Allt ska bort

Förändringens tid är här. Varje dag har varit den andra förvirrande olik den senaste tiden. Frustration och analysöverdos. Först och främst har den stora planen ändrat på sig ett par gånger. Förra veckan utökades bilturen till att sträcka sig hela vägen genom öknen över till Östkusten, i förrgår verkade det som att hela planen skulle dö och idag är allt hemligt men troligtvis tillbaka på förra-veckan-spåret. Är även mitt inne i intensivt tentaplugg som har en tendens att alltid få en att transformeras mellan geni och idiot minst ett par gånger per dag. Till råga på allt insåg jag häromsistens att jag slagit mitt vara-borta-från-Sverige-rekord för ett bra tag sedan vilket i sin tur inspirerade till diverse existentiellt ältande och rotletande. I söndags kom så den avgörande faktorn som i slutänden fick diagnospaletten att trilla ner. Tiden byttes och Sverige är nu tio timmar bort istället för åtta och kvällarna är ljusare. Summan av dessa händelser är att det officiellt är dags för en släng av vårdepression. Likt SJ inför första snöflingan var jag så klart helt oförberedd och insåg inte sambandet förrän alldeles nyss. Istället har jag vandrat runt likt en kliande vålnad och farat för min psykiska hälsa i vad som känts som en evighet men i jordmått mätt varat i cirka tre dagar. Jag tycker fortfarande att livet är lite dummare än vanligt men nu har jag i alla fall en nästan trovärdig orsak att skylla på. Åtminstone mer kreativ än de föregående som varit; skitliv, skitmänniskor, skitmelbourne, skitakademiker, skitemelie, skitböcker, skitpolitik och skitkänslor.