Stor besvikelse

Antiklimax. Efter cirka en och en halv timma på två olika, iskalla spårvagnar, en tio minuters promenad längs den mest höga-vita-murar-och-avancerade-säkerhetsanordningar-täta gata jag besökt kom jag så fram till Svenska konsulatet i Melbourne. Ett väntrum och ett kontor med sammanlagd yta bara marginellt större en en korvkiosk pyntat med diverse turistböcker och en och annan Astrid Lindgren-hyllning. Inuti kontoret satt en mycket vänlig äldre dam, med mycket vanlig äldre-dam-frisyr som skrev ut min översättning på en pisskvart och sedan var det äventyret över. Hela upplevelsen påminde betydligt mer om ett besök hos Svenska kyrkans kontor i valfri svensk småstad med under 2000 invånare än om Casablanca. Besöket fyllde hur som haver sitt primära syfte och jag har nu det dyraste A4-papper jag någonsin köpt nerknycklat i min plånbok. Se upp alla vänstertrafikanter, här kommer jag!