Slovakiska sagor och snabbvisit hos gamla Storebrodern

Nu har jag varit i två nya länder. Nästan tre. Slovakien, Tjeckien, och så åkte vi över gränsen till Ungern och vände för att komma på motorvägen mellan ett konstmuseum och ett slott utanför Bratislava. Fnitterfransosen, Slovaken, Vitryskan, Journalistscouten och jag. Gemensamt för Tjeckien och Slovakien är att dess invånare kan uttala obegränsat antal konsonanter i rad, att Herr Gårman bär huvudbonad och att man äter mycket kött och ännu mera ost. Ost i korvform, ost i snörform, hård ost, mjuk ost, stekt ost, mat gratinerad under ost, piroger fyllda med ost och dumplings ihoprörda med ost. Skillnaden är att i Slovakien heter honörsosten Bryndza och i Tjeckien Olomoucké syrečky, och att i Slovakien bär Herr Gårman främst keps medan det i Tjeckien verkar vanligare med hatt. Rest från tidigare maktbattle mellan staterna?

Förutom att sukta efter ost och titta på vägskyltar; åkte jag trolleybus (världens bästa transportmedel, bussresan av mitt liv, kärlek!), blev ambitiöst guidad runt hela Bratislava av finaste Slovaken; åt vitlökssoppa ur bröd; promenerade i Tatrabergen; badade i stora simbassänger fulla med hett källvatten; sov som en prinsessa utan ärta på världens största kudde i världens minsta skogsstuga; dansade till slovakiska 90-talsklassiker; tittade på pampiga slott, slott, kyrkor, slott och gamla hus; mattsurfade med mina tre vänner och tusen andra hos en galen och fantastiskt gästfri exilamerikan i Prag; blev låtsaskär i en ungrare med lavendelögon; och smakade rostade kastanjer för första gången.

Nyårslöfte 2010: Vara 'den mest storslagna versionen av den största visionen jag någonsin haft beträffande vem jag är'.