En obekvämlighet vid namn kropp

Hur mycket kan man blogga på en dag utan att det framstår som att man faktiskt inte alls lämnat landet och är ute på en sådan där spektakulär och alldeles galet fantastiskt resa utan sitter i en liten brun källare någonstans i Sverige och leker med internet hela dagarna? Jag testar med ännu ett inlägg så får vi se vad som händer med min trovärdighet. Jag skyller på att Paret ville internetta mer på väg till maten. Jag måste ju följa med till maten. Jag kom dessutom på en del saker som jag vill berätta men som blev helt utkonkurrerade av all avföring i förra inlägget.

Det finns en liten obekvämlighet. Kroppen. Den konstanta påminnelsen att man har en och att det finns regler för hur den bör bete sig och var och i vad. Mycket energi och svett läggs på att forsöka skyla rätt delar av kroppen. Bara detta är en intressant studie i sexualisering av bestämda kroppsdelar. Visa mage=ok. Visa armhåla eller knä=slampa. Nu är detta inte obligatoriska förhållningsregler utan framförallt en praktiskhetsåtgärd. Genom 'rätt' kläder skalar man av sig en mängd överflödiga och obekväma blickar och attityder. Å ena sidan borde jag förstås göra någon form av frigjord naken-hud-härdnings-statement, men då luften viskar till mig att det skulle ses mer som en bekräftan på respektlös västerländsk slampigheten, än leda till djuplodande och långsiktiga diskussioner om patriarkala strukturer låter jag bli.

Min kropp sa åt mig att hoppa i havet och leka fisk igår. Trots t-shirt-och-långbyx-bikini var detta kroppsbeteende dock tillräckligt normbrytande för att locka till sig en hög fotograferande indier (vilket från den ljusa sidan bidrog till en hälsosam analys av det egna fotograferandet och dess lämplighet i olika situationer...). Njutningen förtogs lite av publiken och det sladdriga extraskinnet, och doppet retade snarare än tillfredställde min havshunger. Iakttagelsen är hela tiden och alltid redo.

Och kroppen känns lite rastlös och trött. Det finns väldigt få stillastående eller vilande sammanhang i offentligheten vilket leder till en ovan och uttröttande konstant rörlighet. Eller hostellathet. Kanske logiskt. Tänk vad fullt det skulle bli om alla fick för sig att sitta still samtidigt. Beställ-ät-ta mer-betala-gå! 'Three chai please'-skål-stå-drick-hej då!

En annan kroppsrelaterad baksida är alla myggsvulster som sakta men säkert sprider sig över min kropp. Lite naivt av mig att tro att jag skulle kunna myggstifta mig fri från dessa blodsugare. Hoppas bara att inga av dem som attackerat mig burit med sig en sådan dar japansk hjärnhinneinflammation-basilusk som vissa anser att man ska vaccinera sig mot.

Jag känner mig färdig med detta kroppsfokus. 14-25 februari far jag på meditationskurs för att fokusera på sinnet och för att inse att det sitter ihop med kroppen.

P.S. I Indien finns rusande röda bussar som ser ut som den galna kattbussen i Min Granne Totoro. Det är galet vackert.