Pusselbitar i pusselbitshål

För cirka en vecka sedan tog jag mig i kragen och ringde till min Hemglasschief. Hemglasschiefen sa:
- Jag har väntat på ditt samtal! Jag har paxat en bil till dig, du börjar jobba heltid om två veckor!
Och jag sa:
- Okej, fint!
Två timmar senare tog jag tag i nästa krage och begav mig till ett internet för att leta bostad. Efter en halvtimmes undanflyktigt slösurfande ringde min Bajsvän. Bajsvännen sa:
- En vän till mig vill hyra ut sin nästan billiga och fantastiska etta i andra hand till dig.
Och jag sa:
- I love you! (det engelska språket antingen ett tecken på att jag då fortfarande var lite mentalt kvar i Australien eller ett känslonervöst försök att gömma denna kärleksförklaring bakom den trygga språkvallen...)

Nu är jag så äntligen tillbaka i Malmö och jag känner mig som en vårkär skolflicka. Var lite nervös att min och Malmös romans skulle svalnat under mina frånvarande månader men promenerandes mot en frukostbuffé i morse kände jag kärleken bulta och leva runt i bröstet. Min tillfälliga hemlöshet har vi löst inom familjen och jag har fått en egen liten koja till låns bakom en turkosblå soffa i Storebrors och Idas vardagsrum. Lite som de spännande lönnrum som brukar finnas bakom gamla böcker i stora slott, förutom att min madrass syns ganska väl redan från dörren och att den inte ligger i ett slott utan i en tvåa full med arkitektiska och finurliga förvaringsutrymmen och fina saker.