Sedan fredagens tidiga morgon trampar jag återigen runt på Moder Sveas kurvor, njuter av hennes yppiga former och täta skogar, hennes hud under mina fötter och hennes svala andedräkt i nacken. Jag tycker om att krama Svea, men ännu mer tycker jag om att krama alla som man inte har kramat på så länge. Såklart. Allt känns väldigt nytt och väldigt gammalt och mitt i allt väldigt mycket jet lag.
Nu står jag alltså i farstun och stirrar på den omvända kulturchocken med skräckblandad förtjusning stigande från maggropen. Den omvända kulturchocken kan enligt experterna vara nog så omtumlande som dess föregångare kulturchocken (den som drabbar mången medborgare i främmande stater). Nu ska jag alltså återanpassas till det svenska samhället och säg, rent hypotetiskt, upptäcka att återvändandet inte bara är en dans på rosor kindpussandes alla saknade och ätandes knäckebröd, utan också skitjobbigt. Till exempel att hålla sig ifrån att ovetandes börja promenera in på en massa gamla bekanta stigar och helt glömma bort att man har hittat nya med fler blåbär kring kanterna. Eller konsten att förstå sig på allt, och ibland kanske inget, som har hänt medan man varit borta. Att danska och svenska posten har slagit ihop sig och sådär. Och så måste man väl hitta ett jobb och en bostad på något sätt. Fast det känner jag mig inte så oroad över. Mest känner jag mig ganska glad, lite chockerad och väldigt trött, men glad.
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Välkommen hem!
Skicka en kommentar