Den allvarsamme ursamurajen

Igår blev det dags att byta armbandet på min klocka som legat stympad och bortglömd i någonstans mellan ett par och fem år. Jag hade då äran att träffa en mycket stolt och allvarsam man. Torr hy och torr röst. Kavaj, skjorta och slips i olika blå toner. Kort i tonen, stela sällskapsdansande steg och till en början otrevlig på alla sätt och vis. Men han var också en samuraj. Och fantastisk. Om Benjamin syrsa jobbat i samma affär hade nog otaliga kunder antagit honom för Benjamins storrökande äldre broder.
"För att få det här snyggt ska du ju ha en originalrem", konstaterar han sakligt. (Jag utelämnar här en medellång föreläsning om alla detaljer som skulle göra alla andra remmar direkt olämpliga)"Ska vi beställa en originalrem till dig?", frågar han så över glasögonen, uppenbart uttråkad av sitt jobb.
Han veckar överläppen och inväntar otåligt mitt Ja, tack. Jag gör honom besviken och frågar istället:
"Vad kostar en sån då?"
"Suck, stön. Ingen aning. 400-500 kronor kanske. Ska jag beställa en sån om den kostar 400-500 kronor?"
Nu tycker han att han haft omåttligt tålamod med mig och lägger såväl överläpp och panna i ännu djupare veck medan han tittar upp på mig. Till hans stora förtret föreslår jag att vi kanske skulle ta och titta på hur det skulle se ut med en annan rem.
"Eller tror du att det skulle se förjävligt ut?"
"Ja, det kommer se förjävligt ut."
Jag säger att vi kanske ska testa ändå. Att vi kanske inte har samma smak. Han avger ännu en trött suck, men han är en stolt yrkesman och för rutinerad för att inte låta kunden tro att hon har rätt, åtminstone för en liten stund.
"Dessa kvinnor", muttrar han surt men roat medan han hämtar sina små, små verktyg. Han börjar plocka av det skadade armbandet med vana händer. När jag kommenterar den frikostiga ansamlingen av hudavlagringar som tittar fram, berättar han artigt att han sett värre. Han rengör de små armbandskilarna och själva klockan med stora svepande rörelser som en stolt samuraj som slipar sitt svärd. Han bläddrar länge och noggrant bland armbanden och utbrister sedan uppgivet:
"Fan. Den enda jag har i rätt storlek är en brun rem. Och det skulle verkligen se förjävligt ut!"

Vi kommer överens om att en originalrem nog blir bra och att han ska ringa mig när han kollat priset.

Imorse på cykelbron mot stan såg jag honom igen. På väg till jobbet med bestämda steg. Öronen och kavajslagen fladdrande i vinden och kinderna insjunkna i ett djupt halsbloss.

Ochockerande festivalsdramatik

En vecka i filt och gummistövlar. Yogafestival på Öland och ett eventuellt återbesök på den enda svenska camping jag någonsin besökt. Den ursprunglige arrangören trillade ner i en hög med vitt pulver och stack med pengarna mindre än en vecka före festivalens start men det blev något annat och det blev väldigt bra det med. Tråkigt på en massa sätt med arrangörsdramatiken, men jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med det chocktillstånd som Aftonbladet beskriver. Det blev en massa yoga, ett besök i en trollskog med en Snusmumrik som bytt färg på jackan och flöjten mot en fiol, hårda klappar på spända getrumpor, djupa andetag, basturitualer, regndroppar mot tältdukar och en massa kärlek och bra vibrationer som jagade igenom hela kroppen på ett sätt som skulle göra Kicki Danielsson stolt. Dessutom var det väldigt skönt att bara vara en massa utomhus. Smula sönder stenar med händerna, lukta på tång och klappa på en gammal ek som dött i flera hundra år men ännu inte börjat böja sig mot marken.

Bor

Inflyttad och uppackad. Möra ben och rengöringsmedelshärjade fingertoppar. Igår blev gamla lägenheten inspekterad av en mycket noggrann kvinna från hyresbolaget. Den mycket noggranna kvinnan lärde mig bland annat att om man har gula kalkränder i toaletten kan man lätt som en plätt marinera dem med klorinindräkta wettexdukar i ett par dagar så blir det kritvitt och fint där sedan. Hon såg även på mig med avsmak i blicken då det kom fram att jag inte putsat mina innanfönster på två år. Tjugosju kvadratmeter och cirka en halvtimme senare var inspektionen färdig och jag sa adjö till Disponentgatan. Känns fortfarande lite som att jag är på semester på nya gatan, men också mycket bra. Det är ju sällan fel med semester.

Sommarsnus

Fint är det. Bror mekar cykel, Ida ofärgar sitt hår och jag väntar på bättre tider. Snart ska jag vara låtsasintresserad av en lägenhet. På tisdag ska jag vara intresserad på riktigt. Av ett jobb som jag inte vet om jag vill ha. Jo det vet jag, och det vill jag. Och jag hoppas och hoppas. Det är ju bara det att det är ju väldigt skönt att löka också, och så känns det lite taskigt att låta Portugal och Helsingborg vänta ytterligare ett år. Man kan ju också se det som att jag klämt in mig mitt i en win-win, alldeles utan rätt att klaga.

Cirkusslampa och snart kommunalt anställd

Har just sökt ett mycket intressant jobb som jag tycker det vore helt orimligt om jag inte fick. Det handlar om att ha en massa åsikter om, och föra in ett ungdomligt perspektiv på, hur Malmö stads olika förvaltningar sköts. Jag är en ung akademiker med en massa väldigt kvalificerade åsikter om hur Malmö stad borde sköta sin skit. Så skrev jag inte i min ansökan, men heller inte jättelångt ifrån.

I fredags firade jag valborg med att dansa på lina. Mest dansade jag ner på marken men det var ändå tillräckligt för att mitt cirkusvurmande hjärta skulle bli förtjust, för att jag skulle känna balansrytmen dunka i bröstet, och för att mina byxor skulle spricka. En cirkusslampa det är jag.

Nytt gammalt liv

Alla veckor känns så nya hela tiden. Som om jag varit bortrest väldigt länge och sedan plötslig blivit nedslängd i Malmö igen. I själva verket har jag inte varit bortrest på väldigt länge. Inte så att det gills. Jag har varit här och gjort i princip exakt samma saker. Kanske är det att de sakerna är så väldigt vanliga att jag liksom slutat registrera att de händer. Skapat mig ett eget litet tidshål. Vana - den nya tidsmaskinen. Eller så är det för att Malmö börjat klä på sig löven och att jag bara inte känner igen henne. Som när man sett någon naken väldigt mycket och sedan helt plötslig påklädd, uppklädd. Det blir chockartat. Och det är helt plötsligt mer sexigt med påklätt.

Jag ska flytta till en ny lägenhet snart. Då blir det förändring på riktigt, så då kanske livet börjar kännas lite mer som vanligt igen.

Motalamarkörer

Tillbaka efter två intensiva dagar i Motala. Träff med skrivarkursen och vi förkovrade oss i diskussioner om döden, tempus och bajs. Vi ältade texter och sov på soffor. Och så lärde jag mig ett nytt ord. Suggestopedi. Uttömmande och uppfriskande. Injicerande och inspirerande.

Motalamarkörer:
- Inlagd ananas i salladen.
- Ä. Ö.
- 3-kronorsmackor.
- Samma frisyrer som på GUC 2001.
- Spöken.