Saker med Indien som gör mig glad

1. Det är socialt accepterat att äta med händerna.
2. Det ar varmt (försokte leka hard core och sova utan fläkt i natt vilket resulterade i uppvaknande invirad i blota lakan och smärre vätskebrist resten av idagen. Men vad gör man inte för att låtsas passa in... Skönt också att få äta upp lite av sin feta packning i form av minst ett par gram vätskeersättning).
3. Det finns en massa kust, varav en liten bit ska besökas av oss från och med ikväll. För att vara petnoga så bor vi i en kuststad (Cochin) nu med men man kommer mest intill en massa vikar och backwaters och inte så mycket real action ocean. Ikväll har Bagarn lovat mig vågor.
4. Fina och fluffiga kläder.
5. Maten. Rispannkaka med kryddig potatisgegga mmm...

Frisk vind under kycklingvingarna

Framme, uppmött av fina vänner, levande och välmående. Första timmen i det främmande landet kände jag mig ganska mycket som en förvirrad liten kyckling långt ifrån sin kycklinghjord. Sedan tjatade jag mig in i en vänthall och satt och tittade på resande indier och väntade på ett flygplan i sex timmar och började första vart jag hamnat och kycklinghjärnan lugnade ner sig. Det har känns helt bra.

Pepp och rekreation

En elak förkylning har byggt bo i min kropp. Jag har försökt att blåsa ut den genom näsan, men den verkar vara för stor. Min mormor sa det, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

- I det här vädret går det ju inte att bli frisk.

Så jag flyr landet. Mot värmen och svettmedicinen. Synd bara att flygresor och igentäppta bihålor är en sådan dålig kombination.

Hjärt- och lungräddning

Snälla bloggen andas! Jag behöver dig igen! Du ska få följa med till Indien, och jag ska berätta alla mina sagor för dig. Kom igen kompis, vi vet att vi älskar varandra. Och jag ska inte överge dig så där utan förvarning igen. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Om två dagar. Indien. I två månader. Du och jag och Indien. Du och jag och 1,1 miljarder människor till.

Mitt liv i ljud

Zzzzzzzzzzzzzzzzz, lalalalala, Shit klockan!, wrooooom (väldigt, väldigt snabb cykeltur), brum brum brum, pling pling, brum brum, zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Pusselbitar i pusselbitshål

För cirka en vecka sedan tog jag mig i kragen och ringde till min Hemglasschief. Hemglasschiefen sa:
- Jag har väntat på ditt samtal! Jag har paxat en bil till dig, du börjar jobba heltid om två veckor!
Och jag sa:
- Okej, fint!
Två timmar senare tog jag tag i nästa krage och begav mig till ett internet för att leta bostad. Efter en halvtimmes undanflyktigt slösurfande ringde min Bajsvän. Bajsvännen sa:
- En vän till mig vill hyra ut sin nästan billiga och fantastiska etta i andra hand till dig.
Och jag sa:
- I love you! (det engelska språket antingen ett tecken på att jag då fortfarande var lite mentalt kvar i Australien eller ett känslonervöst försök att gömma denna kärleksförklaring bakom den trygga språkvallen...)

Nu är jag så äntligen tillbaka i Malmö och jag känner mig som en vårkär skolflicka. Var lite nervös att min och Malmös romans skulle svalnat under mina frånvarande månader men promenerandes mot en frukostbuffé i morse kände jag kärleken bulta och leva runt i bröstet. Min tillfälliga hemlöshet har vi löst inom familjen och jag har fått en egen liten koja till låns bakom en turkosblå soffa i Storebrors och Idas vardagsrum. Lite som de spännande lönnrum som brukar finnas bakom gamla böcker i stora slott, förutom att min madrass syns ganska väl redan från dörren och att den inte ligger i ett slott utan i en tvåa full med arkitektiska och finurliga förvaringsutrymmen och fina saker.

Omvänt chockerande

Sedan fredagens tidiga morgon trampar jag återigen runt på Moder Sveas kurvor, njuter av hennes yppiga former och täta skogar, hennes hud under mina fötter och hennes svala andedräkt i nacken. Jag tycker om att krama Svea, men ännu mer tycker jag om att krama alla som man inte har kramat på så länge. Såklart. Allt känns väldigt nytt och väldigt gammalt och mitt i allt väldigt mycket jet lag.

Nu står jag alltså i farstun och stirrar på den omvända kulturchocken med skräckblandad förtjusning stigande från maggropen. Den omvända kulturchocken kan enligt experterna vara nog så omtumlande som dess föregångare kulturchocken (den som drabbar mången medborgare i främmande stater). Nu ska jag alltså återanpassas till det svenska samhället och säg, rent hypotetiskt, upptäcka att återvändandet inte bara är en dans på rosor kindpussandes alla saknade och ätandes knäckebröd, utan också skitjobbigt. Till exempel att hålla sig ifrån att ovetandes börja promenera in på en massa gamla bekanta stigar och helt glömma bort att man har hittat nya med fler blåbär kring kanterna. Eller konsten att förstå sig på allt, och ibland kanske inget, som har hänt medan man varit borta. Att danska och svenska posten har slagit ihop sig och sådär. Och så måste man väl hitta ett jobb och en bostad på något sätt. Fast det känner jag mig inte så oroad över. Mest känner jag mig ganska glad, lite chockerad och väldigt trött, men glad.

Fortsättning följer...