Fascinerande fint

En av de mest fascinerande sakerna med att hänga så mycket med världens finaste hund som jag gör är människors reaktioner. Det är som om de inte kan värja sig från valpsötheten. Som om de har en massa kärlek lagrad i hjärtat och bara går och väntar på ett tillfälle att kunna släppa ut den, rikta den. Till exempel mot en väldigt söt liten valp. Inför valpar är det socialt accepterat att mjukna. Ansikten och axelmuskler och hela kroppar liksom slappnar av så fort de får lite valpuppmärksamhet. Jag tror det tyder på att Bo är väldigt bra på att älska. Men jag skulle också gärna tro att det tyder på att vi är mycket bättre på att älska än vi ger sken av. Och att det finns hopp.

På kurs i kurslandet

Idag har jag läst kursbroschyr. Om till exempel kurser i MTV moves, kurser i Feel good-film, kurser i att duka fina höstbord, kurser i att jaga mullvad och kurser i Facebook för nybörjare. Själv blev jag mest sugen på kinesisk te-cermoni-kursen, bridge-kursen och lär din hund att hitta kantareller-kursen. Jag hittade även en folkmusikkurs och en körkurs åt Bagarn. Framförallt blev jag väldigt sugen på att hålla i en egen kurs. Frågan är bara i vad, allt bra verkar ju redan taget.

Höst

Stövlar och slipover. Det är officiellt.

Det bästa med Malmö är att bo i samma kvarter

Bagarn har en syster som bor i samma hus som mig. I lördags hade vi lägenhetsrunda. Finkaffe, my little ponys, magnettricks och linssoppa. Han som äter snabbt men dricker långsamt tog femtusen kort med sin nya kamera, och Bagarn konstaterade att: "Emelie, barn och hundar är omöjliga att ta kort på." Jag väljer att tolka det som att våra själar är intakta.

Ensamheten, det nya passiva självmordet

Idag hittade jag en röd bläckpenna på ett cafébord. Lite som när Björne hittar en krita under sin tå var det. Men jag hade ingen stenvägg i närheten att skriva mitt namn på, så istället blev jag tvungen att skriva något annat. Tur då att jag just läst och upprörts över Dagens mest depressiva citat. En diakonissa intervjuades i Sydsvenskan apropå nya forskningsrön som tyder på att ensamhet är mer dödligt, eller i alla fall minst lika dödligt, som att vara överviktig, rökare, eller alkoholist. Diakonissan citerade stolt sig själv och sa att den som lever ensam ofta är i dåligt sällskap. Menar hon då att just ensamma människor vanligtvis är as som inte ens borde få umgås med sig själva, eller att gemene man skulle må bättre av att avskärma sig lite mer från sig själv? Och vad är mer deprimerande? Även jag förstår att ensamheten kan vara faslig och rättvist liknas vid en folksjukdom, men jag förstår också att ensamhet i regel inte beror på bristen på sällskap, eller att man blivit för nära kompis med sig själv. Jag förstår också att det är sant som rubriken avslöjade att man kan dö av brustet hjärta. Men det har vi väl alltid vetat?

Men vad gjorde jag då med all den där inspirationen och vad skrev jag med min nya fina röda penna? Det kan jag tyvärr inte säga för det är hemligt.

Den allvarsamme ursamurajen

Igår blev det dags att byta armbandet på min klocka som legat stympad och bortglömd i någonstans mellan ett par och fem år. Jag hade då äran att träffa en mycket stolt och allvarsam man. Torr hy och torr röst. Kavaj, skjorta och slips i olika blå toner. Kort i tonen, stela sällskapsdansande steg och till en början otrevlig på alla sätt och vis. Men han var också en samuraj. Och fantastisk. Om Benjamin syrsa jobbat i samma affär hade nog otaliga kunder antagit honom för Benjamins storrökande äldre broder.
"För att få det här snyggt ska du ju ha en originalrem", konstaterar han sakligt. (Jag utelämnar här en medellång föreläsning om alla detaljer som skulle göra alla andra remmar direkt olämpliga)"Ska vi beställa en originalrem till dig?", frågar han så över glasögonen, uppenbart uttråkad av sitt jobb.
Han veckar överläppen och inväntar otåligt mitt Ja, tack. Jag gör honom besviken och frågar istället:
"Vad kostar en sån då?"
"Suck, stön. Ingen aning. 400-500 kronor kanske. Ska jag beställa en sån om den kostar 400-500 kronor?"
Nu tycker han att han haft omåttligt tålamod med mig och lägger såväl överläpp och panna i ännu djupare veck medan han tittar upp på mig. Till hans stora förtret föreslår jag att vi kanske skulle ta och titta på hur det skulle se ut med en annan rem.
"Eller tror du att det skulle se förjävligt ut?"
"Ja, det kommer se förjävligt ut."
Jag säger att vi kanske ska testa ändå. Att vi kanske inte har samma smak. Han avger ännu en trött suck, men han är en stolt yrkesman och för rutinerad för att inte låta kunden tro att hon har rätt, åtminstone för en liten stund.
"Dessa kvinnor", muttrar han surt men roat medan han hämtar sina små, små verktyg. Han börjar plocka av det skadade armbandet med vana händer. När jag kommenterar den frikostiga ansamlingen av hudavlagringar som tittar fram, berättar han artigt att han sett värre. Han rengör de små armbandskilarna och själva klockan med stora svepande rörelser som en stolt samuraj som slipar sitt svärd. Han bläddrar länge och noggrant bland armbanden och utbrister sedan uppgivet:
"Fan. Den enda jag har i rätt storlek är en brun rem. Och det skulle verkligen se förjävligt ut!"

Vi kommer överens om att en originalrem nog blir bra och att han ska ringa mig när han kollat priset.

Imorse på cykelbron mot stan såg jag honom igen. På väg till jobbet med bestämda steg. Öronen och kavajslagen fladdrande i vinden och kinderna insjunkna i ett djupt halsbloss.

Bor

Inflyttad och uppackad. Möra ben och rengöringsmedelshärjade fingertoppar. Igår blev gamla lägenheten inspekterad av en mycket noggrann kvinna från hyresbolaget. Den mycket noggranna kvinnan lärde mig bland annat att om man har gula kalkränder i toaletten kan man lätt som en plätt marinera dem med klorinindräkta wettexdukar i ett par dagar så blir det kritvitt och fint där sedan. Hon såg även på mig med avsmak i blicken då det kom fram att jag inte putsat mina innanfönster på två år. Tjugosju kvadratmeter och cirka en halvtimme senare var inspektionen färdig och jag sa adjö till Disponentgatan. Känns fortfarande lite som att jag är på semester på nya gatan, men också mycket bra. Det är ju sällan fel med semester.

Sommarsnus

Fint är det. Bror mekar cykel, Ida ofärgar sitt hår och jag väntar på bättre tider. Snart ska jag vara låtsasintresserad av en lägenhet. På tisdag ska jag vara intresserad på riktigt. Av ett jobb som jag inte vet om jag vill ha. Jo det vet jag, och det vill jag. Och jag hoppas och hoppas. Det är ju bara det att det är ju väldigt skönt att löka också, och så känns det lite taskigt att låta Portugal och Helsingborg vänta ytterligare ett år. Man kan ju också se det som att jag klämt in mig mitt i en win-win, alldeles utan rätt att klaga.

Cirkusslampa och snart kommunalt anställd

Har just sökt ett mycket intressant jobb som jag tycker det vore helt orimligt om jag inte fick. Det handlar om att ha en massa åsikter om, och föra in ett ungdomligt perspektiv på, hur Malmö stads olika förvaltningar sköts. Jag är en ung akademiker med en massa väldigt kvalificerade åsikter om hur Malmö stad borde sköta sin skit. Så skrev jag inte i min ansökan, men heller inte jättelångt ifrån.

I fredags firade jag valborg med att dansa på lina. Mest dansade jag ner på marken men det var ändå tillräckligt för att mitt cirkusvurmande hjärta skulle bli förtjust, för att jag skulle känna balansrytmen dunka i bröstet, och för att mina byxor skulle spricka. En cirkusslampa det är jag.

Nytt gammalt liv

Alla veckor känns så nya hela tiden. Som om jag varit bortrest väldigt länge och sedan plötslig blivit nedslängd i Malmö igen. I själva verket har jag inte varit bortrest på väldigt länge. Inte så att det gills. Jag har varit här och gjort i princip exakt samma saker. Kanske är det att de sakerna är så väldigt vanliga att jag liksom slutat registrera att de händer. Skapat mig ett eget litet tidshål. Vana - den nya tidsmaskinen. Eller så är det för att Malmö börjat klä på sig löven och att jag bara inte känner igen henne. Som när man sett någon naken väldigt mycket och sedan helt plötslig påklädd, uppklädd. Det blir chockartat. Och det är helt plötsligt mer sexigt med påklätt.

Jag ska flytta till en ny lägenhet snart. Då blir det förändring på riktigt, så då kanske livet börjar kännas lite mer som vanligt igen.

Uppfriskande frukostjakt

På frukostjakt med en vapendragare genom ett vaknande Malmö och våren känns äntligen så uppiggande som den ska vara. Uppföljt av exceptionell hummus, fint kamratskap och en sentimental Tommy Nilsson vrålandes i bakgrunden en all in all mycket inspirerande morgon.

Vårvindar

Våren är fantastisk! Och också lite svår, det måste medges. Idag släpade jag mig till slut ut och promenerade på kyrkogården. Jag såg två duvor som jagade varandra för att få knulla och fyra barn som satt i ett hörn och tjuvrökte.

Min nya idol är Julia Hill. Hon bodde i ett över tusen år gammalt träd i 738 dagar för att det skulle få leva. Och det fick det.

Lärarräven av rävar

Istället för en räv har hon en röd kulspetspenna hängandes bakom ena örat. Den sitter fast på senilsnöret på ett utav de två paren glasögon som normalt hänger ner över den plattnande bringan. Igår vaktade jag prov tillsammans med en egentligen pensionerad vikariekollega. En långsmal riddarinna som tagit över en av pucklarna från sin kamel och bär den med stolthet. Hennes mun är ett litet skrynkligt rött hjärta som vrålar i lärarfalsett och ögonen glittrar av grön ögonskugga och yrkesstolthet. Hon tar två havreflarn till kaffet och efter en snabb vända genom bäverkinderna knastrar de sig hela vägen ner genom halsen. Först tröttnade hon på att jobba som lågstadielärarinna på grund av allt socialt tjafs, sedan tröttnade hon på att vara hemma med sin man hela dagarna, sedan började hon vikariera som Sfi-lärare. Det är bättre tycker hon eftersom det tillåter en att ägna sig mer åt ren undervisning, som på 70-talet.

Irakiska fäder får tvättmaskiner att flyga

Så har man fått en Irakisk pappa och en bukett med rosa mutrosor. Irakiska pappan håller sedan fem år på att bygga en bil- och flygplanssimulator. I aluminium med en riktigt pilotstol köpt på Blocket. Den kan gunga framåt, bakåt och 30% åt sidorna, och har tre stora dataskärmar i nosen där man kan titta på vägen och luften i 3D och widescreen. Farkosten drivs av en tvättmaskinsmotor som sitter fastmonterad längst bak. Problemet är att koppla samman bildprogrammet med själva maskineriet. Igår hade han smugit in i klassrummet innan vi började och satt och låste dörren från insidan medan jag försökte låsa upp utifrån. I tisdags refererade han till en lång rad av förmödrar och befallde mig att ta bättre hand om min kropp. Jag fick min avskedsbukett idag eftersom han skulle vara tvungen att stanna hemma och ta hand om sin sjuka hund imorgon.

"Från en far till en dotter, inget annat."

Det märks att man inte är så van att få blommor när man får lov att ställa dem i en tom surkålsburk när man får några.

Peppad av pesten

Igår var jag på examensfest och träffade två omtalade arborister. De lärde mig bland annat att det finns en trädsjukdom som heter 'Päronpest'. Det finns så mycket att hämta!

Har nu varit ute på mitt första Sneställtuppdrag. Det var roligt och givande. Jag lärde mig bland annat hur stor man egentligen är när man går i nian. Och att det inte bara finns personer ur gruppen män över femtio år, utan även människor födda på nittiotalet, som fortfarande har åsikten att en man inte är en riktig man om han inte kan försörja sin fru och att kvinnor inte är lämpade att arbeta som byggarbetare.

Å vad jag älskar Claes Ohlsson!

Idag var jag där och köpte en stor pärm, ett litet batteri och tomma cd-skivor. Och så tryckte jag på en massa bordstelefontangenter. Tänk att det kan vara så tillfredsställande att trycka på knappar.

P-ångest

Personalmöten ger mig ångest.

Veckan och livet som gick

Oj vilken vecka. Full med lika delar allt möjligt och förvirring, och så ett år rikare. Jag tänker att jag skulle ta och skriva någon form av sammanfattning över de här 25 åren, eller åtminstone det sista, men jag börjar med veckan som gick.

Jag började en skrivarkurs och konstaterade att hälften av deltagarna bor i Umeå och/eller är lärare.
Jag undervisade.
Jag bakade tre kakor, varav två ätbara.
Jag fick världens bästa födelsedag. Tack igen!
Jag hittade Komvux lärarlönnrum.
Jag hade en australiensisk soffsurfare på besök som tog med mig på skridskoåkning och nattfilosoferande under takfläkten.
Jag träffade en lärarförebild.
Jag åt en pizza.
Jag tittade på ett galet rockband med en galet juckande basist.
Jag åkte pulka på Lunds galna sopbergsbackar och fixade mig en mörklila lårkaka efter ett experiment innefattandes en Sultansängbotten, en brant pulkabacke med gupp och en svart stjärtlapp.
Jag var på två födelsedagsfikor och ett 25-årskalas med potatisgratäng och fina apdrinkpinnar.
Jag gick på spanskpratarfika och fick med mig tio gratis böcker hem från en bokbytarbrunch gone mad.

Rara små missförstånd

Söndag kväll på väg hem från kallbad, sällskapsspel och krämig veganmacka och jag blir uppringd av självaste Rektorn. Hon undrar om jag kan tänka mig att ta över en kvällskurs i Sfi C.
'Jo', säger jag och gör oss båda väldigt glada.

Måndag lunch och jag och Rektorn sitter och snackar detaljer på hennes kontor.
'Det viktigaste är ju att de lär sig kommunicera! Grammatik behöver du inte bry dig så mycket om. Det känner du väl igen om du hade ... i svenska på lärarutbildningen?', frågar Rektorn så.
'Lärarutbildningen? Nä, jag har inte gått Lärarutbildningen.', blir jag tvungen att svara. För ljuga rektorer rakt upp i ansiktet det kan jag ju inte göra.
'Nähä men oj då, då måste jag ha läst fel på ditt CV. Alltså jag har ju läst din ansökan, men jag kanske har läst fel.'
Rektorn letar bland öppnade filer och hittar till slut min ansökan som hon hastigt skummar igenom igen.
'Nähej, jaha, nä du, då måste jag ha läst fel.'
'Ja, då kanske saker och ting kommer i en liten annan dager', säger jag och tänker att det kanske var lite för bra för att vara sant.
'Då ska vi se här. Ja, just det ja, du har ju läst två terminer Svenska i alla fall. Kommunikativ svenska har du läst ja. Jamen, då klarar du väl det här!'.
Och så var vi överens.

Så nu har jag en helt egen klass som jag ska lära allt jag kan två kvällar i veckan. Vi drog igång redan igår och det verkar lovande. Nästa vecka ska jag även vikariera för en annan lärare hela veckan lång. För att bara vara en låtsaslärare är jag väldigt mycket lärare just nu. Igår blev jag även officiellt student igen. Jag tror det är nyttigt att leva i motsatsförhållande till sig själv.

Malmö är också magiskt

Malmö är också magiskt. Imorse sjöng jag högt, falskt och fantastiskt under mina nya hörlurar på vägen hem från yoga i den sena gryningen. När jag cyklade in på Kornettsgatan var jag mitt inne i Coconut Skins med Damien Rice då jag upptäckte att någon parkerat sin toalettstol utanför porten. Det nya utedasset eller en genväg för att spola ner sig själv i underjorden? Jag var för trött för att testa så jag åkte hem och åt frukost istället. Jag har Sydsvenskan numera så nu vill jag äta frukost hela dagarna ännu mer än förut.