycket hav och lite problem

Jag och tysken har skaffat oss artistnamn. Någon gång under avskedsmiddagen hos The Dude växte karaktärerna Ashtray & Arian Boy fram. Jag är Ashtray. Motiveringen har bitvis fallit ner i glömskehålet, men det hade något att göra med att jag kompletterade Dudens skämt när han misslyckades med att vara rolig och att jag därmed borde ta jobb som hans slav. Eftersom detta samtal ägde rum medan Duden hade en cigarett i ena mungipan blev den naturliga kopplingen att mina arbetsuppgifter även skulle inkludera att vara hans askfat vid behov. Tysken är Arian Boy av den enkla anledningen att han ser väldigt arisk ut. Och så är han ju tysk och måste således för alltid dras med nazistrelaterade skämt. Nu är Ashtray & Arian Boy ute på äventyr och stundvis relativt djupt vatten.

Vår söta lilla van Vinnie (the poo) hade sitt första lilla brake down igår. Någonstans på den cirka 40 mil långa och så gott som öde vägen mellan Geraldton och Shark Bay började Vinnie bubbla av vrede och häva ur sig litervis av tårar/urin från de nedre partierna. Oj, oj, oj, sa Ashtray & Arian Boy, vi vet ju ingenting om 23 år gamla Mitsubishi vans. Men vi låtsades kunna lite och med gemensam kraft tog oss vi de 20 resterande milen till närmsta mekaniker. Väl där fick vi veta att det inte var så farligt som vi först trott och kunde ta Vinnie på ytterligare en liten utflykt innan vi lämnade in hen hos herr Mekaniker klockan 8 imorse. Nu håller vi tummarna för att inte det preliminära priset ska stiga allt för mycket innan det är dags för upphämtning.

Gårdagen och Vinnies överraskande goda hälsa firade vi intill Little Lagoon. Lika vackert, stillsamt och avkopplande som det låter, ända tills vi väcktes imorse av en brutal knackning på rutan och en surmulen strandvakt/campingfascist som upplyste oss om att campning var förbjuden på denna strand.

Sedan sist har vi även campat vid ännu en fantastisk strand, en fantastisk insjö och haft vår första campingplatsupplevelse inklusive bad en fantastisk pool. Och så har vi vandrat lite, klättrat på sanddynor och svettats och badat en hel massa. Språkutbytet går sådär.