Malmö c/o Moder Jords Massiva

Kall, kall, kall gick du in. In, in under mitt skinn.

Vinteräventyr

Jag och syster gav oss ut på pulkaäventyr igår. Syster kom in med en stukad fot. Syster tyckte det var en god idé att testa lite pulkasnowboarding och skred till verket med friskt mod. Hennes kropp valde att påminna henne om att det var minst 100 år sedan hon gjorde det sist genom att vältra sig över sin egen vrist på ett högst onaturligt sätt. Så fick man återse Vikbolandets vårdcentral och Vrinnevisjukhusets röntgenavdelning också. Inget brutet, men en massa ont. Som tur var drog Pappan fram ett par kryckor ur sin bottenlösa skjortärm som nu eskorterar henne kring ägorna.

Syster har inte bara en stukad fot utan även två fantastiskt fina katter. En katt som tycker om att kela i sängen och en katt som tycker om att kela på toaletten. Alla är vi olika.

Yej, yej, yej jag ska göra the skrivargrej!

Imorse hälsade jag på Finurliga Fen och vattnade hennes massagesäng med ovisshetsoro.

- Jag vet inte i vilken stad jag kommer att bo, var mina fötter kommer att gå och hur jag kommer att må efter jul, klagade jag.
- Vad är du inställd på? frågade Finurliga Fen och log som en filur.
- Att jag ska få bo i Malmö och skriva på heltid då.
- Då blir det så.

På vägen hem kände jag på mig att jag hade något att fira och tog vägen via Coop och köpte mig en ananas och en stor burk surkål. Utanför min grannport stod en postcykel parkerad och jag tänkte att däri ligger brevet.

Medan jag kokade potatis hördes den lätta dunsen på hallmattan. Och så äntligen kom ett genombrott och en faktisk plan i form av ett A5-kuvert med ett brev som ropade 'Välkommen!'. Det blir Textlaboration på distans som får försörja mig och se till så att Boken blir färdig innan sommaren, jag kan bo kvar i Malmö och jag kan fortsätta svenskaundervisa så mycket jag och Komvux vill. Framförallt kan jag säga upp mig från Hemglass och sluta upp med det här glassförorenandet.

Fick även låna en bok om Mental teknologi av Finurliga Fen, så nu ska jag ägna mitt långa jullov åt att lära mig det här med att fokusera.

Vi flöt för klimatet

Igår promenerade jag och 30 000-100 000 personer till för klimaträttvisa i Köpenhamn. Det var en imponerande flod av miljöbeskyddare, samba, kärlek, och tyvärr även en del miljösoldater och solkiga fläckar av polisparanoia. På tåget dit träffade vi en kvinna som skriver böcker om vargar och tigrar. Hon nostalgiserade om miljörörelsen på 70-talet och vi låtsaslöste klimatidiotin redan nånstans mellan Kastrup och Örestad. Och så pratade vi böcker, skrivande och lärarskap. Fantastiskt fin kvinna.

Här ska jag fira nyår

Slovakien, se upp där nere för snart kommer vi! Jag, Fransosen och Vitryskan ska hälsa på Slovaken och hans berg. Och så titta förbi Bratislava, Prag och Wien. Pepp!

En lärarscen till låns

I veckan har jag lekt Sfi-lärare på Komvux. Hastigt och lustigt blev jag inringd och inkastad i ett klassrum med 20-isch personer på jakt efter ett nytt språk. Hade sal 209 varit av vatten, hade jag varit en fisk. Jag har haft så himla roligt! Hoppas bara att det jag pysslat med går att räkna som svenskautlärning. I onsdags fick finstudenterna intervjua mig och skriva en berättelse av resultatet. Då fick jag bland annat reda på att det finns en annan kvinna i min klass som också är 24 år och som också har storlek 37 i skor, att jag har en gratis schäfer ett telefonsamtal bort, att jag är snäll och att anledningen till att jag cyklar till jobbet trots att jag har körkort antagligen är att jag vill hålla mig friskus. Jag har även lekt kisscharader för att hjälpa en kvinna fylla i ett urinvägstestformulär åt sin son, fått grammatikpanik, förundrats över lärarkåren på en massa olika sätt och tjänat mina första pengar på mitt studielån. På en väg hem fånlog jag mig igenom en parkering och fick ett frieri av en gammal man på cykel. Nu har jag sparkat in min fot och den går inte att hugga av.

Branchbattle

Igår förenades mina brancher. Och båda hade en dålig dag. På ett dagis i Hököpinge hölls ett möte för att informera om placeringen av ensamkommande flyktingbarn i Vellinge kommun. Vellinge - kommunen där 'friheten är större och skatten lägre' - har hittills vägrat all form av flyktingmottagande och hade med största sannolikhet fortsatt göra så om inte Malmö kommun bestämt sig för att placera 30-talet ensamkommande flyktingbarn på ett vandrarhem i kommunen. Mötet präglades enligt Aftonbladet och två rebelliskt roade glasskunder av upprörda Vellingebor som var mer oroade för sina cyklar och skattekostnader än för trettio ungdomar i desperat behov av tak och trygghet.
Samtidigt cirkulerade jag runt i området i en blå lastbil och var sysslolös, då större delar av kundklientelet var för upptagna med att försöka skälla bort människor från kommunen för att ha tid att köpa glass.
Lose, lose.

Oplåstrad

Jag är verkligen en person som borde äga plåster. Tyvärr är jag även en sån som kommer på sådant när skägget redan sitter fast i brevlådan/medan blodet sprutar ut genom fingrarna. Stackars lilla oplåstrade mig. Idag är det inte många saker som har gått rätt.

Ett steg fram, ett steg bak

Imorse tänkte jag: 'Å vad skönt, nu vet jag vad jag vill göra. Jag läser den här skrivarkursen på distans och företagsutvecklar och yogautbildar mig on the side under våren, njuter av den sista friheten och wwoofar mig runt Europa under sommaren och påbörjar en masterutbildning i Strategisk kommunikation nästa höst.'
När jag kom hem till min lägenhet blev jag mött i dörren av ett brev från Österlens folkhögskola som sa: 'Tyvärr kan jag inte bereda dig plats på skrivarlinjen denna termin.'
Tydligen var inte Österlens folkhögskola lika övertygad som jag om att jag faktiskt skulle komma in. Märkligt.

Pratade med en väldigt trevlig kvinna om ett väldigt spännande jobb i förmiddags, jag får väl sätta mitt hopp till att hon inser hur perfekt jag vore för tjänsten. I ren besvikelsepanik skickade jag även ut 50 mail till diverse företag och erbjöd mina yogahjältinnetjänster. Det är ju positivt att jag äntligen fick den tummen ur röven. Känner du någon som skulle vilja ha yoga på jobbet? Säg bara till så fixar jag det nämligen.

Jag fattar samman

En halv dag försvunnen genom en svart trollerihatt och så var man färdig med nostalgisering och organisering av Bloggen. Blev ju så klart även tvungen att pilla in en massa å,ä och ö i alla Indieninlägg. Är man språknörd så är man. Och då bär man sitt anal med stolthet. Delar jag upp och etikettiserar över två års blogginlägg så måste väl någon form av ordning och reda smitta av sig till det vardagliga kaoset tänker jag.

Framförallt blev jag nostalgiberusad och glad. Det finns fåniga dikter och så finns det verkligheter. Å, vulkankollektiv, apelsinätande får, skogar, berg, hav, tyska troll, kärlek, yogis, trolleri, sambos, tåg, surfare, flodmamma, thalis, bajsbil, oplaner, vänner och chocker, hur hade det gått utan er?!

Slutsats: Oj, vad mycket Australien. Oj, vilken rutinerad sagoberättartant livet kan var ibland.

Blodig Haloween

Mitt kök berättade just för mig att jag antingen ätit granatäpple eller dödat någon i mitt kök i helgen.

Min bror har gett mig en fyrkantig bebis

Jag har en Storebror som är världens bästa. Han gör sig inte bäst på det där klyschiga storebrorssättet genom att försvara mig med knytnävar och sälja mig billiga smuggelcigg. Och han har aldrig slagit mina pojkvänner på käften. Jag tror inte ens han skulle ha gjort det om jag faktiskt haft några pojkvänner i den åldern då storebröder skulle kunna få för sig att slå systrars beundrare på käften. Nä, min Storebror är bättre. Fredfull och fridfull, och världens bästa superhjältesamordnare. Valde alltid smarthet eller typ supermagisk fiendehjärntvättarcape som superkraft på den tiden då det begav sig. Bara en sådan sak! Jag valde antingen supersnabbhet eller supervighet och Tvillingen var troligtvis jättestark med superknivar. Nu när vi inte leker superhjältar så ofta längre är han bra på en massa andra sätt. Till exempel genom att hjälpa mig med en massa saker, låna ut en massa saker, bjuda på en massa god mat och prata om en massa arkitektintärna saker som jag aldrig skulle ha pratat med någon om annars.

Häromdagarna hjälpte han mig till exempel att återpedagogisera och kommersialisera min dator. Jag är ledsen Ubuntu, jag trodde verkligen på oss och att vi skulle funka, men det blev ohållbart i längden. Det kände vi nog båda. Nu känns det lite som jag tänker mig att det måste kännas när man precis fött ett barn. Fast ett par kilometer längre ner på skalan då. Jag och Datorn känner varandra men vi måste liksom ändå lära känna varandra igen. Och liksom med små barn så funkar inte allt riktigt som det ska än, vissa delar är ännu inte riktigt färdigutvecklade, och ganska ofta förstår jag inte vad det är den försöker säga till mig. En bra grej med den här bebisen är att den föddes med ett eget internet. Nu är det slutsnyltat på grannars gästfrihet och helt plötsligt är allt mitt internettande säkert 10 000% mer effektivt. Inga konstanta nedkopplingar, ingen mer random radioskugga. Allt det blå sticker fortfarande lite i ögonen, men jag älskar dig min fyrkantiga lilla bebis!

Seriösa partners söndagsmöts

Igår hade jag och partnern söndagskonferens med Företaget. Mycket spånande och spektakulära idéer. Mycket te och mycket valnötter, och vissa organisatoriska framsteg. Och så placerade vi första lilla sparken på den första bollen. Så se upp i backen för nu rullar vi. Största utmaningen just nu är att försöka fånga in och tämja de där vilda idéerna som inte gärna ser sig själva i burar. Jag är inte så mycket för burar jag heller och tror egentligen att idéer mår bra av att få flyga fritt så mycket som möjligt, men det blir opraktiskt när de flyger vilse. Korrigering: största utmaningen just nu är att bygga mysiga och attraktiva burar åt våra idéer där de vill bo, trivas, frodas och reproduceras.

F:et i planen står för Företaget

Peppig affärsmiddag med Partnern. Jag tror vi har någonting på gång och jag tror det kommer att bli någonting bra. Nu är det på tiden att starta Företaget. Snart ska Malmö veta bättre!

Boken den Boken

Idag har jag undvikit att skriva på Boken hela dagen. Inser att jag just nu skriver mer om Boken än i Boken. Såhär kommer det till exempel kanske stå på baksidan:

En berättelse om sagorna i vardagen.

En saga om främlingarna i vår närhet.

En historia om lågmäld passion och hemliga hjältar.

Kom så flyger vi

Hemlisen är att vi alla har vingar och superkrafter, muterade av livet och redo för stordåd.

Dunderhonung och multikultiparad i trollskogen

I helgen var jag i friheten. Tillsammans med en näve svenskar, en dansk familj, en fransman, en slovak, en irakier, en portugis, en mexican och Bellman korsade jag den blekingska gränsen till fots. Det var långpromenad genom finklädd lövskog, ärtgrön sagoskog och mäktig trollskog. Vi gick och gick och gick, grillade äpplen, skrattade döden och depressionen rakt upp i ansiktet, sov i vindskydd, pussades med regn, härmade djur, och jag och Syster åt en väldig massa ris och linser. Och då och då kom John Bauer förbi och envisades med att illustrera vår saga. Långpromenader är de bästa promenaderna.

Livet är inte bara en saga. Ibland är det en serietidning också. Som imorse till exempel när Finurliga Fen föreslog att jag skulle börja äta dunderhonung. Eller bidrottningsgelé som det visst heter nuförtiden. Hur kan jag låta bli? Det funkade uppenbarligen för Bamse och bidrottningar brukar ju få ett och annat gjort, känns som win, win. Dags att bli bidrottningsproduktiv.

50 är mer än 100 men 25 är för lite

Ny status. 50% glassförsäljare, 25% författare och 25% jobbsökare/företagsetablerare. Fantastiskt bra att inte jobba så mycket och fascinerande hur lång hälften av tiden kan kännas.

Tåg, bebis och bröst

När jag kom hem från Stockholm igen hade buskarna utanför mitt fönster bytt färg och regnblåsten kommit till stan. Jag spenderade hela gårdagseftermiddagen på snigeltåg mellan Stockholm och Malmö. Nästan sex timmar av blygsamt skumpande tillsammans med Ben Harper, Belle & Sebastian och Jenny Diski. Och mot slutet, skavande hörlurar, grus i ögonen, vakuum i magen och diverse kroppsodörer förenade i den stillastående tågluften. Men oj vad jag gillar tåg! Det gör Jenny Diski också tydligen, och efter att ha tillbringat denna resa tillsammans börjar vi motvilligt bli kompisar. Jag tror det är ömsesidigt. Framförallt motvilligheten. Det obekväma men oemotståndliga med oönskade likheter.

Anledningen till tågandet var firning av Bajsvännen och Schlagersekreterarens 26-årsdagar. Fast mest firade vi att de är med barn. Bajsvännen har en människa växandes nedanför sina nya stora bröst. Det är väldigt coolt och jag kan inte tänka mig annat än att de kommer bli en alldeles fantastisk trio. Som grädde på moset fick jag även fika jättelänge med Karin. Finaste Karin 'Mama tits' Ödén, nu dock rejält utkonkurrerad av Bajsvännen vad gäller det epitetet. Lyckost mig som har så många vänner med mammabröst. Vi pratade också lite om tåg. Och en massa om livet och resorna. Och så var cirkeln sluten.

Jag känner en skånsk fe

I Hörby finns en Finurlig Fe med mikrofonhår. Hon har trollspön till fingrar som kan kittla kroppar genom tårna och få dem att berätta hemlisar. I tisdags hälsade jag på. När hon hållit i mina tår och kittlat mig längs ryggraden en stund började min kropp viska till henne på det hemliga fespråket. 'Jag sover, låt mig vara. Allt är huller om buller och jag orkar inte städa' viskade kroppen. 'Vakna, så ska jag lära dig hur man dansar allt i ordning' viskade Finurliga Fen. Denna magiska dans ville förstås kroppen lära sig och öppnade mycket försiktigt ena ögonlocket. Långsamt, långsamt.

Knäckt

Två fotbollskillar joggade om mig när jag cyklade hem från jobbet.

Aj och Ja!

Kroppen mör och matt efter trädklättring, plastrauksklättring, Åkarpspromenering bärandes på jättestor påse med morötter, yoging och ledighet. Jag tackar för en fin helg och firar att sista veckan som heltidsarbetande glassförsäljare börjar - nu. Dags att kravla sig upp ur heltidskoman och styra upp saker och ting. Yeaj!

Foten i marken

Skåne är affischerat med reklam för färdiga micromiddagar med makaroner och stekt falukorv. Jag sätter ner foten och säger 'Nej!'. Så här kan vi inte ha det. Så här bråttom får vi ine ha! Så här lata kan vi inte vara! Så här lite fantasi får vi inte ha!

Och det bästa...

Åhå, jag glömde det bästa! För att Arboristen ska slippa göra en massa skitgöra, så som att släpa grenar och städa upp ris, jobbar man i team med Jordgubbar och Risråttor som sköter marktjänsten. Fackord är de finaste orden.

Trädhjälte, träddoktor, trädkompis

Som arborist får man en massa jobb, betalt för att klättra i träd, och kropp som en elitidrottare. Det är ett yrke som är roligt alltid och inte har några dåliga sidor. Det är en livsstil och en tillräckligt liten branch för att man ska vara tillräckligt exklusiv och kaxig för att kunna säga 'fuck you, jag är ingen jävla hora' och vägra utföra omotiverad trädslakt. Man kramar, studerar, hjälper, och då och då dödar. Och så förändrar man världen. Det säger min nye vän Arboristen.

Lås in oss igen det är höst

Under veckans mesta naturupplevelse i form av en kisspaus i ett buskage intill ett villaghetto i Lomma kände jag det. Det kom från marken och buskarna och himlen. Luften hade bytt konsistens och vinden skrek mig i öronen att 'Hösten har vunnit över sommaren!'.

På gatorna luktar det blyertspennor och blöta löv, och jag vill köpa högar av anteckningsblock och dyra pennor. Vänner har berättelser från skolor, Hemglass sommarturer slutade den här veckan och P3 övergår till ordinarie programtablå. Det är officiellt. Nu är det färdigslampat, inga mer vindsmek på bar hud. Idag har jag kramats med morfar hela dagen i ärvd ylletröja. Än är det fint med höst.

Kom nu bergen så kramas vi

Jag hoppas alltid högt och faller hårt. Så nu tänkte jag lära mig klättra. Man kommer högre än med hopp och så lär mig sig att inte ramla. Dessutom får man kramas med berg medan man gör det. Det känns som min grej. Prova-på-klättring på Malmö klätterklubb imorn, jag är taggad. Jag har även hittat en arborist att intervjua till bokprojektet. Dags att sätta mina romantiserade arboristfantasier under lupp och göra saga av verkligheten. Kom nu träden och bergen så tar vi varandra i händerna och fixar en fin höst.

Tillbaka till Guatemala

Igår snattade jag majslöv på en åker utanför Helsingborg. Jag var tvungen för de behövs när man ska göra äkta Tamales, matriarken i Xela och mattanterna i Llanos del Pinal-style. Dessa små majsdolmar är mitt käraste matminne från Guatemala. Ingen fyllning eller annat tjafs, bara majsdeg ångkokt i majslöv med en korianderkvist och sen kör vi. Doppar upp till knogarna i stekt mörklila bönmix, äggröra, guacamole, crema, salsa och färskost.

I helgen konverserade jag på spanska för näst första gången sedan jag kom hem från Guatemala. Det var roligt. Idag lagar jag Tamales på egen hand för första gången. Det luktar jordstampat daghemsköksgolv, skrynkliga kvinnor i tjocka vävda kjolar, och gladskrikande och matväntande barn i hela lägenheten.

Inte D heller

D-planen är officiellt körd i diket. Diverse omständigheter fick diverse kompanjoner att dra sig ur så nu ligger alla fina idéer och kravlar i dikesleran tillsammans med det långa gräset och vägkantsblommorna. Kanske bärgas de upp på vägen igen en vacker dag. Kanske inte. Och tills dess, dags att börja om. Igen.

Instinkt: Spring! Spring till Portugal och bosätt dig i bergen hos yoga-wwoofarna på obestämd tid! Men jag ska nog försöka stå lite mer still. Och försöka våga säga upp mig från mitt jobb för att ägna mig åt en inspirerande E-plan. E som i Eftertanke, Eufori, Eldorado, Essens, Eldfluga, Emelie. Det kanske funkar den här gången. Tips? Mest är jag så väldigt trött på börjor. När ska de ta slut?

Finn ett fel

Ibland när man kommer hem sen och trött ställer man saker på konstiga ställen. Så som te i diskställ.

Ensam och het

Ensamheten känns fantastisk efter fem nätter av tresamhet på 27 kvadratmeter.

Jag sommartwittrar

Kanske sommarens bästa idé. P3 kulturs sommartwittrare. Farnaz Arbabi är tillexempel ansvarig för den här finheten;

"Jag kan inte låta bli att tänka på den globala uppvärmningen som mitt fel. Isarna smälter och Sverige kokar bara för att jag har blivit kär."

Här är mitt liv i 140 tecken;

Började med volter.Fortfarande yr.Besluten att saker bör ses upp och ner.Letar.Hittar alltid rätt.Fel.Styltor,skriva,skrika,ser,skriver.Somnar.Om.Börjar om.

Semester

Imorgon går jag väst. Utanför Alingsås väntar Bagarn och två hundar med tillhörande sommastuga och insjö. Och där väntar semester. Ännu mer semester och helt semester. Inga datorer och inga om-jag-kanske-ändå-borde-ta-och-göra-lite-av-de-där-rediga-grejerna-mitt-emellan-all-dekadens. Finsnuset!

Pricken över Lantliiiiifv

Svarta vinbärs innanmäte har tömts över mina fingrar och sylt har blivit kokt.

'Livet på landet för en dag, det gör varje mänska pigg och glad'

Idag har jag bakat havrekakor, målat källardörrar, auktions-fyndat, kört en massa bil med nervevade rutor, hållt i en sovande bebis och förundrats över livet, och ätit stekt potatis. Landsbygds-klyschigt så det förslår och fantastiskt fint alltihop. Turistande i Östergötland är inte lika långpinkat som att göra det i Sydeuropa men minsann inte illa. Här är det dessutom så mycket lättare att komma undan med påståendet att man ju inte är en sådan där vanlig, sjabbig turist utan en resenär/backpacker/äventyrslustande/volontär/världsmedborgare/väldigt kortsiktigt boende. Här är jag till och med hemma.

Vacker skit

Tänka sig. Jag ska bli cafédelägare och vara med och starta framtidens hetaste latte och kulturhål i Malmö. La Belle Merde ska det heta och det kommer att bli fantastiskt bra. Det säger magen, tårna, hjärtat och tanketornadosarna åt mig hela tiden. Förutom kaffe och random grym kultur så som böcker, musik, sagostunder och poesi, ska vårt hål fyllas med soffor, berättelser från de sju haven, smaksensationer, växter, föreläsningar och alla som vill vara med och leka. Den vackra skiten helt enkelt. Som livet självt.

ABC

Ångrar att jag tackade nej till B-planen, A-planen förvandlades till damm och C-planen lyser med sin frånvaro. Men så kom en D-plan flygande från skogen som kanske blir av och kanske alldeles fantastiskt.

Nej, Fridhems folkhögskola jag vill inte skriva hela dagarna hos er. Nej Emelie, vi tycker inte att du får läsa vår masterutbildning. Tjänsten har tyvärr gått till en annan sökande. Det finns snart ett nytt café.

Världens förändras

Doktor Marten har börjat stava sitt namn med i och ekologisk kokosnötsjuice är den nya stålhättan.

Skåneleden var...

... kortare än vad den skulle ha varit. Regnigare än fantiserat, men behagligare än befarat. Kort men god. Skrovmål av fina vänner, skog, tankestillhet, hajkmat och sömnlös mystik. Och som de bästa sagor avslutad abrupt och oväntat av en väntad men oväntande omständighet.

Berlin var...

... en grå färgdans till basgångarna från en långsam men starkt kärlekshammrande storstadspuls. Soffsurfande, fikande, secondhänder, restaurangletande, bröd, buss och bostadsområdesvilse. Cyklisten och Genusvetarn finaste sällskapet!

Jag har minsann skrivit klart en fet uppsats jag

Såhär i skolavslutningstider är det många som sliter hår över uppsatser. När jag pratar med sådana människor känns glassbilande lite lite mindre mödosamt och jag känner mig lite extra nöjd och förundrad över att jag minsann redan kläckt ur mig en hel c-uppsats. Jasså du vill läsa den och skänka någon form av mening till denna utskitna elefant som än så länge envist vägrar hjälpa mig fånga spektakulära jobb med snabeln. Jo, det går väl bra. Klicka bara här och sedan på 'View/Open' på botten av den sidan så blir det jätteroligt!

Allt du behöver veta

I fredags under ett glassbilsstopp någonstans i centrala Lund blev jag tillfrågad av två lågstadiebrudar om inte de kunde få intervjua mig. En storasyster var med och hjälpte dem gå över gator på rätt sätt och anteckna svaren på snabbt storasystersvis. Vad gör man inte för att bidra till skoltidningskulturen tänkte jag och accepterade. Med spänd förväntan såg jag fram emot att få gotta mig i mitt eget ego och fantastiskt spännande liv för en stund. Tills jag insåg att det här är jag:

Emelie Svensson.

24 år.

Min gata heter Disponentgatan.

Jobbar på glassbilen (detta behövde jag inte ens svara på, storasystern meddelade bara mycket proffesionellt att hon förde in faktumet i protokollet).

Min favoriträtt (här fick jag välja två huvudrätter och en efterrätt) är falafel, vegetarisk lasagne och glass. Vilket inte ens är sant. Hade det inte varit för att jag försökte vara lite normativ för enkelhetens skull hade jag sagt chapati, getost och mango. Fast lasagne är ju jävligt gott också. Och dessutom en maträtt. Aaah luriga frågor!

Jaa, nu vet du alla fall. Allt du behöver veta om mig.

Peace my day

Häromdagen när jag släntrar hem från Konsum med det dyraste toalettpapper jag någonsin köpt under armen korsar jag en hipphopparyngling på gatan. När vi just passerat varandra stannar han upp, vänder sig om, tittar mig allvarligt i ögonen, lyfter högerhanden i peacetecknet och säger "Peace out!". Tack vackra hipphopparynglig! Oj vad jag log hela förmiddagen och dagen var gjord.

Blomkonspiration

Insåg inte kopplingen mellan gårdagens två inlägg förrän såhär i efterhand. De fridfulla och sexiga små blommorna håller verkligen på att ta över världen. Jaha, så var det med det. Läs Jitterbug Parfume!

Indieninspiration

Och Goenka meditationsgurun sa:

"This will change too."

Och yogaläraren sa:

"Ignorance is taking the unreal as real."

Och rastatrumpetaren sa:

"I guess we will hear this Buddhist mantra record a couple of times this week. Well, I guess it's all good, imagine if the tibetans would have listened to Rage against the machine all the way through their struggle."

Och Tom Robbins säger (angående teorin att det var blommorna som dödade dinosaurierna...):

"... intelligence was trying to teach our planet a lesson, to wit: it is better to be small, colorful, sexy, careless and peaceful, like the flowers, than large, conservative, repressed, fearful and aggressive, like the thunder lizards; a lesson, by the way, that the Earth has yet to learn. "

Läs Jitterbug Parfume!

Blomrost

När blommor lämnas ifred tillräckligt länge börjar de äta brödrostar.

Helvägs hemma

Sverige igen och jag känner mig mycket nöjd och hemmakär. Sverige är ju fint ändå. Väldigt fint. Och snart ska jag få hänga med Malmö igen också. Vardagsspännande. Nu är det dags att sparka igång teståndet, hitta på en massa spektakulära saker och inte bli vardgasförlamad. Jag har god tro på att det är nu alla projekt ska bli mer än idéer.

Halvvags hemma

Och så sprang även de sista dagarna av Indien iväg som små tjyvar om natten. Jag har svettats som en ost i en bastu, men jag överlevde! Kanske dumt att ropa 'Hej' nu när det fortfarande kvarstår nio timmar tills tåget går, men jag känner mig kaxig idag sa jag tar mina chanser. Det tog ett bra tag for mitt och Varanasis stora KLICK. En massa hemlängtan och Sverigefunderade, och lustiga riksha- och hostelherrar stod i vägen till en början, men så igår, rätt var det var, dånade klicket som en abnorm kameraslutare mellan pyttegränderna. Det är sant som alla säger, Varanasi är en fantastisk stad. Lite uppkäftig, nonchalant och brutal från stund till stund, men också olidligt vacker.

Jag har tänkt så mycket på Sverige den senaste veckan (så som jag tänkt att jag inte skulle tänka) att det känns som om halva jag redan flugit iväg. Resten följer efter imorgon natt klockan 01.00. Nu ska jag bara avklara den slutgiltiga billighetsshoppoholismen, tåga 12 timmar till Delhi och sedan är det klart. Jag känner mig rätt så nöjd över det. Indien är fantastiskt, men jag längtar hem nu. Det är en fin känsla.

Två typer av lyxresor

Framme i Varanasi och det ar VARMT! Som en open air sauna, fast utan popcorn. Lämnade Dharamsala i 'lyxbuss'= svensk sunkbuss, men med justerbara säten till skillnad från de ordinarie lokalbussarna. Tretton timmars nattskump over knöggliga bergsvägar och ett par däckbyten senare anlände vi i Delhi igår morse. En snabb dag i storstaden och sedan vidare med nattåg till Varanasi kl. 18.15. Var det tänkt. Men så tog jag visst fel på stationerna och missade mitt tåg. Och inga platser på något tåg de närmaste tre dagarna! Vad göra? En mycket hjälpsam herre slussade runt mig i min desperation och simsalabim så hade jag en riktig lyxbiljett i min hand. Expresståg, AC, första klass för cirka trehundra indiska skjortor och femtio, avgång två timmar senare. Serviceavgiften hos kontoret som den hjälpsamma herren skjutsade in mig på kostade bara den dubbelt sa mycket som min ordinarie biljett. Än har jag inte varit tillräckligt länge i Indien för att komma ihåg att inte vara naiv. Eller desperat. Resan var det märkligaste jag varit med om och den lyxigaste tillika mest obekväma natten sedan jag kom till Indien. Jag och tre tjocka, medelålders indiska affärsman i egen kupé, lakan och handduk nytvättade och serverade i prydlig papperspåse, tvål på toaletten och en servicebetjänt som tog upp matorders och diverse annat (och kom springande så fort man tryckte på en knapp, upptäckte jag när jag forsökte tända lampan...). Kanske roligast av allt är att denna 11 timmars lyxutflykt kostade lika mycket som en oturlig x2000-biljett mellan Malmo och Norrköping. Ändå sved det lite i girigbuken.

Hej då bergen

Imorse när jag promenerade genom skogen till min morgonyoga klättrade det en hel apfamilj i granarna intill stigen. I en annan vardag hade det känts väldigt exotiskt.

Oanade förhårdnader

Jag har fått meditationsförhårdnader på ovansidan av fötterna, snön på stans Himalayatoppar har börjat smälta och imorse lyckades jag slutligen knyckla in mig i en tillfredsställande lotusställning. Dags att dra vidare. Nästa anhalt Varanasi. Tydligen varmaste stallet man kan besöka i Indien såhär års. Och inte på ett bra sätt. Skogsyogadudsen hånar mig och tror att jag kommer att dö av antingen värmeslag eller matförgiftning. Vi får väl se. Jag litar på Mamma Ganges.

Det blommar en massa svenska sommarblommor har nu. Nostalgi. Hemkärlekssuckers är vi allihopa. Jag ser fram emot att få lukta på svensk vår alldeles strax.

Ikväll ska jag bli didgeridoohealad av musketör nummer två. Från och med Delhi på söndag börjar jag leka ensammusketör.

Två musketörer

Rastatrumpetaren alias Krigarprinsessan har satt av mot Amerika. Treenigheten har kollapsat och resesällskapet är nu en musketör kort. Men det går ganska bra ändå. Lite mindre machosnack på det har viset. Vi har flyttat ner från berget och in i skogen till ännu ett litet familjedrivet gästhus. Idag har jag tvättat kläder och fick i uppdrag att vakta huset medan föreståndarinnan sprang ärenden nere i dalen. Femhundra hemmafruspoäng på den! Efter en massa regn och galen kyla har nu solen tittat fram igen och jag bestämmer att den får lov att stanna. När solen skiner är det här ett riktigt litet guldhak och jag undrar hur jag ska lyckas släpa mig härifrån.

Berg berg berg

Det bidde ingen grotta. Kanske inte helt forvånande... Lite för kallt, lite för jobbigt att klättra i berg, lite för många björnar som inte riktigt hunnit flytta ut ur sina vintergrottor och lite för mycket lathet. Men det bidde ett fantastiskt litet guest house halvägs upp i bergen. Utanför en liten by som heter Dharamkot, som ligger utanför den lilla stad där Dalai Lama har sitt hang-out, som ligger utanfor Dharamsala. Vi har andetagstjyvande bergsutsikt rakt utanför fönstret, en perfekt liten yogaveranda och småbonder, kor, getter och mulor som grannar. Tio minuters promenad neråt dalen ligger en utspridd handfull med små restauranger och yoga-hak. Indisk enkelhet och vasterländsk turistlathet i go' kombination.
I Dharamkot finns en liten 'tea-shop' som säljer bästa havregrynsgröten i stan, plus allt mellan himmel och Himalaya. I skogen bakom te-haket håller ett ödmjukt serbiskt yogaproffs (inofficiellt) gratis yogalektioner varje morgon. Jag har goda planer på att bli stammis. Har bara lyckats gå en gång än så länge dock på grund av regn och andra olägligheter. I söndags vandrade vi upp i bergen med samma yoga-gäng. Det yogisarna kallade 'en enkel promenad' tog närapå livet av mina arma små ben och lungor. 7 kilometer enkel väg och från 2000 till 3000 meter på höjden. På toppen rundade vi av med ett en och en halv timma långt yogapass med snöpudrade bergstoppar som utsikt mellan benen. Därefter thali (ris, dal och chapati. mmm m mm!) och total frid i hela kroppen. Berg is the shit!

Tillbaka till grottstadiet

Enligt originalplanen skulle jag åkt till Sverige imorgon. Men jag insåg att det hade varit helt befängt att åka hem redan så istället blir nästa anhalt Dharamsala. Jag får två fina ashrambröder som sällskap också; en amerikansk rastatrumpetare som aldrig är tyst och har läst stora delar av universums alla böcker om religiös historia och en holländsk didgeridoohealande kock som tycker om att diskutera energi. Det resesällskap man kan vänta sig att hitta i ett indiskt ashram antar jag. Det är bra av mig att alltid teama ihop mig med matlagningskunniga människor tycker jag. Om inte kylan suger musten ur oss har vi en ambitiös plan att gå på långpromenad i bergen och hitta en lämplig grotta där vi kan slå oss ner ett tag, meditera hela dagarna, elda mat och do the asket-thing. Nytt hemresedatum är 27 april.

Sedan undrar jag om det är någon som fortfarande läser bloggen? Jag har fortfarande inte lyckats yoga bort mitt bekräftelsebehov... Skönt att ha något att jobba på i grottan.

Familjeutflykt

Morgonstund har guld i mun

Enligt Ayurveda finns det fyra typer av människor. De som går upp mellan kl 4 och kl 5 = spirituella personer, de som går upp mellan kl 5 och kl 6 = intellektuella personer, de som går upp mellan kl 6 och kl 7 = fysiskt aktiva personer, och de som går upp efter kl 7 = dårar. De senaste dagarna har jag därmed tagit mina första stapplande steg som spirituell varelse. Sedan jag kom till Ashramet har jag släpat mig upp runt 5.15-snåret varje morgon. De senaste dagarna har jag dock lyckats sparka mig upp kl 4.45 for att kallduscha före eldsjungandet. True yogic style. Jag hoppas att detta inte raderar all min intellektualitet.

Varldens näst roligaste snacks...

... heter Pan. Du tar ett litet löv, fyller det med diverse färgglada såser och klumpar med mint-, ros-, kokos-, coctail- och sagosmak, viker ihop till ett paket och stoppar i mungipan. Som ett tuggummi i köttbullestorlek som du sedan kan tugga och suga på tills alla lustiga smaker har dansat färdigt i munnen och vidare ner i magen. Så mycket mer än bara snask, har snackar vi en tio minuter lång psykadelisk smakexplosion. De flesta icke-indier jag pratat med tycker det smakar skit, jag tycker det var alldeles för intressant för sådana hårda ord. Och för gott.

Magen

En bra mage ar grunden till all lycka enligt yogisarna. Min mage ar inte sa bra.

Mitt i naturen

Imorse gick vi morgonpromenad längs med Ganges och lärde oss borsta tänderna med pinnar från tandkrämsträdet. Vi såg på när solen tittade upp över bergen och vår lärare berättade att det bor elefanter och tigrar på andra sidan floden. På den här sidan finns det mest kor, apor och hundar, men enligt uppgift även en och annan kobra.

Mataji är Ashramets matriark. Hon är en tyska som flyttade till Indien för 40 år sedan, did the yogi-thing och gifte sig med en Baba. Nu har hon långa grå dreadlocks och stort russinansikte, men sitter fortfarande timvis i lotusställning utan att en enda av russinrynkorna rör sig en millimeter. Babaji har vandrat vidare och nu driver hon Ashramet tillsammans med sina tre flodbarn, tillika mina lärare och bland de mest imponerande människor jag träffat, Ganga, Mandakini och Gangotri.

Rensning och kärlek

Idag har jag druckit sju liter vatten, bajsat vatten, kräkts vatten och sköljt näsan med vatten. Nu ska min kropp hitta tillbaka till balansen säger yogisarna.
Jag har slagit mig ner med Tyska trollet intill Mamma Ganges vid Himalayas södra ände och yogar mig igenom dagarna. Tyska trollet, jag och en liten mus delar rum i ett fantastisk litet ashram fullt av vackra och visa människor, tre hundar och en hög med kor. Jag deltar i en kurs som heter ‘Clinical yoga and ayurveda’ och kommer stanna här månaden ut. Jag lär mig en massa självklara hemligheter om kroppen och livet, och får en allt mer intim och öppen relation till mitt anus for var dag som går. Det pågår en hel del rensning av såväl kropp som själ och idag gav jag mig alltså in på storstädningen deluxe, 'shankprakshalana'. Nu ska jag vila resten av dagen och bara äta speciell snällmat i en månad. Det ska göra susen sägs det.

På vägen hit stannade jag till i Delhi och blev kär i denna fantastiska stad. Mestadels för att jag älskade mig själv så mycket där tror jag. Mitt i den vilda basaren blev jag påsprungen av Alma igen. En argentinsk själ med håret fullt av sagor som dansar for gatubarnen när de ber om pengar. Det blev ett sista dygn tillsammans med henne och hennes vänner, Rickshacyklisten, Magimusikanten och Krokimodellen, fullt av mat på röda plastmöbler, parkletande, öronrensande och kärlek. Dessutom blev jag kärlekssångs- och handmassageuppraggad i en park (äkta Indian style), besökte diverse tempel och monument och åt Indiens bästa Malai kofta.

Jag sov vid floden

Sarita betyder flod på hindi och inatt sov jag hos Floden. Mellan igår lunch och idag frukost hängde jag med Sarita och hennes familj i en medelklassförort till Mumbai. Vi meditationskursade ihop och när pratförbudsbubblan spräcktes sista dagen visade det sig att hon har en dotter som jobbar i Köpenhamn. Baserat på denna tighta gemenskap bjöd hon in mig till sitt hem. "She is like me, very friendly nature. You can become best friends." Så nu har jag fått mig en bästa kompis i Köpenhamn som jag ännu inte träffat. Arrangerat bästisskap. Under denna oväntade och fantastiskt varmhjärtade resortvistelse (eget rum i någon form av gästlokal i intilliggande höghus, dusch som sprutar uppifranå hemhjälpslagad mat och chaufför som skjutsade mig till flyget. Lyxelilyx.) fick jag en snabbkurs i hindi av hennes andra dotter som planerar att antingen jobba som journalist på BBC eller bli modell, blev introducerad för världens kanske roligaste snacks 'panipuri' och blixtbesökte ett Krishnatempel.

Nu är jag i Delhi och imponeras över att bo mitt i en vild och vacker basar. Har snackar vi hela Indienpaketet. Kor som trängs med cykelrikshor, som trängs med indiska skoluniformer, som trängs med västerlandska hobbyhippies, som trängs med färgsprakande tyger och smycken och kläder och mat. Tvärs över korridoren bor ett gift par som kommit hit från Malaysia på cykel. Respekt.

Men hallå, vad hände innan sist?!

Jo, så här var det.
Jag, Bagarn och Han som äter snabbt och dricker långsamt lämnade södern bakom oss på allvar for sissodär tre veckor sedan (?! tidsuppfattning lost...). Efter 17 timmars nattågande nådde vi ett morgonkallt Mumbai. Det var ingenting som Darjeeling unlimited (förutom att sound tracket spelades av våra hostelgrannar halva natten före avgång), men svisssch sa det och så var det över och det var fantastiskt! Jag var uppslukad i bok hela vägen, Han som äter snabbt och dricker långsamt letade mat och hängde i dörroppningar hela vägen och Bagarn var lite rastlös och spexig som ett barn med myror i brallan halva vägen och skakfrusen under resten.
Mumbai var fint och härligt och omskakande och allt på en gång. Shantaram säger att Mumbai är vackert för att det det är sa ärligt. Jag håller med med smärtsam instämning. Slum, turiststråk och affärskvarter springer ikapp sida vid sida och orättvisorna konfronterar hela tiden varandra. Sista dagen storstilade vi på hemlig restaurang på takterrass och åt lyxmat till det hutlösa priset av en svensk halvdan lunch. På vägen hem klamrade sig en yngling kring våra armar och bad oss köpa ris. Vi sa nej och magen värkte av mättnad och skuld hela vägen hem.
På Parets femårsdag sa vi hej då och jag for på meditation och de for sa småningom till Sverige.

Nu är jag färdigmediterad och kroppen är öm av allt sittande och allt gammalt groll som väcktes till liv for att misshandla mig kärleksfullt från insidan. Det var en upplevelse minsann och mycket lärorikt.

This will change too

Herre min Buddha vilken smärta!!!
Fortfarande en massa förvirring och övervälmning. Nästa anhalt snäll tant i Mumbai, och sedan New Delhi-Rishikesh-Ashram med Tyska trollet. Jag återkommer.

Meditation camp

Följande kommer att vara mitt schema de kommande tio dagarna:

4:00 am		Morning wake-up bell
4:30-6:30 am		Meditate in the hall or in your room
6:30-8:00 am		Breakfast break
8:00-9:00 am		Group meditation in the hall
9:00-11:00 am		Meditate in the hall or in your room according to the teacher's instructions
11:00-12:00		Lunch break
12-1:00 pm		Rest and interviews with the teacher
1:00-2:30 pm		Meditate in the hall or in your room
2:30-3:30 pm		Group meditation in the hall
3:30-5:00 pm		Meditate in the hall or in your own room according to the teacher's instructions
5:00-6:00 pm		Tea break
6:00-7:00 pm		Group meditation in the hall
7:00-8:15 pm		Teacher's Discourse in the hall
8:15-9:00 pm		Group meditation in the hall
9:00-9:30 pm		Question time in the hall
9:30 pm		Retire to your own room--Lights out

Dessutom är det förbud på att tala, skriva, läsa, lyssna på musik samt ägna sig åt sexuella aktiviteter. Japp, nu kör vi! Hard core. Kommer således vara tyst från mig tills jag återvänder till civilisationen 25 februari. Under tiden finns jag på Pune Riverside Vipassana center och upptäcker storheter.

Färglagt

Rosa trosor är den nya bh-bränningen

En grupp kvinnor attackerades nyligen på en bar i Mangalore av aktivister från den hinduiska gruppen Sri Rama Sena som straff for att de tänkt ägna sig åt barhängandets syndighet. Även Karnatakas chefsminister B S Yeddyurappa håller männen som utförde dådet om ryggen och skyller istället på den kosmopolitiska barkultur som börjat infektera staten. Som svar på händelsen har "consortium of pub-going, loose and forward women" startat en rosa tros-kampanj - The pink Chaddi Campaign. På Alla hjärtans dag ska en drös ihopsamlade rosa trosor dumpas på Sri Rama Senes kontor i Bangalore som protest mot deras sätt att “serve the society and prevent bad behaviour”. Insamling och debatt pågår på thepinkchaddicampaign.blogspot.com. Grymt grrrls!

Tågäventyr på norräventyr

Resan norrut har börjat. En resa som kan komma att bli jättelång och jättenorrut för mig, men slutar i Mumbai för Bagarn och Han som äter snabbt och dricker långsamt. Igår tog vi tåg från Ernakulam till Kannur upp längs västkusten och genom palmskogen. 8 timmars resa, 14 kronor per person. På indiska tåg springer det små kackerlackor över fötterna och man kan titta på rälsen genom ett hål mellan benen medan man kissar och bajsar. Vi lyckades få finfina sittplatser vid fönstret redan vid andra stationen så idag har jag röd chaffisbränna på hela högerarmen och sittvärk i ryggen. Man vänjer sig vid det mesta. Bara man vill.

Dop

Det är alltså jag, Bagarn och Bagarns pojkvän som är ute på turné. Om Bagarns pojkvän skulle vara en nordamerikansk indian spaghettiwestern style skulle han heta Han som äter snabbt och dricker långsamt. Jag, Bagarn och Han som äter snabbt och dricker långsamt har supersemestrat de senaste dagarna på ett litet home stay alldeles intill havet. Mycket bad, sol, hängmatta och bok. Och lite sjukdom, men knappt tillräckligt mycket för att nämnas i jämforelse med den stora mängden stora mjuka vågor, solnedgångar som smyger sig in i molnen när man minst anar det och en fantastiskt seriös och varm kockservitör i klarblå joggingbyxor. Idag for Blåbyxservitören hem till sig och fixade en magisk hemgjord buljong med ris till lunch åt vara upprörda men smyghungrande magar.

En obekvämlighet vid namn kropp

Hur mycket kan man blogga på en dag utan att det framstår som att man faktiskt inte alls lämnat landet och är ute på en sådan där spektakulär och alldeles galet fantastiskt resa utan sitter i en liten brun källare någonstans i Sverige och leker med internet hela dagarna? Jag testar med ännu ett inlägg så får vi se vad som händer med min trovärdighet. Jag skyller på att Paret ville internetta mer på väg till maten. Jag måste ju följa med till maten. Jag kom dessutom på en del saker som jag vill berätta men som blev helt utkonkurrerade av all avföring i förra inlägget.

Det finns en liten obekvämlighet. Kroppen. Den konstanta påminnelsen att man har en och att det finns regler för hur den bör bete sig och var och i vad. Mycket energi och svett läggs på att forsöka skyla rätt delar av kroppen. Bara detta är en intressant studie i sexualisering av bestämda kroppsdelar. Visa mage=ok. Visa armhåla eller knä=slampa. Nu är detta inte obligatoriska förhållningsregler utan framförallt en praktiskhetsåtgärd. Genom 'rätt' kläder skalar man av sig en mängd överflödiga och obekväma blickar och attityder. Å ena sidan borde jag förstås göra någon form av frigjord naken-hud-härdnings-statement, men då luften viskar till mig att det skulle ses mer som en bekräftan på respektlös västerländsk slampigheten, än leda till djuplodande och långsiktiga diskussioner om patriarkala strukturer låter jag bli.

Min kropp sa åt mig att hoppa i havet och leka fisk igår. Trots t-shirt-och-långbyx-bikini var detta kroppsbeteende dock tillräckligt normbrytande för att locka till sig en hög fotograferande indier (vilket från den ljusa sidan bidrog till en hälsosam analys av det egna fotograferandet och dess lämplighet i olika situationer...). Njutningen förtogs lite av publiken och det sladdriga extraskinnet, och doppet retade snarare än tillfredställde min havshunger. Iakttagelsen är hela tiden och alltid redo.

Och kroppen känns lite rastlös och trött. Det finns väldigt få stillastående eller vilande sammanhang i offentligheten vilket leder till en ovan och uttröttande konstant rörlighet. Eller hostellathet. Kanske logiskt. Tänk vad fullt det skulle bli om alla fick för sig att sitta still samtidigt. Beställ-ät-ta mer-betala-gå! 'Three chai please'-skål-stå-drick-hej då!

En annan kroppsrelaterad baksida är alla myggsvulster som sakta men säkert sprider sig över min kropp. Lite naivt av mig att tro att jag skulle kunna myggstifta mig fri från dessa blodsugare. Hoppas bara att inga av dem som attackerat mig burit med sig en sådan dar japansk hjärnhinneinflammation-basilusk som vissa anser att man ska vaccinera sig mot.

Jag känner mig färdig med detta kroppsfokus. 14-25 februari far jag på meditationskurs för att fokusera på sinnet och för att inse att det sitter ihop med kroppen.

P.S. I Indien finns rusande röda bussar som ser ut som den galna kattbussen i Min Granne Totoro. Det är galet vackert.

Kiss och bajs

Har nu använt mitt livs första kvinnoanpassade pissoar. Spännande och bra for knipmusklerna. Bagarn tror att jag kommer att ha fantastiskt sex efter den har resan. Och hon också antar jag. Ingen diarré än så länge. Peppar peppar, ta i trä. Eller kanske i munnen. Vitpeppar. För att förebygga eventuell diarré. Fast det verkar ju lite väl överambitiöst.

Det andliga Indien

Saker med Indien som gör mig glad

1. Det är socialt accepterat att äta med händerna.
2. Det ar varmt (försokte leka hard core och sova utan fläkt i natt vilket resulterade i uppvaknande invirad i blota lakan och smärre vätskebrist resten av idagen. Men vad gör man inte för att låtsas passa in... Skönt också att få äta upp lite av sin feta packning i form av minst ett par gram vätskeersättning).
3. Det finns en massa kust, varav en liten bit ska besökas av oss från och med ikväll. För att vara petnoga så bor vi i en kuststad (Cochin) nu med men man kommer mest intill en massa vikar och backwaters och inte så mycket real action ocean. Ikväll har Bagarn lovat mig vågor.
4. Fina och fluffiga kläder.
5. Maten. Rispannkaka med kryddig potatisgegga mmm...

Frisk vind under kycklingvingarna

Framme, uppmött av fina vänner, levande och välmående. Första timmen i det främmande landet kände jag mig ganska mycket som en förvirrad liten kyckling långt ifrån sin kycklinghjord. Sedan tjatade jag mig in i en vänthall och satt och tittade på resande indier och väntade på ett flygplan i sex timmar och började första vart jag hamnat och kycklinghjärnan lugnade ner sig. Det har känns helt bra.

Pepp och rekreation

En elak förkylning har byggt bo i min kropp. Jag har försökt att blåsa ut den genom näsan, men den verkar vara för stor. Min mormor sa det, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

- I det här vädret går det ju inte att bli frisk.

Så jag flyr landet. Mot värmen och svettmedicinen. Synd bara att flygresor och igentäppta bihålor är en sådan dålig kombination.

Hjärt- och lungräddning

Snälla bloggen andas! Jag behöver dig igen! Du ska få följa med till Indien, och jag ska berätta alla mina sagor för dig. Kom igen kompis, vi vet att vi älskar varandra. Och jag ska inte överge dig så där utan förvarning igen. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Om två dagar. Indien. I två månader. Du och jag och Indien. Du och jag och 1,1 miljarder människor till.