Ensamheten, det nya passiva självmordet

Idag hittade jag en röd bläckpenna på ett cafébord. Lite som när Björne hittar en krita under sin tå var det. Men jag hade ingen stenvägg i närheten att skriva mitt namn på, så istället blev jag tvungen att skriva något annat. Tur då att jag just läst och upprörts över Dagens mest depressiva citat. En diakonissa intervjuades i Sydsvenskan apropå nya forskningsrön som tyder på att ensamhet är mer dödligt, eller i alla fall minst lika dödligt, som att vara överviktig, rökare, eller alkoholist. Diakonissan citerade stolt sig själv och sa att den som lever ensam ofta är i dåligt sällskap. Menar hon då att just ensamma människor vanligtvis är as som inte ens borde få umgås med sig själva, eller att gemene man skulle må bättre av att avskärma sig lite mer från sig själv? Och vad är mer deprimerande? Även jag förstår att ensamheten kan vara faslig och rättvist liknas vid en folksjukdom, men jag förstår också att ensamhet i regel inte beror på bristen på sällskap, eller att man blivit för nära kompis med sig själv. Jag förstår också att det är sant som rubriken avslöjade att man kan dö av brustet hjärta. Men det har vi väl alltid vetat?

Men vad gjorde jag då med all den där inspirationen och vad skrev jag med min nya fina röda penna? Det kan jag tyvärr inte säga för det är hemligt.