Postumt vykort post Europa

Ritch ratch, femtusen blocketannonser, en hund, och så har man varit hemma en hel vecka. Och då är det väl dags för lite nostalgi. Jag tog inte ett enda foto, men det här var de finaste bilderna:

Tyska trollet som bara är marginellt större än en talgoxe och äter femhundra mackor till frukost varje morgon.

Trapphippisarna som kryper genom vildsvinsgångarna i björnbärssnåren nere vid floden i skymningen. För att det är roligt och för att man känner sig så mycket som ett vildsvin. För att man blir så skräckförtjust av vetskapen om att man när som helst kan krocka med ett skenande vildsvin.

Utanför Peniche i Portugal finns det en ö där det bor en fyrvaktare. Och bara en fyrvaktare. Då och då kommer det förbi ett gäng fiskare och rensar fisk och tar siesta i de små fiskebodarna. Jag var aldrig där men jag misstänker att fyrvaktaren har en stor gul regnrock med tillhörande sydväst. Förutom att Peniche verkar vara den molnigaste platsen i hela Portugal och ön enligt Galne Advokaten börjat invaderas allt mer av turister, är detta förmodligen så nära en av mina barndomsdrömmar jag någonsin kommit.

Marseillemorgnar med stjärnor och tegelpannor.

Röda klippor och solnedgång över vågorna med campinghundssällskap.

Morgonen i trädet med dimma mellan bergen.

Lissabon. Fado från en havsbotten och hjärtat som ställde sig i brand. Ett grönt kakelhus i en av de små, små gamla gränderna som skulle kunna ha varit håret på en sjöjungfru, en smaragd i magen på en krokodil eller ett par bottenlösa ögon.


Och de konstigaste bilderna:

Att alla portugisiska campingar med plats för över 90 personer måste bygga sin egen mataffär.

En machobelgare som sitter och fnissar, eller machoflamsar, över att han en gång var så full/hög att han gick förbi ett lik som låg tvärs över gatan utan att märka det.

En rödvinsfull getfamiljefar som snurrar runt bergen med hela familjen i en fallfärdig blå pick-up. Och stjärnorna skriker, och i en av de gemytliga småstäderna stannar vi och lyssnar på en skolorkester genom nervevade rutor och stenväggar.

Den konstiga lilla franska kuststaden som jag förträngt namnet på. Kanske den mest obegripliga stad jag besökt. Bara helt konstig.