Men hallå, vad hände innan sist?!

Jo, så här var det.
Jag, Bagarn och Han som äter snabbt och dricker långsamt lämnade södern bakom oss på allvar for sissodär tre veckor sedan (?! tidsuppfattning lost...). Efter 17 timmars nattågande nådde vi ett morgonkallt Mumbai. Det var ingenting som Darjeeling unlimited (förutom att sound tracket spelades av våra hostelgrannar halva natten före avgång), men svisssch sa det och så var det över och det var fantastiskt! Jag var uppslukad i bok hela vägen, Han som äter snabbt och dricker långsamt letade mat och hängde i dörroppningar hela vägen och Bagarn var lite rastlös och spexig som ett barn med myror i brallan halva vägen och skakfrusen under resten.
Mumbai var fint och härligt och omskakande och allt på en gång. Shantaram säger att Mumbai är vackert för att det det är sa ärligt. Jag håller med med smärtsam instämning. Slum, turiststråk och affärskvarter springer ikapp sida vid sida och orättvisorna konfronterar hela tiden varandra. Sista dagen storstilade vi på hemlig restaurang på takterrass och åt lyxmat till det hutlösa priset av en svensk halvdan lunch. På vägen hem klamrade sig en yngling kring våra armar och bad oss köpa ris. Vi sa nej och magen värkte av mättnad och skuld hela vägen hem.
På Parets femårsdag sa vi hej då och jag for på meditation och de for sa småningom till Sverige.

Nu är jag färdigmediterad och kroppen är öm av allt sittande och allt gammalt groll som väcktes till liv for att misshandla mig kärleksfullt från insidan. Det var en upplevelse minsann och mycket lärorikt.