Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.

Tuff, tuff, tysk

Resan började med ett lönnsäte. Men det var visst bara bra för då fick jag åka 1a klass istället. Skitgott om plats för knäna och säten i äkta läder. Sedan hade jag en mycket trevlig resa. Både i lädersäte och på svettiga fultågssäten. I Hamburg hade jag min första konversation på tyska. "Filen dank." Mellan Frankfurt och Neuwied mötte jag den första tyska tropiska värmen och såg den första vinodlingen. Mycket exotiskt.

Val framme i Tyska trollets ashram möttes jag av väldigt leende människor och världens största kudde. Dagen därpå var det dags att börja göra rätt för sig och jag inledde min karriär som köksa med att hyvla av mig en bit av ena lillfingertoppen (ungefär motsvarande en tugga av en normalstor näbbmus). Det kanske var tur det med, för då fick jag ligga och lata mig under ett träd hela dagen. Tycker fortfarande inte att det känns helt värt det dock med tanke på att det gör rätt ont och är så himla svårt att göra saker med vänster hand hela tiden.

En förträfflig kvinna med helt färgkoordinerad garderob (orange) har lånat mig en burk med arnikatabletter som hon säger ska få mig att läka ihop på nolltid. Det ska bli intressant att se om fingret känner på sig att det egentligen ska vara runt och vaxer ut till normalform igen. Med eller utan arnika. Den orange kvinnan har hängt en del i Tomelilla visade det sig. På grund av en älskare och djupandning. Sällan har väl Tomelilla känts sa poetiskt. Idag när jag frågade hur hon mådde suckade hon djupt och sa att det var intensivt. Att det alltid är sa med henne. Jag har inga problem att tro henne. Till och med hennes glasögonbågar är rödorange.

Lärarräven av rävar

Istället för en räv har hon en röd kulspetspenna hängandes bakom ena örat. Den sitter fast på senilsnöret på ett utav de två paren glasögon som normalt hänger ner över den plattnande bringan. Igår vaktade jag prov tillsammans med en egentligen pensionerad vikariekollega. En långsmal riddarinna som tagit över en av pucklarna från sin kamel och bär den med stolthet. Hennes mun är ett litet skrynkligt rött hjärta som vrålar i lärarfalsett och ögonen glittrar av grön ögonskugga och yrkesstolthet. Hon tar två havreflarn till kaffet och efter en snabb vända genom bäverkinderna knastrar de sig hela vägen ner genom halsen. Först tröttnade hon på att jobba som lågstadielärarinna på grund av allt socialt tjafs, sedan tröttnade hon på att vara hemma med sin man hela dagarna, sedan började hon vikariera som Sfi-lärare. Det är bättre tycker hon eftersom det tillåter en att ägna sig mer åt ren undervisning, som på 70-talet.

Irakiska fäder får tvättmaskiner att flyga

Så har man fått en Irakisk pappa och en bukett med rosa mutrosor. Irakiska pappan håller sedan fem år på att bygga en bil- och flygplanssimulator. I aluminium med en riktigt pilotstol köpt på Blocket. Den kan gunga framåt, bakåt och 30% åt sidorna, och har tre stora dataskärmar i nosen där man kan titta på vägen och luften i 3D och widescreen. Farkosten drivs av en tvättmaskinsmotor som sitter fastmonterad längst bak. Problemet är att koppla samman bildprogrammet med själva maskineriet. Igår hade han smugit in i klassrummet innan vi började och satt och låste dörren från insidan medan jag försökte låsa upp utifrån. I tisdags refererade han till en lång rad av förmödrar och befallde mig att ta bättre hand om min kropp. Jag fick min avskedsbukett idag eftersom han skulle vara tvungen att stanna hemma och ta hand om sin sjuka hund imorgon.

"Från en far till en dotter, inget annat."

Det märks att man inte är så van att få blommor när man får lov att ställa dem i en tom surkålsburk när man får några.

Vargavinter

Jag tror det är alla skjutna vargar som kommer tillbaka som snöflingor.

Veckan och livet som gick

Oj vilken vecka. Full med lika delar allt möjligt och förvirring, och så ett år rikare. Jag tänker att jag skulle ta och skriva någon form av sammanfattning över de här 25 åren, eller åtminstone det sista, men jag börjar med veckan som gick.

Jag började en skrivarkurs och konstaterade att hälften av deltagarna bor i Umeå och/eller är lärare.
Jag undervisade.
Jag bakade tre kakor, varav två ätbara.
Jag fick världens bästa födelsedag. Tack igen!
Jag hittade Komvux lärarlönnrum.
Jag hade en australiensisk soffsurfare på besök som tog med mig på skridskoåkning och nattfilosoferande under takfläkten.
Jag träffade en lärarförebild.
Jag åt en pizza.
Jag tittade på ett galet rockband med en galet juckande basist.
Jag åkte pulka på Lunds galna sopbergsbackar och fixade mig en mörklila lårkaka efter ett experiment innefattandes en Sultansängbotten, en brant pulkabacke med gupp och en svart stjärtlapp.
Jag var på två födelsedagsfikor och ett 25-årskalas med potatisgratäng och fina apdrinkpinnar.
Jag gick på spanskpratarfika och fick med mig tio gratis böcker hem från en bokbytarbrunch gone mad.

Grodorna snarkar och fjällen ropar mitt namn

Läggdags hos Den Galne Amerikanen i Prag och nattsuddarna har just stapplat in genom dörren. En surfande amerikan med svart lockigt hår och Bright Eyes' röst är så full att alla världens ord har samlats till fest i hans kropp och nu flyter ur honom som en jäsande deg ur en för liten bunke. Långsamt och konstant flyter de, och de tar aldrig slut. I degen finns en fantastisk godnattsaga. Han bakar ut den någon gång efter morgonskålar i Sake för att fira Turkiskans födelsedag, och före att vi börjat låtsassova medan han är på toaletten. Han kommer från Ohio och han berättar om en vän som jobbar på en gård där det finns stora fält fulla av snarkande grodor. Klockan var lite för nära fem på morgonen för att jag skulle lyckas lyssna till alla detaljer och jag minns sorgligt nog inget mer än just detta. Och så att jag fick så fantastiskt roliga bilder i huvudet medan han berättade det att jag för första gången på allvar övervägde att besöka USA. Så nu måste jag nog ta mig till Ohio.

Igår fick en av Bokens karaktärer en hemstad. Egentligen är det väldigt lustigt att han inte blev norrländsk förrän igår. Jag slog upp min Atlas och lät pekfingret landa på måfå på ett ortsnamn bland de svenska fjällen. Kvikkjokk. Sedan bildgooglade jag en stund och insåg att jag måste åka dit. Om inte i researchsyfte eller för det fantastiska landskapets skull, så bara för att jag måste.

Alltså måste jag åka till Ohio och leta reda på de snarkande grodorna. Och jag måste åka till Kvikkjokk. Förr eller senare.

Slovakiska sagor och snabbvisit hos gamla Storebrodern

Nu har jag varit i två nya länder. Nästan tre. Slovakien, Tjeckien, och så åkte vi över gränsen till Ungern och vände för att komma på motorvägen mellan ett konstmuseum och ett slott utanför Bratislava. Fnitterfransosen, Slovaken, Vitryskan, Journalistscouten och jag. Gemensamt för Tjeckien och Slovakien är att dess invånare kan uttala obegränsat antal konsonanter i rad, att Herr Gårman bär huvudbonad och att man äter mycket kött och ännu mera ost. Ost i korvform, ost i snörform, hård ost, mjuk ost, stekt ost, mat gratinerad under ost, piroger fyllda med ost och dumplings ihoprörda med ost. Skillnaden är att i Slovakien heter honörsosten Bryndza och i Tjeckien Olomoucké syrečky, och att i Slovakien bär Herr Gårman främst keps medan det i Tjeckien verkar vanligare med hatt. Rest från tidigare maktbattle mellan staterna?

Förutom att sukta efter ost och titta på vägskyltar; åkte jag trolleybus (världens bästa transportmedel, bussresan av mitt liv, kärlek!), blev ambitiöst guidad runt hela Bratislava av finaste Slovaken; åt vitlökssoppa ur bröd; promenerade i Tatrabergen; badade i stora simbassänger fulla med hett källvatten; sov som en prinsessa utan ärta på världens största kudde i världens minsta skogsstuga; dansade till slovakiska 90-talsklassiker; tittade på pampiga slott, slott, kyrkor, slott och gamla hus; mattsurfade med mina tre vänner och tusen andra hos en galen och fantastiskt gästfri exilamerikan i Prag; blev låtsaskär i en ungrare med lavendelögon; och smakade rostade kastanjer för första gången.

Nyårslöfte 2010: Vara 'den mest storslagna versionen av den största visionen jag någonsin haft beträffande vem jag är'.

Yej, yej, yej jag ska göra the skrivargrej!

Imorse hälsade jag på Finurliga Fen och vattnade hennes massagesäng med ovisshetsoro.

- Jag vet inte i vilken stad jag kommer att bo, var mina fötter kommer att gå och hur jag kommer att må efter jul, klagade jag.
- Vad är du inställd på? frågade Finurliga Fen och log som en filur.
- Att jag ska få bo i Malmö och skriva på heltid då.
- Då blir det så.

På vägen hem kände jag på mig att jag hade något att fira och tog vägen via Coop och köpte mig en ananas och en stor burk surkål. Utanför min grannport stod en postcykel parkerad och jag tänkte att däri ligger brevet.

Medan jag kokade potatis hördes den lätta dunsen på hallmattan. Och så äntligen kom ett genombrott och en faktisk plan i form av ett A5-kuvert med ett brev som ropade 'Välkommen!'. Det blir Textlaboration på distans som får försörja mig och se till så att Boken blir färdig innan sommaren, jag kan bo kvar i Malmö och jag kan fortsätta svenskaundervisa så mycket jag och Komvux vill. Framförallt kan jag säga upp mig från Hemglass och sluta upp med det här glassförorenandet.

Fick även låna en bok om Mental teknologi av Finurliga Fen, så nu ska jag ägna mitt långa jullov åt att lära mig det här med att fokusera.

Vi flöt för klimatet

Igår promenerade jag och 30 000-100 000 personer till för klimaträttvisa i Köpenhamn. Det var en imponerande flod av miljöbeskyddare, samba, kärlek, och tyvärr även en del miljösoldater och solkiga fläckar av polisparanoia. På tåget dit träffade vi en kvinna som skriver böcker om vargar och tigrar. Hon nostalgiserade om miljörörelsen på 70-talet och vi låtsaslöste klimatidiotin redan nånstans mellan Kastrup och Örestad. Och så pratade vi böcker, skrivande och lärarskap. Fantastiskt fin kvinna.

En lärarscen till låns

I veckan har jag lekt Sfi-lärare på Komvux. Hastigt och lustigt blev jag inringd och inkastad i ett klassrum med 20-isch personer på jakt efter ett nytt språk. Hade sal 209 varit av vatten, hade jag varit en fisk. Jag har haft så himla roligt! Hoppas bara att det jag pysslat med går att räkna som svenskautlärning. I onsdags fick finstudenterna intervjua mig och skriva en berättelse av resultatet. Då fick jag bland annat reda på att det finns en annan kvinna i min klass som också är 24 år och som också har storlek 37 i skor, att jag har en gratis schäfer ett telefonsamtal bort, att jag är snäll och att anledningen till att jag cyklar till jobbet trots att jag har körkort antagligen är att jag vill hålla mig friskus. Jag har även lekt kisscharader för att hjälpa en kvinna fylla i ett urinvägstestformulär åt sin son, fått grammatikpanik, förundrats över lärarkåren på en massa olika sätt och tjänat mina första pengar på mitt studielån. På en väg hem fånlog jag mig igenom en parkering och fick ett frieri av en gammal man på cykel. Nu har jag sparkat in min fot och den går inte att hugga av.

Dunderhonung och multikultiparad i trollskogen

I helgen var jag i friheten. Tillsammans med en näve svenskar, en dansk familj, en fransman, en slovak, en irakier, en portugis, en mexican och Bellman korsade jag den blekingska gränsen till fots. Det var långpromenad genom finklädd lövskog, ärtgrön sagoskog och mäktig trollskog. Vi gick och gick och gick, grillade äpplen, skrattade döden och depressionen rakt upp i ansiktet, sov i vindskydd, pussades med regn, härmade djur, och jag och Syster åt en väldig massa ris och linser. Och då och då kom John Bauer förbi och envisades med att illustrera vår saga. Långpromenader är de bästa promenaderna.

Livet är inte bara en saga. Ibland är det en serietidning också. Som imorse till exempel när Finurliga Fen föreslog att jag skulle börja äta dunderhonung. Eller bidrottningsgelé som det visst heter nuförtiden. Hur kan jag låta bli? Det funkade uppenbarligen för Bamse och bidrottningar brukar ju få ett och annat gjort, känns som win, win. Dags att bli bidrottningsproduktiv.

Jag känner en skånsk fe

I Hörby finns en Finurlig Fe med mikrofonhår. Hon har trollspön till fingrar som kan kittla kroppar genom tårna och få dem att berätta hemlisar. I tisdags hälsade jag på. När hon hållit i mina tår och kittlat mig längs ryggraden en stund började min kropp viska till henne på det hemliga fespråket. 'Jag sover, låt mig vara. Allt är huller om buller och jag orkar inte städa' viskade kroppen. 'Vakna, så ska jag lära dig hur man dansar allt i ordning' viskade Finurliga Fen. Denna magiska dans ville förstås kroppen lära sig och öppnade mycket försiktigt ena ögonlocket. Långsamt, långsamt.

'Livet på landet för en dag, det gör varje mänska pigg och glad'

Idag har jag bakat havrekakor, målat källardörrar, auktions-fyndat, kört en massa bil med nervevade rutor, hållt i en sovande bebis och förundrats över livet, och ätit stekt potatis. Landsbygds-klyschigt så det förslår och fantastiskt fint alltihop. Turistande i Östergötland är inte lika långpinkat som att göra det i Sydeuropa men minsann inte illa. Här är det dessutom så mycket lättare att komma undan med påståendet att man ju inte är en sådan där vanlig, sjabbig turist utan en resenär/backpacker/äventyrslustande/volontär/världsmedborgare/väldigt kortsiktigt boende. Här är jag till och med hemma.

Skåneleden var...

... kortare än vad den skulle ha varit. Regnigare än fantiserat, men behagligare än befarat. Kort men god. Skrovmål av fina vänner, skog, tankestillhet, hajkmat och sömnlös mystik. Och som de bästa sagor avslutad abrupt och oväntat av en väntad men oväntande omständighet.

Halvvags hemma

Och så sprang även de sista dagarna av Indien iväg som små tjyvar om natten. Jag har svettats som en ost i en bastu, men jag överlevde! Kanske dumt att ropa 'Hej' nu när det fortfarande kvarstår nio timmar tills tåget går, men jag känner mig kaxig idag sa jag tar mina chanser. Det tog ett bra tag for mitt och Varanasis stora KLICK. En massa hemlängtan och Sverigefunderade, och lustiga riksha- och hostelherrar stod i vägen till en början, men så igår, rätt var det var, dånade klicket som en abnorm kameraslutare mellan pyttegränderna. Det är sant som alla säger, Varanasi är en fantastisk stad. Lite uppkäftig, nonchalant och brutal från stund till stund, men också olidligt vacker.

Jag har tänkt så mycket på Sverige den senaste veckan (så som jag tänkt att jag inte skulle tänka) att det känns som om halva jag redan flugit iväg. Resten följer efter imorgon natt klockan 01.00. Nu ska jag bara avklara den slutgiltiga billighetsshoppoholismen, tåga 12 timmar till Delhi och sedan är det klart. Jag känner mig rätt så nöjd över det. Indien är fantastiskt, men jag längtar hem nu. Det är en fin känsla.

Rensning och kärlek

Idag har jag druckit sju liter vatten, bajsat vatten, kräkts vatten och sköljt näsan med vatten. Nu ska min kropp hitta tillbaka till balansen säger yogisarna.
Jag har slagit mig ner med Tyska trollet intill Mamma Ganges vid Himalayas södra ände och yogar mig igenom dagarna. Tyska trollet, jag och en liten mus delar rum i ett fantastisk litet ashram fullt av vackra och visa människor, tre hundar och en hög med kor. Jag deltar i en kurs som heter ‘Clinical yoga and ayurveda’ och kommer stanna här månaden ut. Jag lär mig en massa självklara hemligheter om kroppen och livet, och får en allt mer intim och öppen relation till mitt anus for var dag som går. Det pågår en hel del rensning av såväl kropp som själ och idag gav jag mig alltså in på storstädningen deluxe, 'shankprakshalana'. Nu ska jag vila resten av dagen och bara äta speciell snällmat i en månad. Det ska göra susen sägs det.

På vägen hit stannade jag till i Delhi och blev kär i denna fantastiska stad. Mestadels för att jag älskade mig själv så mycket där tror jag. Mitt i den vilda basaren blev jag påsprungen av Alma igen. En argentinsk själ med håret fullt av sagor som dansar for gatubarnen när de ber om pengar. Det blev ett sista dygn tillsammans med henne och hennes vänner, Rickshacyklisten, Magimusikanten och Krokimodellen, fullt av mat på röda plastmöbler, parkletande, öronrensande och kärlek. Dessutom blev jag kärlekssångs- och handmassageuppraggad i en park (äkta Indian style), besökte diverse tempel och monument och åt Indiens bästa Malai kofta.

Dop

Det är alltså jag, Bagarn och Bagarns pojkvän som är ute på turné. Om Bagarns pojkvän skulle vara en nordamerikansk indian spaghettiwestern style skulle han heta Han som äter snabbt och dricker långsamt. Jag, Bagarn och Han som äter snabbt och dricker långsamt har supersemestrat de senaste dagarna på ett litet home stay alldeles intill havet. Mycket bad, sol, hängmatta och bok. Och lite sjukdom, men knappt tillräckligt mycket för att nämnas i jämforelse med den stora mängden stora mjuka vågor, solnedgångar som smyger sig in i molnen när man minst anar det och en fantastiskt seriös och varm kockservitör i klarblå joggingbyxor. Idag for Blåbyxservitören hem till sig och fixade en magisk hemgjord buljong med ris till lunch åt vara upprörda men smyghungrande magar.

Omvänt chockerande

Sedan fredagens tidiga morgon trampar jag återigen runt på Moder Sveas kurvor, njuter av hennes yppiga former och täta skogar, hennes hud under mina fötter och hennes svala andedräkt i nacken. Jag tycker om att krama Svea, men ännu mer tycker jag om att krama alla som man inte har kramat på så länge. Såklart. Allt känns väldigt nytt och väldigt gammalt och mitt i allt väldigt mycket jet lag.

Nu står jag alltså i farstun och stirrar på den omvända kulturchocken med skräckblandad förtjusning stigande från maggropen. Den omvända kulturchocken kan enligt experterna vara nog så omtumlande som dess föregångare kulturchocken (den som drabbar mången medborgare i främmande stater). Nu ska jag alltså återanpassas till det svenska samhället och säg, rent hypotetiskt, upptäcka att återvändandet inte bara är en dans på rosor kindpussandes alla saknade och ätandes knäckebröd, utan också skitjobbigt. Till exempel att hålla sig ifrån att ovetandes börja promenera in på en massa gamla bekanta stigar och helt glömma bort att man har hittat nya med fler blåbär kring kanterna. Eller konsten att förstå sig på allt, och ibland kanske inget, som har hänt medan man varit borta. Att danska och svenska posten har slagit ihop sig och sådär. Och så måste man väl hitta ett jobb och en bostad på något sätt. Fast det känner jag mig inte så oroad över. Mest känner jag mig ganska glad, lite chockerad och väldigt trött, men glad.

Fortsättning följer...

Ett vulkankollektiv som liknar paradiset

Jag har dimpit ner i något ganska fantastiskt. Låt oss kalla det Vulkankollektivet. Området har egentligen något komplicerat namn som börjar pa G, men det ligger mitt emellan enorma, fantastiska, skogskladda berg i vad som en gång varit en enda stor vulkan. Och det är ett kollektiv. Jag vet inte om det är jag som valt att tolka mitt liv som en saga mer än vanligt på sistone eller om alla människor jag mött på sistone varit lite mer sagolika än vanligt. Hur som haver vill jag idag presentera tre nya sagofigurer som korsat min väg.

Zuni är ett tyskt litet troll och min husvagnssambo. Hon har varit på resande fot i tre år och vill aldrig mer åka hem. När Zuni skrattar låter det som om små duvor har byggt bo i hennes hals. Vi läser Nalle Puh for varandra varje kväll innan sömnen och hon är precis som mig fast annorlunda.

Moana ar en intensiv feminst, bor i ett stort hus och tog sitt namn efter en karibisk älskare. Hon är en hård arbetsgivare men lagar fantastisk mat. I hennes kropp ligger tusentals klokheter väntandes och dyker upp när man minst anar det.

Ananda bor i en tipi, har en massa barn med en massa kvinnor, lever sina drömmar och är en övertygad kommunist ('a community-ist'). Han har en hemmabyggd juicebil med tillhörande husvagn som turnerar till de lokala marknaderna och bygger elektricitet av en cykel och solceller. Snart ska han flytta upp i ett träd.

Idag har jag gått en väldigt lång promenad till ett väldigt vackert vattenfall och blivit kysst av ett par blodiglar. Igår simmade jag som en fisk i havet precis innan fullmånen gick upp över bergen medan solen fes ut rosa färg över molnen tvärs över himlen. Imorgon ska jag gå upp klockan 5 för att sälja juice från den gula juicehusvagnen. Mittemellan allt det fina gör jag diverse tråkigt trädgårdsarbete och funderar på hur i himmelen det kommer att kannas att plötsligt vara i Sverige igen. Och längtar lite tills jag plötsligt ar i Sverige igen...