En lärarscen till låns

I veckan har jag lekt Sfi-lärare på Komvux. Hastigt och lustigt blev jag inringd och inkastad i ett klassrum med 20-isch personer på jakt efter ett nytt språk. Hade sal 209 varit av vatten, hade jag varit en fisk. Jag har haft så himla roligt! Hoppas bara att det jag pysslat med går att räkna som svenskautlärning. I onsdags fick finstudenterna intervjua mig och skriva en berättelse av resultatet. Då fick jag bland annat reda på att det finns en annan kvinna i min klass som också är 24 år och som också har storlek 37 i skor, att jag har en gratis schäfer ett telefonsamtal bort, att jag är snäll och att anledningen till att jag cyklar till jobbet trots att jag har körkort antagligen är att jag vill hålla mig friskus. Jag har även lekt kisscharader för att hjälpa en kvinna fylla i ett urinvägstestformulär åt sin son, fått grammatikpanik, förundrats över lärarkåren på en massa olika sätt och tjänat mina första pengar på mitt studielån. På en väg hem fånlog jag mig igenom en parkering och fick ett frieri av en gammal man på cykel. Nu har jag sparkat in min fot och den går inte att hugga av.

Branchbattle

Igår förenades mina brancher. Och båda hade en dålig dag. På ett dagis i Hököpinge hölls ett möte för att informera om placeringen av ensamkommande flyktingbarn i Vellinge kommun. Vellinge - kommunen där 'friheten är större och skatten lägre' - har hittills vägrat all form av flyktingmottagande och hade med största sannolikhet fortsatt göra så om inte Malmö kommun bestämt sig för att placera 30-talet ensamkommande flyktingbarn på ett vandrarhem i kommunen. Mötet präglades enligt Aftonbladet och två rebelliskt roade glasskunder av upprörda Vellingebor som var mer oroade för sina cyklar och skattekostnader än för trettio ungdomar i desperat behov av tak och trygghet.
Samtidigt cirkulerade jag runt i området i en blå lastbil och var sysslolös, då större delar av kundklientelet var för upptagna med att försöka skälla bort människor från kommunen för att ha tid att köpa glass.
Lose, lose.

Oplåstrad

Jag är verkligen en person som borde äga plåster. Tyvärr är jag även en sån som kommer på sådant när skägget redan sitter fast i brevlådan/medan blodet sprutar ut genom fingrarna. Stackars lilla oplåstrade mig. Idag är det inte många saker som har gått rätt.

Ett steg fram, ett steg bak

Imorse tänkte jag: 'Å vad skönt, nu vet jag vad jag vill göra. Jag läser den här skrivarkursen på distans och företagsutvecklar och yogautbildar mig on the side under våren, njuter av den sista friheten och wwoofar mig runt Europa under sommaren och påbörjar en masterutbildning i Strategisk kommunikation nästa höst.'
När jag kom hem till min lägenhet blev jag mött i dörren av ett brev från Österlens folkhögskola som sa: 'Tyvärr kan jag inte bereda dig plats på skrivarlinjen denna termin.'
Tydligen var inte Österlens folkhögskola lika övertygad som jag om att jag faktiskt skulle komma in. Märkligt.

Pratade med en väldigt trevlig kvinna om ett väldigt spännande jobb i förmiddags, jag får väl sätta mitt hopp till att hon inser hur perfekt jag vore för tjänsten. I ren besvikelsepanik skickade jag även ut 50 mail till diverse företag och erbjöd mina yogahjältinnetjänster. Det är ju positivt att jag äntligen fick den tummen ur röven. Känner du någon som skulle vilja ha yoga på jobbet? Säg bara till så fixar jag det nämligen.

Jag fattar samman

En halv dag försvunnen genom en svart trollerihatt och så var man färdig med nostalgisering och organisering av Bloggen. Blev ju så klart även tvungen att pilla in en massa å,ä och ö i alla Indieninlägg. Är man språknörd så är man. Och då bär man sitt anal med stolthet. Delar jag upp och etikettiserar över två års blogginlägg så måste väl någon form av ordning och reda smitta av sig till det vardagliga kaoset tänker jag.

Framförallt blev jag nostalgiberusad och glad. Det finns fåniga dikter och så finns det verkligheter. Å, vulkankollektiv, apelsinätande får, skogar, berg, hav, tyska troll, kärlek, yogis, trolleri, sambos, tåg, surfare, flodmamma, thalis, bajsbil, oplaner, vänner och chocker, hur hade det gått utan er?!

Slutsats: Oj, vad mycket Australien. Oj, vilken rutinerad sagoberättartant livet kan var ibland.

Blodig Haloween

Mitt kök berättade just för mig att jag antingen ätit granatäpple eller dödat någon i mitt kök i helgen.

Min bror har gett mig en fyrkantig bebis

Jag har en Storebror som är världens bästa. Han gör sig inte bäst på det där klyschiga storebrorssättet genom att försvara mig med knytnävar och sälja mig billiga smuggelcigg. Och han har aldrig slagit mina pojkvänner på käften. Jag tror inte ens han skulle ha gjort det om jag faktiskt haft några pojkvänner i den åldern då storebröder skulle kunna få för sig att slå systrars beundrare på käften. Nä, min Storebror är bättre. Fredfull och fridfull, och världens bästa superhjältesamordnare. Valde alltid smarthet eller typ supermagisk fiendehjärntvättarcape som superkraft på den tiden då det begav sig. Bara en sådan sak! Jag valde antingen supersnabbhet eller supervighet och Tvillingen var troligtvis jättestark med superknivar. Nu när vi inte leker superhjältar så ofta längre är han bra på en massa andra sätt. Till exempel genom att hjälpa mig med en massa saker, låna ut en massa saker, bjuda på en massa god mat och prata om en massa arkitektintärna saker som jag aldrig skulle ha pratat med någon om annars.

Häromdagarna hjälpte han mig till exempel att återpedagogisera och kommersialisera min dator. Jag är ledsen Ubuntu, jag trodde verkligen på oss och att vi skulle funka, men det blev ohållbart i längden. Det kände vi nog båda. Nu känns det lite som jag tänker mig att det måste kännas när man precis fött ett barn. Fast ett par kilometer längre ner på skalan då. Jag och Datorn känner varandra men vi måste liksom ändå lära känna varandra igen. Och liksom med små barn så funkar inte allt riktigt som det ska än, vissa delar är ännu inte riktigt färdigutvecklade, och ganska ofta förstår jag inte vad det är den försöker säga till mig. En bra grej med den här bebisen är att den föddes med ett eget internet. Nu är det slutsnyltat på grannars gästfrihet och helt plötsligt är allt mitt internettande säkert 10 000% mer effektivt. Inga konstanta nedkopplingar, ingen mer random radioskugga. Allt det blå sticker fortfarande lite i ögonen, men jag älskar dig min fyrkantiga lilla bebis!