Min bror har gett mig en fyrkantig bebis

Jag har en Storebror som är världens bästa. Han gör sig inte bäst på det där klyschiga storebrorssättet genom att försvara mig med knytnävar och sälja mig billiga smuggelcigg. Och han har aldrig slagit mina pojkvänner på käften. Jag tror inte ens han skulle ha gjort det om jag faktiskt haft några pojkvänner i den åldern då storebröder skulle kunna få för sig att slå systrars beundrare på käften. Nä, min Storebror är bättre. Fredfull och fridfull, och världens bästa superhjältesamordnare. Valde alltid smarthet eller typ supermagisk fiendehjärntvättarcape som superkraft på den tiden då det begav sig. Bara en sådan sak! Jag valde antingen supersnabbhet eller supervighet och Tvillingen var troligtvis jättestark med superknivar. Nu när vi inte leker superhjältar så ofta längre är han bra på en massa andra sätt. Till exempel genom att hjälpa mig med en massa saker, låna ut en massa saker, bjuda på en massa god mat och prata om en massa arkitektintärna saker som jag aldrig skulle ha pratat med någon om annars.

Häromdagarna hjälpte han mig till exempel att återpedagogisera och kommersialisera min dator. Jag är ledsen Ubuntu, jag trodde verkligen på oss och att vi skulle funka, men det blev ohållbart i längden. Det kände vi nog båda. Nu känns det lite som jag tänker mig att det måste kännas när man precis fött ett barn. Fast ett par kilometer längre ner på skalan då. Jag och Datorn känner varandra men vi måste liksom ändå lära känna varandra igen. Och liksom med små barn så funkar inte allt riktigt som det ska än, vissa delar är ännu inte riktigt färdigutvecklade, och ganska ofta förstår jag inte vad det är den försöker säga till mig. En bra grej med den här bebisen är att den föddes med ett eget internet. Nu är det slutsnyltat på grannars gästfrihet och helt plötsligt är allt mitt internettande säkert 10 000% mer effektivt. Inga konstanta nedkopplingar, ingen mer random radioskugga. Allt det blå sticker fortfarande lite i ögonen, men jag älskar dig min fyrkantiga lilla bebis!