Den allvarsamme ursamurajen

Igår blev det dags att byta armbandet på min klocka som legat stympad och bortglömd i någonstans mellan ett par och fem år. Jag hade då äran att träffa en mycket stolt och allvarsam man. Torr hy och torr röst. Kavaj, skjorta och slips i olika blå toner. Kort i tonen, stela sällskapsdansande steg och till en början otrevlig på alla sätt och vis. Men han var också en samuraj. Och fantastisk. Om Benjamin syrsa jobbat i samma affär hade nog otaliga kunder antagit honom för Benjamins storrökande äldre broder.
"För att få det här snyggt ska du ju ha en originalrem", konstaterar han sakligt. (Jag utelämnar här en medellång föreläsning om alla detaljer som skulle göra alla andra remmar direkt olämpliga)"Ska vi beställa en originalrem till dig?", frågar han så över glasögonen, uppenbart uttråkad av sitt jobb.
Han veckar överläppen och inväntar otåligt mitt Ja, tack. Jag gör honom besviken och frågar istället:
"Vad kostar en sån då?"
"Suck, stön. Ingen aning. 400-500 kronor kanske. Ska jag beställa en sån om den kostar 400-500 kronor?"
Nu tycker han att han haft omåttligt tålamod med mig och lägger såväl överläpp och panna i ännu djupare veck medan han tittar upp på mig. Till hans stora förtret föreslår jag att vi kanske skulle ta och titta på hur det skulle se ut med en annan rem.
"Eller tror du att det skulle se förjävligt ut?"
"Ja, det kommer se förjävligt ut."
Jag säger att vi kanske ska testa ändå. Att vi kanske inte har samma smak. Han avger ännu en trött suck, men han är en stolt yrkesman och för rutinerad för att inte låta kunden tro att hon har rätt, åtminstone för en liten stund.
"Dessa kvinnor", muttrar han surt men roat medan han hämtar sina små, små verktyg. Han börjar plocka av det skadade armbandet med vana händer. När jag kommenterar den frikostiga ansamlingen av hudavlagringar som tittar fram, berättar han artigt att han sett värre. Han rengör de små armbandskilarna och själva klockan med stora svepande rörelser som en stolt samuraj som slipar sitt svärd. Han bläddrar länge och noggrant bland armbanden och utbrister sedan uppgivet:
"Fan. Den enda jag har i rätt storlek är en brun rem. Och det skulle verkligen se förjävligt ut!"

Vi kommer överens om att en originalrem nog blir bra och att han ska ringa mig när han kollat priset.

Imorse på cykelbron mot stan såg jag honom igen. På väg till jobbet med bestämda steg. Öronen och kavajslagen fladdrande i vinden och kinderna insjunkna i ett djupt halsbloss.