Surfing is the shit

Bra skit bra skit bra skit. Skulle mycket väl kunna tänka mig att ta steget till nästa assimileringsnivå och bli en 'Layd Back Surfer' på heltid. Hade mitt första möte med havet från ovanpå en surfbräda imorse. Skitkul. Tror att jag kommer ha vissa svårigheter att gå imorgon och att jag kommer sova som en liten bebis på flyget inatt. Skittrött. En spexig, layd back Aussie Dude förklarade lite grunder och drog spexiga skämt på spexigt Aussie Dudigt sätt och sen var det direkt ner i vattnet för att pröva sina fenor. Samtliga muskler började värka efter cirka en halvtimme, men tack vare all rolighet höll de ytterligare en och en halv timme innan jag på skakiga ben (bokstavligt!) hasade mig upp på land. Sedan dess har jag rört mig låååångsamt. Långsammare än vanligt. Har en stor hög med meningslöst väntande framför mig innan flyget avgår klockan midnatt så det är en bra dag för långsamhet.

Jag bor hos en liten trollpacka

En av ägarna till gården där jag strosar runt om dagarna är en gammal kvinna vid namn Pat. Hon har diverse intressanta egenskaper. Hon är ett ess på biodynamiskt jordbruk, hon har den största överläppen jag någonsin skådat, hon lagar gudomlig aubergine och hon hittade en stor knut i mitt hjärtchakra med sin maagiska sten härom dagen. Brösttryck, strypt innifrån och tårsprut. På tisdag ska hon ta med mig och shoppa blomessenser. Fortfararande lite skakis.

På torsdag flyger jag till Cairns. Innan dess ska jag försöka skaffa mig ett nytt visum, en ny försäkring, spränga surfoskulden och jobba på min hjärtknut.

Jag har lärt mig jonglera!!!

Mitt ute i australiensiskt ingenstans II

Sedan tio dagar är jag bosatt på en ekologisk och biodynamisk liten gård ett par långa stenkast söder om Perth. Kalaset är ordnat via WWOOF så vi jobbar cirka fem timmar om dagen i utbyte mot mat och husrum. Trivs förträffligt. Inga spektakulära kast i vardagen men med tanke på den senaste månadens aktiviteter känns lugnet och ron ganska efterlängtad. Det finns dessutom en liten damm med hoppbrygga (där jag återupptäckt underhållningsvärdet av karatehoppet, buddhisthoppet, hoppdyket, spiken, bomben med flera), apelsiner, böcker, skogar och en trampolin (!!!) att fördriva tiden med. Färsk, hemlagad och ekologisk mat, en svensk kock och ett fint gammalt gårdägarpar gör det ännu svårare att klaga. Och inatt kommer ett nytt år. Spännande. Det nuvarande har känts långt.

Nääääää inte Gingin heller...

Lämnar Gingin på fredag. Short and not so sweet. Lustigt ställe fullt av lustiga människor. Jag hade kunnat hålla ut till jul men tysken bangade ur och har redan flytt. Så jag flyr efter på behagligt avstånd. Någon form av åtgärd måste man ju roa sig med för att lura sig själv att självständigheten är intakt. Och så behöver man ju andas lite ensamhetsluft ibland. 24-timmar-om-dygnet-umgänge har sina tärande sidor, även om de inte varit fullt så många som pessimisten i mig trott. Perth igen då. Jävla Perth. Antingen släpar stadhelvetet mig tillbaka i ett kör för att tvinga in mig på något fantastiskt spår, eller så vill den bara jävlas... Eftersom det lackar mot jul tänker jag lyxa till det och tro på förslag nummer ett.

Mitt ute i australienskt ingenstans

Hur hamnade jag här? Ingen som vet, ingen som vet. Befinner mig cirka 8 mil norr om Perth i en liten håla/gemytlig småstad vid namn Gingin. Jag kom hit tillsammans med tyskt sällskap i förrgår kväll och började jobba igår. Servitris, städerska, uppiffare och alltiallo på ett hotell som har både Gingin och hotel i namnet (resten lämnar jag till din fantasi). Skitlön men gratis boende+mat. Jag tycker om att bo och älskar att äta, så jag känner mig nöjd. Troligtvis stannar vi här fram till jul och sedan hoppas jag att den där omtalade julstjärnan slutar svärma för gudsavkommor och visar mig vägen till något fantastiskt.

Planrenovering... igen

Bytt, bytt kommer aldrig igen. Ashtray & Arian Boy tog sig ut på djupt vatten och till slut blev vattnet så djupt att vattenytan var långt över våra huvuden. Typ. Vi kom till Denham men inte längre. Vi kunde ha fortsatt med en halvt utsliten cylinderhatt och bett till alla gudar och lyckliga stjärnor att Vinnie skulle överlevt hela vägen genom öknen, men det kändes ungefär lika dumt som att köpa en lastgammal van och hoppas att den skulle vara pålitlig. Och så naiva är vi ju inte... Istället vände vi om tillbaka till Perth och är nu lika luriga jävlar som Vinnies förra ägare och försöker sälja resterna av vad som kändes som världens finaste van, men nu övergått till att mest kännas som en stor jävla nagel i ögat. Planen är nu att jobba i Perth fram till januari och sedan flyga till Cairns och semestra. Lite oväntat men känns ändå helt ok. Hade kanske inte varit det smartaste att åka uppåt och inåt mitt under monsunperiod i norr och högsommar i öknen ändå. Så ska man bara hitta ett jobb och en lagom okunnig bilköpare då.

Annars är allt väl, men känner mig utled på tråkiga nödvändigheter.