Ensamheten, det nya passiva självmordet

Idag hittade jag en röd bläckpenna på ett cafébord. Lite som när Björne hittar en krita under sin tå var det. Men jag hade ingen stenvägg i närheten att skriva mitt namn på, så istället blev jag tvungen att skriva något annat. Tur då att jag just läst och upprörts över Dagens mest depressiva citat. En diakonissa intervjuades i Sydsvenskan apropå nya forskningsrön som tyder på att ensamhet är mer dödligt, eller i alla fall minst lika dödligt, som att vara överviktig, rökare, eller alkoholist. Diakonissan citerade stolt sig själv och sa att den som lever ensam ofta är i dåligt sällskap. Menar hon då att just ensamma människor vanligtvis är as som inte ens borde få umgås med sig själva, eller att gemene man skulle må bättre av att avskärma sig lite mer från sig själv? Och vad är mer deprimerande? Även jag förstår att ensamheten kan vara faslig och rättvist liknas vid en folksjukdom, men jag förstår också att ensamhet i regel inte beror på bristen på sällskap, eller att man blivit för nära kompis med sig själv. Jag förstår också att det är sant som rubriken avslöjade att man kan dö av brustet hjärta. Men det har vi väl alltid vetat?

Men vad gjorde jag då med all den där inspirationen och vad skrev jag med min nya fina röda penna? Det kan jag tyvärr inte säga för det är hemligt.

Jag sov i ett träd

Nerstigen från bergen och runtvirrandes i staden likt en vilsen koala. Malplacerad men lugn. Kanske framförallt långsam. En veckas asketliv i en bergstrappa med naturen i hela kroppen och yoga under ett gigantiskt eucalyptusträd, och en vecka i ekoutopiskt djur- och familjekaos.

Finast: Natten i trädkojan. Att sitta med ryggen mot den tjocka stammen och eukalyptusbladen kittlandes i näsan, och sova med tjugo meter luft under ryggen. Alpackorna. Träden! Bergen!

Nu: Strandlöka. Trapphippisarna har lovat att låna mig ett myggnät. Och bussällskap.

Man gör olika saker i olika berg

De är bra till mycket de där bergen. Syster och jag svettades oss uppför och nerför ett par franska berg (steksol, mandelträd, karga klippor, halvnäck i en bäck, en syster lyriskt skördande örter utmed stigkanter), idag har jag åkt tåg genom spanska berg, och imorgon piper jag upp till de portugisiska bergen och bevildrar mig där ett tag. Ack, bergen de bergen. Jag har vurmat på hall för just de här portugisiska bergen i snart ett år så det känns nästan lite nervöst att vi äntligen ska ses. Men jag räknar med kärlek.

Tuff, tuff, tysk

Resan började med ett lönnsäte. Men det var visst bara bra för då fick jag åka 1a klass istället. Skitgott om plats för knäna och säten i äkta läder. Sedan hade jag en mycket trevlig resa. Både i lädersäte och på svettiga fultågssäten. I Hamburg hade jag min första konversation på tyska. "Filen dank." Mellan Frankfurt och Neuwied mötte jag den första tyska tropiska värmen och såg den första vinodlingen. Mycket exotiskt.

Val framme i Tyska trollets ashram möttes jag av väldigt leende människor och världens största kudde. Dagen därpå var det dags att börja göra rätt för sig och jag inledde min karriär som köksa med att hyvla av mig en bit av ena lillfingertoppen (ungefär motsvarande en tugga av en normalstor näbbmus). Det kanske var tur det med, för då fick jag ligga och lata mig under ett träd hela dagen. Tycker fortfarande inte att det känns helt värt det dock med tanke på att det gör rätt ont och är så himla svårt att göra saker med vänster hand hela tiden.

En förträfflig kvinna med helt färgkoordinerad garderob (orange) har lånat mig en burk med arnikatabletter som hon säger ska få mig att läka ihop på nolltid. Det ska bli intressant att se om fingret känner på sig att det egentligen ska vara runt och vaxer ut till normalform igen. Med eller utan arnika. Den orange kvinnan har hängt en del i Tomelilla visade det sig. På grund av en älskare och djupandning. Sällan har väl Tomelilla känts sa poetiskt. Idag när jag frågade hur hon mådde suckade hon djupt och sa att det var intensivt. Att det alltid är sa med henne. Jag har inga problem att tro henne. Till och med hennes glasögonbågar är rödorange.

Den allvarsamme ursamurajen

Igår blev det dags att byta armbandet på min klocka som legat stympad och bortglömd i någonstans mellan ett par och fem år. Jag hade då äran att träffa en mycket stolt och allvarsam man. Torr hy och torr röst. Kavaj, skjorta och slips i olika blå toner. Kort i tonen, stela sällskapsdansande steg och till en början otrevlig på alla sätt och vis. Men han var också en samuraj. Och fantastisk. Om Benjamin syrsa jobbat i samma affär hade nog otaliga kunder antagit honom för Benjamins storrökande äldre broder.
"För att få det här snyggt ska du ju ha en originalrem", konstaterar han sakligt. (Jag utelämnar här en medellång föreläsning om alla detaljer som skulle göra alla andra remmar direkt olämpliga)"Ska vi beställa en originalrem till dig?", frågar han så över glasögonen, uppenbart uttråkad av sitt jobb.
Han veckar överläppen och inväntar otåligt mitt Ja, tack. Jag gör honom besviken och frågar istället:
"Vad kostar en sån då?"
"Suck, stön. Ingen aning. 400-500 kronor kanske. Ska jag beställa en sån om den kostar 400-500 kronor?"
Nu tycker han att han haft omåttligt tålamod med mig och lägger såväl överläpp och panna i ännu djupare veck medan han tittar upp på mig. Till hans stora förtret föreslår jag att vi kanske skulle ta och titta på hur det skulle se ut med en annan rem.
"Eller tror du att det skulle se förjävligt ut?"
"Ja, det kommer se förjävligt ut."
Jag säger att vi kanske ska testa ändå. Att vi kanske inte har samma smak. Han avger ännu en trött suck, men han är en stolt yrkesman och för rutinerad för att inte låta kunden tro att hon har rätt, åtminstone för en liten stund.
"Dessa kvinnor", muttrar han surt men roat medan han hämtar sina små, små verktyg. Han börjar plocka av det skadade armbandet med vana händer. När jag kommenterar den frikostiga ansamlingen av hudavlagringar som tittar fram, berättar han artigt att han sett värre. Han rengör de små armbandskilarna och själva klockan med stora svepande rörelser som en stolt samuraj som slipar sitt svärd. Han bläddrar länge och noggrant bland armbanden och utbrister sedan uppgivet:
"Fan. Den enda jag har i rätt storlek är en brun rem. Och det skulle verkligen se förjävligt ut!"

Vi kommer överens om att en originalrem nog blir bra och att han ska ringa mig när han kollat priset.

Imorse på cykelbron mot stan såg jag honom igen. På väg till jobbet med bestämda steg. Öronen och kavajslagen fladdrande i vinden och kinderna insjunkna i ett djupt halsbloss.

Ochockerande festivalsdramatik

En vecka i filt och gummistövlar. Yogafestival på Öland och ett eventuellt återbesök på den enda svenska camping jag någonsin besökt. Den ursprunglige arrangören trillade ner i en hög med vitt pulver och stack med pengarna mindre än en vecka före festivalens start men det blev något annat och det blev väldigt bra det med. Tråkigt på en massa sätt med arrangörsdramatiken, men jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med det chocktillstånd som Aftonbladet beskriver. Det blev en massa yoga, ett besök i en trollskog med en Snusmumrik som bytt färg på jackan och flöjten mot en fiol, hårda klappar på spända getrumpor, djupa andetag, basturitualer, regndroppar mot tältdukar och en massa kärlek och bra vibrationer som jagade igenom hela kroppen på ett sätt som skulle göra Kicki Danielsson stolt. Dessutom var det väldigt skönt att bara vara en massa utomhus. Smula sönder stenar med händerna, lukta på tång och klappa på en gammal ek som dött i flera hundra år men ännu inte börjat böja sig mot marken.

Bor

Inflyttad och uppackad. Möra ben och rengöringsmedelshärjade fingertoppar. Igår blev gamla lägenheten inspekterad av en mycket noggrann kvinna från hyresbolaget. Den mycket noggranna kvinnan lärde mig bland annat att om man har gula kalkränder i toaletten kan man lätt som en plätt marinera dem med klorinindräkta wettexdukar i ett par dagar så blir det kritvitt och fint där sedan. Hon såg även på mig med avsmak i blicken då det kom fram att jag inte putsat mina innanfönster på två år. Tjugosju kvadratmeter och cirka en halvtimme senare var inspektionen färdig och jag sa adjö till Disponentgatan. Känns fortfarande lite som att jag är på semester på nya gatan, men också mycket bra. Det är ju sällan fel med semester.