Saker jag har plockat ur Bos mun:

Fågelbajs, tuggummi, resterna från en sönderbränd tröja, persikokärnor, plommonkärnor, körsbärskärnor, daggblött bröd, portionssnus, hamburgerpapper, hamburgerrester, falafelpapper, falafelrester, en död liten fågelunge, kärleksmums, dörrstopp, små röda bär, bananskal, godispapper, använda våtservetter, lakrits, strumpor, sladdar, väskor, skor, mig själv.

Fascinerande fint

En av de mest fascinerande sakerna med att hänga så mycket med världens finaste hund som jag gör är människors reaktioner. Det är som om de inte kan värja sig från valpsötheten. Som om de har en massa kärlek lagrad i hjärtat och bara går och väntar på ett tillfälle att kunna släppa ut den, rikta den. Till exempel mot en väldigt söt liten valp. Inför valpar är det socialt accepterat att mjukna. Ansikten och axelmuskler och hela kroppar liksom slappnar av så fort de får lite valpuppmärksamhet. Jag tror det tyder på att Bo är väldigt bra på att älska. Men jag skulle också gärna tro att det tyder på att vi är mycket bättre på att älska än vi ger sken av. Och att det finns hopp.

På kurs i kurslandet

Idag har jag läst kursbroschyr. Om till exempel kurser i MTV moves, kurser i Feel good-film, kurser i att duka fina höstbord, kurser i att jaga mullvad och kurser i Facebook för nybörjare. Själv blev jag mest sugen på kinesisk te-cermoni-kursen, bridge-kursen och lär din hund att hitta kantareller-kursen. Jag hittade även en folkmusikkurs och en körkurs åt Bagarn. Framförallt blev jag väldigt sugen på att hålla i en egen kurs. Frågan är bara i vad, allt bra verkar ju redan taget.

Höst

Stövlar och slipover. Det är officiellt.

Det bästa med Malmö är att bo i samma kvarter

Bagarn har en syster som bor i samma hus som mig. I lördags hade vi lägenhetsrunda. Finkaffe, my little ponys, magnettricks och linssoppa. Han som äter snabbt men dricker långsamt tog femtusen kort med sin nya kamera, och Bagarn konstaterade att: "Emelie, barn och hundar är omöjliga att ta kort på." Jag väljer att tolka det som att våra själar är intakta.

Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.

Ensamheten, det nya passiva självmordet

Idag hittade jag en röd bläckpenna på ett cafébord. Lite som när Björne hittar en krita under sin tå var det. Men jag hade ingen stenvägg i närheten att skriva mitt namn på, så istället blev jag tvungen att skriva något annat. Tur då att jag just läst och upprörts över Dagens mest depressiva citat. En diakonissa intervjuades i Sydsvenskan apropå nya forskningsrön som tyder på att ensamhet är mer dödligt, eller i alla fall minst lika dödligt, som att vara överviktig, rökare, eller alkoholist. Diakonissan citerade stolt sig själv och sa att den som lever ensam ofta är i dåligt sällskap. Menar hon då att just ensamma människor vanligtvis är as som inte ens borde få umgås med sig själva, eller att gemene man skulle må bättre av att avskärma sig lite mer från sig själv? Och vad är mer deprimerande? Även jag förstår att ensamheten kan vara faslig och rättvist liknas vid en folksjukdom, men jag förstår också att ensamhet i regel inte beror på bristen på sällskap, eller att man blivit för nära kompis med sig själv. Jag förstår också att det är sant som rubriken avslöjade att man kan dö av brustet hjärta. Men det har vi väl alltid vetat?

Men vad gjorde jag då med all den där inspirationen och vad skrev jag med min nya fina röda penna? Det kan jag tyvärr inte säga för det är hemligt.

Jag sov i ett träd

Nerstigen från bergen och runtvirrandes i staden likt en vilsen koala. Malplacerad men lugn. Kanske framförallt långsam. En veckas asketliv i en bergstrappa med naturen i hela kroppen och yoga under ett gigantiskt eucalyptusträd, och en vecka i ekoutopiskt djur- och familjekaos.

Finast: Natten i trädkojan. Att sitta med ryggen mot den tjocka stammen och eukalyptusbladen kittlandes i näsan, och sova med tjugo meter luft under ryggen. Alpackorna. Träden! Bergen!

Nu: Strandlöka. Trapphippisarna har lovat att låna mig ett myggnät. Och bussällskap.

Man gör olika saker i olika berg

De är bra till mycket de där bergen. Syster och jag svettades oss uppför och nerför ett par franska berg (steksol, mandelträd, karga klippor, halvnäck i en bäck, en syster lyriskt skördande örter utmed stigkanter), idag har jag åkt tåg genom spanska berg, och imorgon piper jag upp till de portugisiska bergen och bevildrar mig där ett tag. Ack, bergen de bergen. Jag har vurmat på hall för just de här portugisiska bergen i snart ett år så det känns nästan lite nervöst att vi äntligen ska ses. Men jag räknar med kärlek.

Tuff, tuff, tysk

Resan började med ett lönnsäte. Men det var visst bara bra för då fick jag åka 1a klass istället. Skitgott om plats för knäna och säten i äkta läder. Sedan hade jag en mycket trevlig resa. Både i lädersäte och på svettiga fultågssäten. I Hamburg hade jag min första konversation på tyska. "Filen dank." Mellan Frankfurt och Neuwied mötte jag den första tyska tropiska värmen och såg den första vinodlingen. Mycket exotiskt.

Val framme i Tyska trollets ashram möttes jag av väldigt leende människor och världens största kudde. Dagen därpå var det dags att börja göra rätt för sig och jag inledde min karriär som köksa med att hyvla av mig en bit av ena lillfingertoppen (ungefär motsvarande en tugga av en normalstor näbbmus). Det kanske var tur det med, för då fick jag ligga och lata mig under ett träd hela dagen. Tycker fortfarande inte att det känns helt värt det dock med tanke på att det gör rätt ont och är så himla svårt att göra saker med vänster hand hela tiden.

En förträfflig kvinna med helt färgkoordinerad garderob (orange) har lånat mig en burk med arnikatabletter som hon säger ska få mig att läka ihop på nolltid. Det ska bli intressant att se om fingret känner på sig att det egentligen ska vara runt och vaxer ut till normalform igen. Med eller utan arnika. Den orange kvinnan har hängt en del i Tomelilla visade det sig. På grund av en älskare och djupandning. Sällan har väl Tomelilla känts sa poetiskt. Idag när jag frågade hur hon mådde suckade hon djupt och sa att det var intensivt. Att det alltid är sa med henne. Jag har inga problem att tro henne. Till och med hennes glasögonbågar är rödorange.

Den allvarsamme ursamurajen

Igår blev det dags att byta armbandet på min klocka som legat stympad och bortglömd i någonstans mellan ett par och fem år. Jag hade då äran att träffa en mycket stolt och allvarsam man. Torr hy och torr röst. Kavaj, skjorta och slips i olika blå toner. Kort i tonen, stela sällskapsdansande steg och till en början otrevlig på alla sätt och vis. Men han var också en samuraj. Och fantastisk. Om Benjamin syrsa jobbat i samma affär hade nog otaliga kunder antagit honom för Benjamins storrökande äldre broder.
"För att få det här snyggt ska du ju ha en originalrem", konstaterar han sakligt. (Jag utelämnar här en medellång föreläsning om alla detaljer som skulle göra alla andra remmar direkt olämpliga)"Ska vi beställa en originalrem till dig?", frågar han så över glasögonen, uppenbart uttråkad av sitt jobb.
Han veckar överläppen och inväntar otåligt mitt Ja, tack. Jag gör honom besviken och frågar istället:
"Vad kostar en sån då?"
"Suck, stön. Ingen aning. 400-500 kronor kanske. Ska jag beställa en sån om den kostar 400-500 kronor?"
Nu tycker han att han haft omåttligt tålamod med mig och lägger såväl överläpp och panna i ännu djupare veck medan han tittar upp på mig. Till hans stora förtret föreslår jag att vi kanske skulle ta och titta på hur det skulle se ut med en annan rem.
"Eller tror du att det skulle se förjävligt ut?"
"Ja, det kommer se förjävligt ut."
Jag säger att vi kanske ska testa ändå. Att vi kanske inte har samma smak. Han avger ännu en trött suck, men han är en stolt yrkesman och för rutinerad för att inte låta kunden tro att hon har rätt, åtminstone för en liten stund.
"Dessa kvinnor", muttrar han surt men roat medan han hämtar sina små, små verktyg. Han börjar plocka av det skadade armbandet med vana händer. När jag kommenterar den frikostiga ansamlingen av hudavlagringar som tittar fram, berättar han artigt att han sett värre. Han rengör de små armbandskilarna och själva klockan med stora svepande rörelser som en stolt samuraj som slipar sitt svärd. Han bläddrar länge och noggrant bland armbanden och utbrister sedan uppgivet:
"Fan. Den enda jag har i rätt storlek är en brun rem. Och det skulle verkligen se förjävligt ut!"

Vi kommer överens om att en originalrem nog blir bra och att han ska ringa mig när han kollat priset.

Imorse på cykelbron mot stan såg jag honom igen. På väg till jobbet med bestämda steg. Öronen och kavajslagen fladdrande i vinden och kinderna insjunkna i ett djupt halsbloss.

Ochockerande festivalsdramatik

En vecka i filt och gummistövlar. Yogafestival på Öland och ett eventuellt återbesök på den enda svenska camping jag någonsin besökt. Den ursprunglige arrangören trillade ner i en hög med vitt pulver och stack med pengarna mindre än en vecka före festivalens start men det blev något annat och det blev väldigt bra det med. Tråkigt på en massa sätt med arrangörsdramatiken, men jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med det chocktillstånd som Aftonbladet beskriver. Det blev en massa yoga, ett besök i en trollskog med en Snusmumrik som bytt färg på jackan och flöjten mot en fiol, hårda klappar på spända getrumpor, djupa andetag, basturitualer, regndroppar mot tältdukar och en massa kärlek och bra vibrationer som jagade igenom hela kroppen på ett sätt som skulle göra Kicki Danielsson stolt. Dessutom var det väldigt skönt att bara vara en massa utomhus. Smula sönder stenar med händerna, lukta på tång och klappa på en gammal ek som dött i flera hundra år men ännu inte börjat böja sig mot marken.

Bor

Inflyttad och uppackad. Möra ben och rengöringsmedelshärjade fingertoppar. Igår blev gamla lägenheten inspekterad av en mycket noggrann kvinna från hyresbolaget. Den mycket noggranna kvinnan lärde mig bland annat att om man har gula kalkränder i toaletten kan man lätt som en plätt marinera dem med klorinindräkta wettexdukar i ett par dagar så blir det kritvitt och fint där sedan. Hon såg även på mig med avsmak i blicken då det kom fram att jag inte putsat mina innanfönster på två år. Tjugosju kvadratmeter och cirka en halvtimme senare var inspektionen färdig och jag sa adjö till Disponentgatan. Känns fortfarande lite som att jag är på semester på nya gatan, men också mycket bra. Det är ju sällan fel med semester.

Sommarsnus

Fint är det. Bror mekar cykel, Ida ofärgar sitt hår och jag väntar på bättre tider. Snart ska jag vara låtsasintresserad av en lägenhet. På tisdag ska jag vara intresserad på riktigt. Av ett jobb som jag inte vet om jag vill ha. Jo det vet jag, och det vill jag. Och jag hoppas och hoppas. Det är ju bara det att det är ju väldigt skönt att löka också, och så känns det lite taskigt att låta Portugal och Helsingborg vänta ytterligare ett år. Man kan ju också se det som att jag klämt in mig mitt i en win-win, alldeles utan rätt att klaga.

Cirkusslampa och snart kommunalt anställd

Har just sökt ett mycket intressant jobb som jag tycker det vore helt orimligt om jag inte fick. Det handlar om att ha en massa åsikter om, och föra in ett ungdomligt perspektiv på, hur Malmö stads olika förvaltningar sköts. Jag är en ung akademiker med en massa väldigt kvalificerade åsikter om hur Malmö stad borde sköta sin skit. Så skrev jag inte i min ansökan, men heller inte jättelångt ifrån.

I fredags firade jag valborg med att dansa på lina. Mest dansade jag ner på marken men det var ändå tillräckligt för att mitt cirkusvurmande hjärta skulle bli förtjust, för att jag skulle känna balansrytmen dunka i bröstet, och för att mina byxor skulle spricka. En cirkusslampa det är jag.

Nytt gammalt liv

Alla veckor känns så nya hela tiden. Som om jag varit bortrest väldigt länge och sedan plötslig blivit nedslängd i Malmö igen. I själva verket har jag inte varit bortrest på väldigt länge. Inte så att det gills. Jag har varit här och gjort i princip exakt samma saker. Kanske är det att de sakerna är så väldigt vanliga att jag liksom slutat registrera att de händer. Skapat mig ett eget litet tidshål. Vana - den nya tidsmaskinen. Eller så är det för att Malmö börjat klä på sig löven och att jag bara inte känner igen henne. Som när man sett någon naken väldigt mycket och sedan helt plötslig påklädd, uppklädd. Det blir chockartat. Och det är helt plötsligt mer sexigt med påklätt.

Jag ska flytta till en ny lägenhet snart. Då blir det förändring på riktigt, så då kanske livet börjar kännas lite mer som vanligt igen.

Motalamarkörer

Tillbaka efter två intensiva dagar i Motala. Träff med skrivarkursen och vi förkovrade oss i diskussioner om döden, tempus och bajs. Vi ältade texter och sov på soffor. Och så lärde jag mig ett nytt ord. Suggestopedi. Uttömmande och uppfriskande. Injicerande och inspirerande.

Motalamarkörer:
- Inlagd ananas i salladen.
- Ä. Ö.
- 3-kronorsmackor.
- Samma frisyrer som på GUC 2001.
- Spöken.

Uppfriskande frukostjakt

På frukostjakt med en vapendragare genom ett vaknande Malmö och våren känns äntligen så uppiggande som den ska vara. Uppföljt av exceptionell hummus, fint kamratskap och en sentimental Tommy Nilsson vrålandes i bakgrunden en all in all mycket inspirerande morgon.

Efter helgen

Efter en påskhelg med bisarrt lite påskgodis och inte ett enda marsipanägg försöker jag ta mig i kragen och återgå till någon form av produktiv vardag. En text som ska lämnas in och en lektion som ska planeras. Och båda tills imorgon. Ändå sitter jag här och kan inte låta bli att skriva meningslösa blogginlägg, koka te, och stirra på den spackelgrå himlen över Skärkind. Ikväll ska jag äta middag och sova sked med finaste Kristina. Är väl bäst att sätta igång och skriva så att det blir kväll nångång.

Efter älgen

Just hemkommen efter en långpromenad genom de vikboländska hagarna. Jag sneddade genom snöiga skogar och över kladdiga åkrar. Jag tittade på hus som jag sett tusen gånger från andra hållet och lyckades nästan gå vilse i min egen bakficka. Uppfriskande att man fortfarande kan bli fascinerad över av att världen är i 3D. Och väldigt dumt att man nästan jämt inte behandlar den som så. Blev mycket nöjd när jag upptäckte att jag slagit in på samma väg som en av skogens konungar. Det kändes väldigt rutinerat på något sätt. Också mycket nöjd över att jag fortfarande är tillräckligt mycket lantis för att känna igen både älgbajs och älgspår. Jag och älgen, sida vid sida. Åtskilda bara av tiden.

Kocken Klorofyll

Researchar trädreferenser till Boken och försöker förstå mig på den här fotosyntesen som jag inte hört av sedan typ sjuan. Inser att det är långt mer komplicerat än den version som Mr Nilsson presenterade för oss på den tiden. Tur är väl då att Naturskolebladet erbjuder än lite mer pedagogisk förklaringsmodell baserad på Kocken Klorofyll.

Kocken Klorofyll har sitt kök i löven och lagar mat på sin spis solen. Det är en himla skicklig kock så de enda ingredienser han behöver är vatten och luft. Kocken Klorofyll tycker mycket om socker så det enda han lagar är olika sorters socker. Kocken Klorofyll är lite dålig på att mäta rätt så han får alltid rester över i köket som han måste slänga ut. Vissa kallar rester för sopor men resterna från Kocken Klorofylls kök kallas för syre. På hösten när alla bladen ramlar av har inte Kocken Klorofyll längre något kök och restaurangen stängs för säsongen.

Hilarious!

Vårvindar

Våren är fantastisk! Och också lite svår, det måste medges. Idag släpade jag mig till slut ut och promenerade på kyrkogården. Jag såg två duvor som jagade varandra för att få knulla och fyra barn som satt i ett hörn och tjuvrökte.

Min nya idol är Julia Hill. Hon bodde i ett över tusen år gammalt träd i 738 dagar för att det skulle få leva. Och det fick det.

Psst...

Inlägget nedan är en exklusiv tjuvtitt in i Boken!

Rostande varig kärlek

Värdväxling är en vanlig överlevnadsstrategi för många rotsvampsjukdomar. Sjukdomen skiftar då värdväxt flera gånger per år för att förse sig själv med näring året om. Oftast genom att ha en värdväxt under vinterhalvåret och en annan under sommarhalvåret. En av de vanligaste värdväxlande trädsjukdomarna är Päronrost.

Päronträd börjar rosta på försommaren efter att ha smittats av sporer från vissa typer av enar inom en radie på uppemot 400-500 meter. Under hösten vandrar sjukdomen tillbaka till enarna där den har bättre förutsättningar att överleva vinter. Även sjukdomar måste äta för att överleva och under vinterhalvåret finns ingen näring i päronträdet. Enarna är starkare och tryggare än päronen och således ett mer attraktivt val under den hårda skandinaviska vintern. På våren blir dock svampen återigen förförd av päronens vackra blommor och glömmer med ens bort tillfälligheten i dess sprudlande glans. Återigen överger de enarnas trygga sträva bark och skyddande barr för päronträden med dess späda blommor, förföriskt gröna löv och saftiga frukt. Svampen formar sig i långa suktande tungor på enens grenar och slickar sig sedan upp i päronträdet. Svampen etablerar sig oftast strax efter nattligt regn då trädets uppsvällda sörjande grenar är extra mottagliga. Snart därefter är dess gröna löv återigen fulla med röda utslag och grenarna fulla med variga sår. Päronträdet blir svagare och svagare för varje år som rosten lyckas övertala sig in i dess stam. Kartsättningen minskar och till slut kan trädet dö. Under tiden står enen och iakttar svampens otrohet och längtar till hösten då den återigen ska vara ensam om att bli utnyttjad. Enarna må vara svampens andrahandsval men minst lika viktig för dess överlevnad. All värdväxlande svamp behöver minst två växtarter för att kunna utvecklas och föröka sig.

Vissa låtar blir aldrig gamla

...and the world's got me dizzy again
you'd think after 22 years I'd be used to the spin
and it only feels worse when I stay in one place
so I'm always pacing around or walking away
I keep drinking the ink from my pen
and I'm balancing history books up on my head
but it all boils down to one quotable phrase
"If you love something give it away"...

Det går inte att jämföra

Inatt låg jag och sov medan en av mina bästa vänner födde ett barn.

Det går inte att jämföra.

Lärarräven av rävar

Istället för en räv har hon en röd kulspetspenna hängandes bakom ena örat. Den sitter fast på senilsnöret på ett utav de två paren glasögon som normalt hänger ner över den plattnande bringan. Igår vaktade jag prov tillsammans med en egentligen pensionerad vikariekollega. En långsmal riddarinna som tagit över en av pucklarna från sin kamel och bär den med stolthet. Hennes mun är ett litet skrynkligt rött hjärta som vrålar i lärarfalsett och ögonen glittrar av grön ögonskugga och yrkesstolthet. Hon tar två havreflarn till kaffet och efter en snabb vända genom bäverkinderna knastrar de sig hela vägen ner genom halsen. Först tröttnade hon på att jobba som lågstadielärarinna på grund av allt socialt tjafs, sedan tröttnade hon på att vara hemma med sin man hela dagarna, sedan började hon vikariera som Sfi-lärare. Det är bättre tycker hon eftersom det tillåter en att ägna sig mer åt ren undervisning, som på 70-talet.

Irakiska fäder får tvättmaskiner att flyga

Så har man fått en Irakisk pappa och en bukett med rosa mutrosor. Irakiska pappan håller sedan fem år på att bygga en bil- och flygplanssimulator. I aluminium med en riktigt pilotstol köpt på Blocket. Den kan gunga framåt, bakåt och 30% åt sidorna, och har tre stora dataskärmar i nosen där man kan titta på vägen och luften i 3D och widescreen. Farkosten drivs av en tvättmaskinsmotor som sitter fastmonterad längst bak. Problemet är att koppla samman bildprogrammet med själva maskineriet. Igår hade han smugit in i klassrummet innan vi började och satt och låste dörren från insidan medan jag försökte låsa upp utifrån. I tisdags refererade han till en lång rad av förmödrar och befallde mig att ta bättre hand om min kropp. Jag fick min avskedsbukett idag eftersom han skulle vara tvungen att stanna hemma och ta hand om sin sjuka hund imorgon.

"Från en far till en dotter, inget annat."

Det märks att man inte är så van att få blommor när man får lov att ställa dem i en tom surkålsburk när man får några.

Peppad av pesten

Igår var jag på examensfest och träffade två omtalade arborister. De lärde mig bland annat att det finns en trädsjukdom som heter 'Päronpest'. Det finns så mycket att hämta!

Har nu varit ute på mitt första Sneställtuppdrag. Det var roligt och givande. Jag lärde mig bland annat hur stor man egentligen är när man går i nian. Och att det inte bara finns personer ur gruppen män över femtio år, utan även människor födda på nittiotalet, som fortfarande har åsikten att en man inte är en riktig man om han inte kan försörja sin fru och att kvinnor inte är lämpade att arbeta som byggarbetare.

Ät mitt kött

Första texten har lämnat mailen. Hur mycket jag än försökt distansera mig från den och intalat mig att det bara är en hög med ord känns det ändå lite som att jag huggit av ett köttstycke från min kropp och kastat ut det i cyberspace. Nu hoppas jag bara att mina kurskamrater tar det till sig och mumsar i sig ordentligt så att jag inte skurit bort en massa kroppsdelar i onödan.
"Men Emelie, nu överdriver du väl ändå lite."
"Jo det gör jag, men annars hade det inte blivit något blogginlägg."

Vargavinter

Jag tror det är alla skjutna vargar som kommer tillbaka som snöflingor.

Å vad jag älskar Claes Ohlsson!

Idag var jag där och köpte en stor pärm, ett litet batteri och tomma cd-skivor. Och så tryckte jag på en massa bordstelefontangenter. Tänk att det kan vara så tillfredsställande att trycka på knappar.

P-ångest

Personalmöten ger mig ångest.

Veckan och livet som gick

Oj vilken vecka. Full med lika delar allt möjligt och förvirring, och så ett år rikare. Jag tänker att jag skulle ta och skriva någon form av sammanfattning över de här 25 åren, eller åtminstone det sista, men jag börjar med veckan som gick.

Jag började en skrivarkurs och konstaterade att hälften av deltagarna bor i Umeå och/eller är lärare.
Jag undervisade.
Jag bakade tre kakor, varav två ätbara.
Jag fick världens bästa födelsedag. Tack igen!
Jag hittade Komvux lärarlönnrum.
Jag hade en australiensisk soffsurfare på besök som tog med mig på skridskoåkning och nattfilosoferande under takfläkten.
Jag träffade en lärarförebild.
Jag åt en pizza.
Jag tittade på ett galet rockband med en galet juckande basist.
Jag åkte pulka på Lunds galna sopbergsbackar och fixade mig en mörklila lårkaka efter ett experiment innefattandes en Sultansängbotten, en brant pulkabacke med gupp och en svart stjärtlapp.
Jag var på två födelsedagsfikor och ett 25-årskalas med potatisgratäng och fina apdrinkpinnar.
Jag gick på spanskpratarfika och fick med mig tio gratis böcker hem från en bokbytarbrunch gone mad.

Rara små missförstånd

Söndag kväll på väg hem från kallbad, sällskapsspel och krämig veganmacka och jag blir uppringd av självaste Rektorn. Hon undrar om jag kan tänka mig att ta över en kvällskurs i Sfi C.
'Jo', säger jag och gör oss båda väldigt glada.

Måndag lunch och jag och Rektorn sitter och snackar detaljer på hennes kontor.
'Det viktigaste är ju att de lär sig kommunicera! Grammatik behöver du inte bry dig så mycket om. Det känner du väl igen om du hade ... i svenska på lärarutbildningen?', frågar Rektorn så.
'Lärarutbildningen? Nä, jag har inte gått Lärarutbildningen.', blir jag tvungen att svara. För ljuga rektorer rakt upp i ansiktet det kan jag ju inte göra.
'Nähä men oj då, då måste jag ha läst fel på ditt CV. Alltså jag har ju läst din ansökan, men jag kanske har läst fel.'
Rektorn letar bland öppnade filer och hittar till slut min ansökan som hon hastigt skummar igenom igen.
'Nähej, jaha, nä du, då måste jag ha läst fel.'
'Ja, då kanske saker och ting kommer i en liten annan dager', säger jag och tänker att det kanske var lite för bra för att vara sant.
'Då ska vi se här. Ja, just det ja, du har ju läst två terminer Svenska i alla fall. Kommunikativ svenska har du läst ja. Jamen, då klarar du väl det här!'.
Och så var vi överens.

Så nu har jag en helt egen klass som jag ska lära allt jag kan två kvällar i veckan. Vi drog igång redan igår och det verkar lovande. Nästa vecka ska jag även vikariera för en annan lärare hela veckan lång. För att bara vara en låtsaslärare är jag väldigt mycket lärare just nu. Igår blev jag även officiellt student igen. Jag tror det är nyttigt att leva i motsatsförhållande till sig själv.

Grodorna snarkar och fjällen ropar mitt namn

Läggdags hos Den Galne Amerikanen i Prag och nattsuddarna har just stapplat in genom dörren. En surfande amerikan med svart lockigt hår och Bright Eyes' röst är så full att alla världens ord har samlats till fest i hans kropp och nu flyter ur honom som en jäsande deg ur en för liten bunke. Långsamt och konstant flyter de, och de tar aldrig slut. I degen finns en fantastisk godnattsaga. Han bakar ut den någon gång efter morgonskålar i Sake för att fira Turkiskans födelsedag, och före att vi börjat låtsassova medan han är på toaletten. Han kommer från Ohio och han berättar om en vän som jobbar på en gård där det finns stora fält fulla av snarkande grodor. Klockan var lite för nära fem på morgonen för att jag skulle lyckas lyssna till alla detaljer och jag minns sorgligt nog inget mer än just detta. Och så att jag fick så fantastiskt roliga bilder i huvudet medan han berättade det att jag för första gången på allvar övervägde att besöka USA. Så nu måste jag nog ta mig till Ohio.

Igår fick en av Bokens karaktärer en hemstad. Egentligen är det väldigt lustigt att han inte blev norrländsk förrän igår. Jag slog upp min Atlas och lät pekfingret landa på måfå på ett ortsnamn bland de svenska fjällen. Kvikkjokk. Sedan bildgooglade jag en stund och insåg att jag måste åka dit. Om inte i researchsyfte eller för det fantastiska landskapets skull, så bara för att jag måste.

Alltså måste jag åka till Ohio och leta reda på de snarkande grodorna. Och jag måste åka till Kvikkjokk. Förr eller senare.

Hmm...

Du, eller du, eller du, eller du, eller du?

Malmö är också magiskt

Malmö är också magiskt. Imorse sjöng jag högt, falskt och fantastiskt under mina nya hörlurar på vägen hem från yoga i den sena gryningen. När jag cyklade in på Kornettsgatan var jag mitt inne i Coconut Skins med Damien Rice då jag upptäckte att någon parkerat sin toalettstol utanför porten. Det nya utedasset eller en genväg för att spola ner sig själv i underjorden? Jag var för trött för att testa så jag åkte hem och åt frukost istället. Jag har Sydsvenskan numera så nu vill jag äta frukost hela dagarna ännu mer än förut.

Slovakiska sagor och snabbvisit hos gamla Storebrodern

Nu har jag varit i två nya länder. Nästan tre. Slovakien, Tjeckien, och så åkte vi över gränsen till Ungern och vände för att komma på motorvägen mellan ett konstmuseum och ett slott utanför Bratislava. Fnitterfransosen, Slovaken, Vitryskan, Journalistscouten och jag. Gemensamt för Tjeckien och Slovakien är att dess invånare kan uttala obegränsat antal konsonanter i rad, att Herr Gårman bär huvudbonad och att man äter mycket kött och ännu mera ost. Ost i korvform, ost i snörform, hård ost, mjuk ost, stekt ost, mat gratinerad under ost, piroger fyllda med ost och dumplings ihoprörda med ost. Skillnaden är att i Slovakien heter honörsosten Bryndza och i Tjeckien Olomoucké syrečky, och att i Slovakien bär Herr Gårman främst keps medan det i Tjeckien verkar vanligare med hatt. Rest från tidigare maktbattle mellan staterna?

Förutom att sukta efter ost och titta på vägskyltar; åkte jag trolleybus (världens bästa transportmedel, bussresan av mitt liv, kärlek!), blev ambitiöst guidad runt hela Bratislava av finaste Slovaken; åt vitlökssoppa ur bröd; promenerade i Tatrabergen; badade i stora simbassänger fulla med hett källvatten; sov som en prinsessa utan ärta på världens största kudde i världens minsta skogsstuga; dansade till slovakiska 90-talsklassiker; tittade på pampiga slott, slott, kyrkor, slott och gamla hus; mattsurfade med mina tre vänner och tusen andra hos en galen och fantastiskt gästfri exilamerikan i Prag; blev låtsaskär i en ungrare med lavendelögon; och smakade rostade kastanjer för första gången.

Nyårslöfte 2010: Vara 'den mest storslagna versionen av den största visionen jag någonsin haft beträffande vem jag är'.