Mitt ute i australiensiskt ingenstans II

Sedan tio dagar är jag bosatt på en ekologisk och biodynamisk liten gård ett par långa stenkast söder om Perth. Kalaset är ordnat via WWOOF så vi jobbar cirka fem timmar om dagen i utbyte mot mat och husrum. Trivs förträffligt. Inga spektakulära kast i vardagen men med tanke på den senaste månadens aktiviteter känns lugnet och ron ganska efterlängtad. Det finns dessutom en liten damm med hoppbrygga (där jag återupptäckt underhållningsvärdet av karatehoppet, buddhisthoppet, hoppdyket, spiken, bomben med flera), apelsiner, böcker, skogar och en trampolin (!!!) att fördriva tiden med. Färsk, hemlagad och ekologisk mat, en svensk kock och ett fint gammalt gårdägarpar gör det ännu svårare att klaga. Och inatt kommer ett nytt år. Spännande. Det nuvarande har känts långt.

Nääääää inte Gingin heller...

Lämnar Gingin på fredag. Short and not so sweet. Lustigt ställe fullt av lustiga människor. Jag hade kunnat hålla ut till jul men tysken bangade ur och har redan flytt. Så jag flyr efter på behagligt avstånd. Någon form av åtgärd måste man ju roa sig med för att lura sig själv att självständigheten är intakt. Och så behöver man ju andas lite ensamhetsluft ibland. 24-timmar-om-dygnet-umgänge har sina tärande sidor, även om de inte varit fullt så många som pessimisten i mig trott. Perth igen då. Jävla Perth. Antingen släpar stadhelvetet mig tillbaka i ett kör för att tvinga in mig på något fantastiskt spår, eller så vill den bara jävlas... Eftersom det lackar mot jul tänker jag lyxa till det och tro på förslag nummer ett.

Mitt ute i australienskt ingenstans

Hur hamnade jag här? Ingen som vet, ingen som vet. Befinner mig cirka 8 mil norr om Perth i en liten håla/gemytlig småstad vid namn Gingin. Jag kom hit tillsammans med tyskt sällskap i förrgår kväll och började jobba igår. Servitris, städerska, uppiffare och alltiallo på ett hotell som har både Gingin och hotel i namnet (resten lämnar jag till din fantasi). Skitlön men gratis boende+mat. Jag tycker om att bo och älskar att äta, så jag känner mig nöjd. Troligtvis stannar vi här fram till jul och sedan hoppas jag att den där omtalade julstjärnan slutar svärma för gudsavkommor och visar mig vägen till något fantastiskt.

Planrenovering... igen

Bytt, bytt kommer aldrig igen. Ashtray & Arian Boy tog sig ut på djupt vatten och till slut blev vattnet så djupt att vattenytan var långt över våra huvuden. Typ. Vi kom till Denham men inte längre. Vi kunde ha fortsatt med en halvt utsliten cylinderhatt och bett till alla gudar och lyckliga stjärnor att Vinnie skulle överlevt hela vägen genom öknen, men det kändes ungefär lika dumt som att köpa en lastgammal van och hoppas att den skulle vara pålitlig. Och så naiva är vi ju inte... Istället vände vi om tillbaka till Perth och är nu lika luriga jävlar som Vinnies förra ägare och försöker sälja resterna av vad som kändes som världens finaste van, men nu övergått till att mest kännas som en stor jävla nagel i ögat. Planen är nu att jobba i Perth fram till januari och sedan flyga till Cairns och semestra. Lite oväntat men känns ändå helt ok. Hade kanske inte varit det smartaste att åka uppåt och inåt mitt under monsunperiod i norr och högsommar i öknen ändå. Så ska man bara hitta ett jobb och en lagom okunnig bilköpare då.

Annars är allt väl, men känner mig utled på tråkiga nödvändigheter.

Mycket hav och lite problem

Jag och tysken har skaffat oss artistnamn. Någon gång under avskedsmiddagen hos The Dude växte karaktärerna Ashtray & Arian Boy fram. Jag är Ashtray. Motiveringen har bitvis fallit ner i glömskehålet, men det hade något att göra med att jag kompletterade Dudens skämt när han misslyckades med att vara rolig och att jag därmed borde ta jobb som hans slav. Eftersom detta samtal ägde rum medan Duden hade en cigarett i ena mungipan blev den naturliga kopplingen att mina arbetsuppgifter även skulle inkludera att vara hans askfat vid behov. Tysken är Arian Boy av den enkla anledningen att han ser väldigt arisk ut. Och så är han ju tysk och måste således för alltid dras med nazistrelaterade skämt. Nu är Ashtray & Arian Boy ute på äventyr och stundvis relativt djupt vatten.

Vår söta lilla van Vinnie (the poo) hade sitt första lilla brake down igår. Någonstans på den cirka 40 mil långa och så gott som öde vägen mellan Geraldton och Shark Bay började Vinnie bubbla av vrede och häva ur sig litervis av tårar/urin från de nedre partierna. Oj, oj, oj, sa Ashtray & Arian Boy, vi vet ju ingenting om 23 år gamla Mitsubishi vans. Men vi låtsades kunna lite och med gemensam kraft tog oss vi de 20 resterande milen till närmsta mekaniker. Väl där fick vi veta att det inte var så farligt som vi först trott och kunde ta Vinnie på ytterligare en liten utflykt innan vi lämnade in hen hos herr Mekaniker klockan 8 imorse. Nu håller vi tummarna för att inte det preliminära priset ska stiga allt för mycket innan det är dags för upphämtning.

Gårdagen och Vinnies överraskande goda hälsa firade vi intill Little Lagoon. Lika vackert, stillsamt och avkopplande som det låter, ända tills vi väcktes imorse av en brutal knackning på rutan och en surmulen strandvakt/campingfascist som upplyste oss om att campning var förbjuden på denna strand.

Sedan sist har vi även campat vid ännu en fantastisk strand, en fantastisk insjö och haft vår första campingplatsupplevelse inklusive bad en fantastisk pool. Och så har vi vandrat lite, klättrat på sanddynor och svettats och badat en hel massa. Språkutbytet går sådär.

På väg

Drygt en vecka på väg. Perth var kortvarigt och intensivt. Tjackade en bajsbrun van, sov en natt hos ett systerex, lapade hav och köpte diverse tråkiga nödvändigheter. Cervantes var underbar strand, blåst, nationalparksbesvikelse och en massa borttappade saker. Men framförallt gott att vara på väg på riktigt. Geraldton är as we speak och bästa anhalten hittills. Gudomlig solnedgång på Sunset Beach. Hahahahahaha, Sunset Beach, ni vet TV-programmet... Detta var till och med bättre än TV-programmet. Ganska mycket bättre. Nu ska det turistas lite i och runt Västra Australiens näst största stad och tillika bondhåla. Typ som Söderköping fast bondigare och utan Smultronstället och fantastiska stränder istället för Göta kanal. Jag har det fint, varmt, sandigt, förvirrat och då och då alldeles underbart. Anna kom hit så vi kan äventyra tillsammans!

En in och en ut

I helgen fylldes äntligen tomma rummet efter Duden. Nya karln i huset är både stilig och 22. Synd att jag ska flytta ut nu när det flyttat in någon som jag har så mycket gemensamt med... Hahahahahahahahahahaha...

Jag är flyttvemodig. Och packningsuttråkad.

Superhjältejag

I Förrgår lekte jag superhjälte i min vilda trädgård. Idag kan jag inte gå.

Färdig!

Igår blev jag färdig med skolan. Sista uppsatsen lämnde mina händer och försvann in i universitetsbyråkratin runt ett-snåret och sen firade jag med finkaffe, finlunch, finsällskap, finmiddag, fulöl och finpromenad. Det enda som är kvar av min och La Trobe university's relation är nu en lång väntan på resultat. Den tänker jag spendera med att tänka så lite som möjligt på allt studieaktigt och hoppas att det bär och inte brister.

Om fem dagar är jag färdig med Melbourne. Sorgligt såklart, men mest spännande. Just nu håller jag på med den omöjliga uppgiften att lista ut vad som är mest värt att spendera de sista dagarna med. Misstänker att det kommer vara så fruktansvärt mycket svårfylld tid över när jag pillat klart med visumansökan, reseplanering, packning och städning...

Från andra sidan Melbourne

Allt ska bort

Förändringens tid är här. Varje dag har varit den andra förvirrande olik den senaste tiden. Frustration och analysöverdos. Först och främst har den stora planen ändrat på sig ett par gånger. Förra veckan utökades bilturen till att sträcka sig hela vägen genom öknen över till Östkusten, i förrgår verkade det som att hela planen skulle dö och idag är allt hemligt men troligtvis tillbaka på förra-veckan-spåret. Är även mitt inne i intensivt tentaplugg som har en tendens att alltid få en att transformeras mellan geni och idiot minst ett par gånger per dag. Till råga på allt insåg jag häromsistens att jag slagit mitt vara-borta-från-Sverige-rekord för ett bra tag sedan vilket i sin tur inspirerade till diverse existentiellt ältande och rotletande. I söndags kom så den avgörande faktorn som i slutänden fick diagnospaletten att trilla ner. Tiden byttes och Sverige är nu tio timmar bort istället för åtta och kvällarna är ljusare. Summan av dessa händelser är att det officiellt är dags för en släng av vårdepression. Likt SJ inför första snöflingan var jag så klart helt oförberedd och insåg inte sambandet förrän alldeles nyss. Istället har jag vandrat runt likt en kliande vålnad och farat för min psykiska hälsa i vad som känts som en evighet men i jordmått mätt varat i cirka tre dagar. Jag tycker fortfarande att livet är lite dummare än vanligt men nu har jag i alla fall en nästan trovärdig orsak att skylla på. Åtminstone mer kreativ än de föregående som varit; skitliv, skitmänniskor, skitmelbourne, skitakademiker, skitemelie, skitböcker, skitpolitik och skitkänslor.

Assimilation II

Har nu köpt mitt livs första burk jordnötssmör. Hjälp. Australien vad gör du med mig?!

Sommar nu då?

Aaaaaaaaah... Första riktiga sommardagarna och första riktiga Melbourne-havsutflykten. Tysken har en lägenhetskompis som har en flickvän som har en bil som idag åkte till stranden via min trappa. 35 grader varmt, fint folk, rockklassiker ur radion, jordgubbar, hav, sandiga handdukar, öl och buskkisssa. Imorgon börjar sista lektionsveckan och så ska jag få besök av två danska soffsurfare. Spännande.

Grattis i efterskott världens finaste morfar!

Världens finaste historieberättarmorfar, fiskarmorfar, fnissmorfar, kittla-på-fötterna-morfar, fotografmorfar, trädgårdsmorfar, läsmorfar, tomtemorfar, bilglasögonmorfar och otellomorfar. Året om. Dålig på det där med att komma ihåg födelsedagar. Hade varit fint att äta kakor och säga grattis live, och på rätt dag. 85 bast, bra jobbat!

Stor besvikelse

Antiklimax. Efter cirka en och en halv timma på två olika, iskalla spårvagnar, en tio minuters promenad längs den mest höga-vita-murar-och-avancerade-säkerhetsanordningar-täta gata jag besökt kom jag så fram till Svenska konsulatet i Melbourne. Ett väntrum och ett kontor med sammanlagd yta bara marginellt större en en korvkiosk pyntat med diverse turistböcker och en och annan Astrid Lindgren-hyllning. Inuti kontoret satt en mycket vänlig äldre dam, med mycket vanlig äldre-dam-frisyr som skrev ut min översättning på en pisskvart och sedan var det äventyret över. Hela upplevelsen påminde betydligt mer om ett besök hos Svenska kyrkans kontor i valfri svensk småstad med under 2000 invånare än om Casablanca. Besöket fyllde hur som haver sitt primära syfte och jag har nu det dyraste A4-papper jag någonsin köpt nerknycklat i min plånbok. Se upp alla vänstertrafikanter, här kommer jag!

Bäddat för äventyr

Hahahahaha. Imorgon ska jag och min hatt bege oss till Svenska Ambassaden (för att vara petnoga så ligger den "riktiga" ambassaden i Canberra och det här är bara Svenska konsulatet i Melbourne. Men det låter ju inte alls lika pampigt och tufft...). Vet inte om det är mina ambassadfördomar, den stela ambassadkvinnan jag pratade med i telefon idag eller hatten som bär skulden, men jag har en väldigt rolig och relativt verklighetsfrämmande bild i huvudet av hur det kommer att gå till. Tänk 1940-talsfilm a la Casablanca, svartvitt, slow motion, ambassadpersonal i avancerade, blänkande frisyrer, sekretess och femtusen papper som ska fyllas i och stämplas för hand av en ambassadperson med fantastisk frisyr. Under tiden det tar att stämpla alla papper kommer antagligen Australien ockuperas av det där terroristlandet Irak. Jag och en mörk främling kommer söka trygghet i varandras rädsla, bli kära och fly ut i öknen via en hemlig bakdörr som bara han känner till eftersom hans pappa jobbar som städare på ambassden och han spenderade större delen av sin barndom i ambassadhuset. Sedan ägnar vi resten av våra dagar åt att tämja kameler och starta en alldeles egen fredsrörelse som i slutänden räddar hela världen.

En version lite närmare sanningen är att jag ska få mitt körkort översatt till engelska.

Jag har en hatt och jag har en plan

Så var beslutsångesten dödad med ett beslut. Hemresa och studier blir skjutna på framtiden och mina fötter förblir resande fram tills vårvädret och flyttfåglarna kommer tillbaka till Sverige. Inte nog med detta, jag har även en plan utstuderad in i minsta detalj. Nåväl, inte riktigt. Men jag har en plan.

15 november flyger jag och Tysken till Perth. Tysken köper en bil (förhoppningsvis en van som vi kan förvandla till världens bästa rullande hostel, men eftersom jag bara är en lycksökerska utan egna finanser kan jag endast försöka påverka det slutgiltiga beslutet genom subtil lobbyverksamhet...). Sedan roadtrippar vi uppför den långa, ensliga västkusten till Broome, tittar på en massa hav, svettas bredvid öknen och lever på burkbönor och roadkills. Beroende på diverse omständigheter bär det sedan av till antingen Darwin eller Alice Springs. Allt som allt sissodär 400-500 mil utspritt över en och en halv månad. Istället för fåniga billekar ska vi utbyta språk med varandra och istället för duschar ska vi dricka en massa vatten och svettas kropparna rena inifrån och ut. Vi har ännu inte kommit på någon strategi för att inte börja hata varandra inuti den minst sagt begränsade bilytan, men det är ju fortfarande ett par veckor kvar som kan ägnas åt finslipning. Efter nyår blir det hej då och jag fortsätter för egen maskin till Brisbane och gör östkustgrejen. Hittar ett par jobb, lär mig surfa som en gudinna och ägnar mig åt min konst. Så blir det.

Och så har jag köpt mig en hatt.

Hej då

I veckan hittade The Dude en bättre lya och håller nu på att tömma stora huset på stora delar av dess någorlunda vettiga innehåll. Hej då brödrost, köksbord, stolar, vattenkokare, köksgrejer, gitarren som brukar ligga och skräpa i hallen, espressomaskin, tvättmaskin, massa intressanta filmer som jag aldrig kom mig för att titta på, kock, skitig-disk-producent och vän. Synd att varken jag eller Soulkeyboardisten har så mycket till ägodelar och att Trummisen aldrig är här. Jag hoppas vi hittar en ny spektakulär housemate som vi kan utnyttja på en massa strategiska sätt och som vill leka med mig... Och hoppas vi gör det innan torsdag, annars blir det dyr hyra denna vecka. Fast helst skulle jag vilja att Duden stannade kvar. Börjar kännas överkomligt att flytta härifrån snart.

Mitt hem och min trädgård

De dödade de australiensiska tomtarna

Vad många inte vet är att Australien förr hade en väl spridd och rotad tomtebefolkning. Den bestod framförallt av strandtomtar, skogstomtar och ökentomtar. Deras ansvarsområde var, precis som i alla andra länder, att skydda vilda djur och vild natur från männsikors makt och förstörelse. Idag har den uppgiften istället tagits över av turismverksamheter av diverse slag. Dessa bygger bland annat små träbryggor i skogarna så man slipper skita ner skorna när man läser på skyltarna som berättar spexiga historier om skogens träd och djur. De ägnar sig även åt mer avancerad beskyddarverksamhet så som att bygga fotbollsarenastrålkastare och inhängnade läktare för att underlätta iaktagandet av pingvinpromenaden mellan hav och nattvila. Och så tar de en massa betalt förstås. Vad många inte vet är att när dessa organisationer var nyfödda utförde de ett iskallt tomtefolkmord för att berättiga sin egen existens. Vänta nu... Det här låter ju nästan som en annan historia... Eller kanske ett par stycken.

Phillip Island var fint, men fullt av tomtemördare.

Smaklökslycka

Igår var det High street festival. Ännu en sådan där stadsfest a la Malmöfestivalen, fast den barrikaderar bara en gata istället för en hel stad. Massa kreativt folk, öl, toalettköande, sol och missade spelningar. Fin kväll. Kanske finast av allt var att The Dude trollade fram gårdagsrisotto och svängde ihop friterade risottobollar när vi kom hem mitt i fyllan, villan och natten. Och så blev jag erbjuden att fira varm australiensisk småstadsjul med Dudens familj. De är så gästfria och generösa de där australiensarna.

Lov

På måndag får jag lov. På tisdag ska jag åka på utflykt till Phillip Island. Ser ju fint ut...

Jag gjorde studentgrejen

Så håller man på och skriver uppsats igen. Och så håller man på att försöka hitta på allt möjligt annat för att slippa skriva uppsats igen. Så som att sopa heltäckningsmattan i sitt rum för första gången sedan man flyttade in. Bildbeviset ovan förklarar bättre än tusen ord hur välbehövliogt det var. Och vilken otrevlig upplevelse det var. Heltäckningsmatta+icke fungerande dammsugare+2-50 månader=hälsorisk.

Husrapport

One down. Så har min närmaste, högljuddaste, smutsigaste granne flyttat från stora huset. Lite sorgligt minsann. Fick en lustig brun mössa, en färgglad tavla och två väckarklockor som avskedspresent. Jag blev även erbjuden en lustig blå mössa, en talande mjukiskanin, ett litet svart skåp pyntat med små djävular och en 100 år gammal lap top, men någonstans måste man ju dra gränsen. Nu ska Soulkeybordisten överta grannrummet och har tydligen även stora planer på att köpa ett pingisbord att pynta ett av våra stora, oanvända golv med. Det är även han som grävt fram den nya huskamraten. Driftig karl. Jag har inte träffat nya sambon än men tydligen ska han vara stor, blond och trummis i ett världsturnerande band. Låter ju spektakulärt, eller kanske bara alldeles, alldeles tråkigt...
Helgens stora kap var en cykel som jag hittade bakom ena hushörnet. Med lite kärlek ska jag nog kunna få den att rulla igen. Jag saknar att cykla. Det här huset är som pojken med guldbyxornas byxor. Fast det innehåller så mycket bättre saker än bara tråkiga pengar. The Dude har tillexempel ett speciellt husgeråd att göra pocherade ägg med. Och imorse hittade tysken cirka två kilo mögliga grönsaker på bottenvåningen i vårt kylskåp.

UUUbuuntuuu

I tisdags surnade mitt Windows till och bestämde sig för att sluta fungera. Var sur då Microsoft-tönt, sa jag. Jag har minsann hittat andra, mycket bättre kompisar! Jag är numer stolt användare av fina, fantastiska gratissystemet Ubuntu. Känns så bra! Bättre än vilken tarmsköljning som helst...

Plastic fantastic mötte wannabe polisstat

Förra helgen spenderades i Sydney. Nytta förenades med nöje och APEC-protesterande förenades med turistande. Toköverdrivet säkerhetspådrag bestående av högvis med poliser med specialrättigheter och specialkorreografi samt en inhängnad och avspärrad stadskärna bidrog dock tyvärr till att verklighetsfrustrationen överröstade fnissturistandet. Hela centrum kändes som en tom och ledsen leksaksmodell och den sorgliga krigsdemokrati som protesten var riktad mot blev än mer påtaglig. Det var en fin och färgglad demo dock...

Förutom att fjäska för politiksamvetet besökte jag och tysken ett par stränder, tittade på det tråkiga operahuset, utforskade en massa gator och spenderade otaliga verklighetsflyende timmar i fina bokhandlar. Vi åkte nattåg tillbaka till Melbourne (nio timmar... aj!) och jag har som följd varit skev i både huvud och kropp hela veckan. Och nu är det visst helg igen...

Att förorena är opium för folket

Melbourne är utsedd till världens mest förorenade och mest beboeliga stad. Och jo, den är definitivt full av avgaser, och definitivt beboelig.

Oskuldsprängarhelg

I helgen bockade jag av:

första doppet i det australiensiska havet,

första australiensiska uppsatsinlämningen,

första rejäla australiensiska bakfyllan,

första australiensiska solskyddsinköpet,

första australiensiska solskyddsinsmörjningen

och första australiensiska glassfrossan.

Jag är överväldigad...

Time managing

I bråda uppsatstider är det viktigt att effektivisera allt. Idag borstade jag tänderna, knöt skorna och bajsade på en och samma gång. Jag antar att jag fortfarande har lite ungdomlig produktivitet/allmän stresssyndromdumhet i mig...

5000 tantpoäng

Våren gör en inte bara glad och rynkig av giftiga solstrålar, den gör även att man smygåldras mentalt ett par hundra år. Ända sedan det fina vädret kom har jag gått omkring och fånlett mot solen, luktat på blommor och haft ett stångande sug efter termosar, filtar och solnedgångar över svenska insjöar. Igår när jag klev innanför dörren på stora huset kom den slutgiltiga droppen som gjorde mig brutalt medveten om mitt tanttillstånd. Stora huset var rent och varmt. Och det gjorde mig lycklig.

Den tråkiga baksidan är att renheten är ett resultat av att min favoritsambo ska flytta ut. Men å andra sidan kanske det innebär att det flyttar in någon som kan lära mig virka, å så är tantcirkeln sluten...

Vår igen

Fördelen med att åka från sommar till vinter är att man får en bonusvår på köpet. Än en gång bli lika förvånad över hur det känns att ha inspiration, spring i benen, inte vara frysparalysered och inte enbart vistas utomhus för att det är ett irriterande, nödvändigt ont för att kunna ta sig från punkt A till punkt B. Får en återigen att undra varför man envisas med att tillbringa stora delar av sitt liv på en av norra halvklotets avlägsnaste kanter... Och varför man ska sitta inne och läsa om idiotomständig internationell lag när man istället kan springa bort springet från benen/picknicka/titta på hundar i stora grannparken/bada/dricka solnedgångsöl på verandan/utflykta. Men jag skaaaaaaaaa. Det ääääääär intressant. EEEEEEEgentligen. Och jag har tenta på måndag.

Freedom of speech

"Everyone has the right to freedom of opinion and expression" (Article 19, Universal Declaration of Human Rights). Och så var det ju det där godtyckliga med Mänskliga rättigheter och internationell lag... I Australien har man glömt skriva in åsiktsfrihet i lagböckerna. Och så har herr Premiärminister just droppat ett förslag om att utvidga internetcensuren. Och så hittade jag skylten ovan på ett av stadens tåg.

Chocksaknad!

Hur du sår skrattfrön i magen på mig, kliar hjärtat där jag inte når och har världens finaste morgonfrisyr.

I went down to the river

Idag beslöt jag mig för att se efter vad som döljer sig bakom det stora, stora staketet på baksidan av mitt stora, stora hus. Och jag hittade det här! Precis bakom huset! Precis bakom mitt hus! Antingen byggde en liten, väldigt flitig trädgårdstomte/Walt Disney upp en abnorm park med tillhörande vattendrag, bajsande hundar, hängträd och hängbroar igår natt, eller så har jag varit blind i en månads tid utan att märka det. Nu förstår jag varför de ska riva ner huset och bygga lyxlägenheter på tomten...

Havshelg

Lite rastlöshet i onsdags kväll och så vips förvandlades inga helgplaner till Great ocean road-planer. Efter lite grovt skissande och en massa tur satt jag och trevliga tysken i en nyhyrd bil påväg från skyskraporna kl 15.00 i torsdags. Sedan var det frossa i havsutsikt, strandstrosande, dåliga radiokanaler, klippor, choklad, slingriga bergsvägar, turism och lathet helgen lång.

Förutom en massa hav, hav, hav, spexiga klippor och hav...

...tittade jag en hel del på hyrbilsinsidan och trevliga tysken.

Och jag såg...

...min första surfare...

...min första känguru...

...och mitt första kängurubajs.

Språkbarriärer

Och så slår språkets begränsningar och barriäriska egenskaper ner som en bomb i vardagen! Försökte härom natten berätta en godnattsaga i form av en fri översättning av Loranga, Mazarin och Dartanjang. Själva berättelsen är såklart genial nog att överleva triviala saker så som språk och mina begränsade engelskakunskaper, men "Täcke med kaffefläck!" går helt enkelt inte att översätta till engelska på ett tillfredställande sätt...

Assimilation

Har nu tagit ett betydande steg mot assimilation och köpt min första burk Vegemite. Ett högst mystiskt smörgåspålägg bestående av koncentrerat jästextrakt. Vid första försöket precis lika äckligt som det låter, men sedan dess har det sakta men säkert försett mig med ett nytt, stångande beroende som skriker åt mig att den mest logiska sysselsättningen vore att sitta inomhus och äta vegemitemackor dygnet runt. Vegemite är en grundbult i det australiensiska samhället och en stolt produkt av Kraft foods-familjen. Och säkerligen även av viss betydelse för fetmabygget då denna bruna dundermassa traditionellt ackompanjeras av rostat vitt bröd och rikliga mängder smör. Men för att övertyga australiensarna om min "integreringsbarhet" väljer jag istället att luta mig tillbaka, fokusera på de nyttiga b-vitaminer som finns någonstans bland konserveringsmedlen och hämta en öl i kylen medan rosten förser mina english muffins med värme och kärlek.

Alltid den där hönan och det där ägget

Går den höga andelen australiensare lidandes av fetma att spåra till att det finns så många olika sorters kakor, eller finns det så många sorters kakor för att det finns så många australiensare som är feta?

Findag

Frusen natt med drömmar fulla av sorkar blev findag. Morgonpussar, storkaffe, visserligen tråkföreläsning, men fint lunchsällskap. Förvirrande seminarium, men väldans inspirerande lärare och ett telefonnummer rikare. Alldeles för mycket att läsa, men så bjöd the dude på hemgjord gnocchi med valnötspesto och så var det fågelsång, skrattande barn, rosaskimmer och trivsel igen. Nu ska jag uttråka mig till sömns med australiensisk välfärdspolitik för att neutralisera.

Antropologi

På engelska heter falafel "fish & chips" och infödingarna här använder sig av blinkande små lampor när de vill visa att något är "billigt, billigt!"...

Huskamrater direkt från kryddskåpet

Var inte helt övertygad när jag efter en två minuters rundtur och fem minuters konversation med en av de tre boende i huset tackade ja till mitt nuvarande rum. Beslutet var då mer baserat på desperation och den billiga hyran än god magkänsla. Så här två veckor, ett värmefläktsköp, ett täckköp och ett rosa-påslakan-med-fjärilar-och-hjärtan-i puttisnuttfärgerköp senare, har den generösa mängden skit i hörnen smält ihop med möblemanget och jag känner mig mycket belåten. Huskamraterna är alla tre fina kryddor i vardagen. Befinner mig med all säkerhet fortfarande i det välkända smekmånadsstadiet, men just därför passar jag på att ösa lite skriftlig kärlek över dem så att jag hinner få det överstökat innan vi börjar hata varandra...

Ian: Writingstudent och cafébakverksansvarig och en australiensisk upplaga av "the dude" i Big Lebowsky. Gillar att hålla långa monologer om bästa sättet att dricka gin, eller i princip vad som helst. Sjukt allmänbildad och cynisk. Alltid en underhållande kombination...

Adam: Brittisk hamburgarvändare och spritbutiksbiträde. Stor gräskonsument som nu varit nykter i en vecka och istället övergått till att ha en massa högljutt morgonsex. Svår att inte tycka om, mycket tack vare kommentarer som: "Woooooo, den 26e augusti ska jag sterilisera mig!" och "Vill du köpa en dator/ väska/ didgeridoo/ tv/ cykel?"

Zac: Soulkeyboardist som mest håller sig på sin kant, lufsar runt och ser hemtrevlig ut eller kommenterar diverse saker med "Yeah, I fucking love that shit man".

Och så jag.

Svensken kommer!

Argumentet med modersmålet som en igentäppt ventil i desperat behov av vädring var såklart bara skitsnack för att försöka framkalla lite dramatik i motiveringen till detta stycke blogg. Det finns hordvis med svenskar i Melbourne. Eller kanske inte hordvis, men definitivt en rejäl flock.

Mkt viktiga observationer

Och så till alla fantastiska iaktagelser jag sugit åt mig med en nyfödds/väldigt torr tvättsvamps girighet:

i melbourne ser city ut som en storstad, som en storstad, som en storstad...

i melbourne är inte ett hus ett hus utan en huspalm. typ...

i melbourne finns väldigt många små hus, och en del är mintgröna...

i melbourne ställer man ut sina soptunnor på gatan och dagen efter har soptrollkarlen trollat bort alla sopor som låg i dem...

(i mitt hus har vi dock missat denna ritual två veckor i rad och har istället jobbat upp en privat liten soptipp i köket...)

i melbourne kommer det snabba bilar från fel håll...