Saker jag har plockat ur Bos mun:

Fågelbajs, tuggummi, resterna från en sönderbränd tröja, persikokärnor, plommonkärnor, körsbärskärnor, daggblött bröd, portionssnus, hamburgerpapper, hamburgerrester, falafelpapper, falafelrester, en död liten fågelunge, kärleksmums, dörrstopp, små röda bär, bananskal, godispapper, använda våtservetter, lakrits, strumpor, sladdar, väskor, skor, mig själv.

Fascinerande fint

En av de mest fascinerande sakerna med att hänga så mycket med världens finaste hund som jag gör är människors reaktioner. Det är som om de inte kan värja sig från valpsötheten. Som om de har en massa kärlek lagrad i hjärtat och bara går och väntar på ett tillfälle att kunna släppa ut den, rikta den. Till exempel mot en väldigt söt liten valp. Inför valpar är det socialt accepterat att mjukna. Ansikten och axelmuskler och hela kroppar liksom slappnar av så fort de får lite valpuppmärksamhet. Jag tror det tyder på att Bo är väldigt bra på att älska. Men jag skulle också gärna tro att det tyder på att vi är mycket bättre på att älska än vi ger sken av. Och att det finns hopp.

På kurs i kurslandet

Idag har jag läst kursbroschyr. Om till exempel kurser i MTV moves, kurser i Feel good-film, kurser i att duka fina höstbord, kurser i att jaga mullvad och kurser i Facebook för nybörjare. Själv blev jag mest sugen på kinesisk te-cermoni-kursen, bridge-kursen och lär din hund att hitta kantareller-kursen. Jag hittade även en folkmusikkurs och en körkurs åt Bagarn. Framförallt blev jag väldigt sugen på att hålla i en egen kurs. Frågan är bara i vad, allt bra verkar ju redan taget.

Höst

Stövlar och slipover. Det är officiellt.

Det bästa med Malmö är att bo i samma kvarter

Bagarn har en syster som bor i samma hus som mig. I lördags hade vi lägenhetsrunda. Finkaffe, my little ponys, magnettricks och linssoppa. Han som äter snabbt men dricker långsamt tog femtusen kort med sin nya kamera, och Bagarn konstaterade att: "Emelie, barn och hundar är omöjliga att ta kort på." Jag väljer att tolka det som att våra själar är intakta.

Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.

Ensamheten, det nya passiva självmordet

Idag hittade jag en röd bläckpenna på ett cafébord. Lite som när Björne hittar en krita under sin tå var det. Men jag hade ingen stenvägg i närheten att skriva mitt namn på, så istället blev jag tvungen att skriva något annat. Tur då att jag just läst och upprörts över Dagens mest depressiva citat. En diakonissa intervjuades i Sydsvenskan apropå nya forskningsrön som tyder på att ensamhet är mer dödligt, eller i alla fall minst lika dödligt, som att vara överviktig, rökare, eller alkoholist. Diakonissan citerade stolt sig själv och sa att den som lever ensam ofta är i dåligt sällskap. Menar hon då att just ensamma människor vanligtvis är as som inte ens borde få umgås med sig själva, eller att gemene man skulle må bättre av att avskärma sig lite mer från sig själv? Och vad är mer deprimerande? Även jag förstår att ensamheten kan vara faslig och rättvist liknas vid en folksjukdom, men jag förstår också att ensamhet i regel inte beror på bristen på sällskap, eller att man blivit för nära kompis med sig själv. Jag förstår också att det är sant som rubriken avslöjade att man kan dö av brustet hjärta. Men det har vi väl alltid vetat?

Men vad gjorde jag då med all den där inspirationen och vad skrev jag med min nya fina röda penna? Det kan jag tyvärr inte säga för det är hemligt.