Helvägs hemma

Sverige igen och jag känner mig mycket nöjd och hemmakär. Sverige är ju fint ändå. Väldigt fint. Och snart ska jag få hänga med Malmö igen också. Vardagsspännande. Nu är det dags att sparka igång teståndet, hitta på en massa spektakulära saker och inte bli vardgasförlamad. Jag har god tro på att det är nu alla projekt ska bli mer än idéer.

Halvvags hemma

Och så sprang även de sista dagarna av Indien iväg som små tjyvar om natten. Jag har svettats som en ost i en bastu, men jag överlevde! Kanske dumt att ropa 'Hej' nu när det fortfarande kvarstår nio timmar tills tåget går, men jag känner mig kaxig idag sa jag tar mina chanser. Det tog ett bra tag for mitt och Varanasis stora KLICK. En massa hemlängtan och Sverigefunderade, och lustiga riksha- och hostelherrar stod i vägen till en början, men så igår, rätt var det var, dånade klicket som en abnorm kameraslutare mellan pyttegränderna. Det är sant som alla säger, Varanasi är en fantastisk stad. Lite uppkäftig, nonchalant och brutal från stund till stund, men också olidligt vacker.

Jag har tänkt så mycket på Sverige den senaste veckan (så som jag tänkt att jag inte skulle tänka) att det känns som om halva jag redan flugit iväg. Resten följer efter imorgon natt klockan 01.00. Nu ska jag bara avklara den slutgiltiga billighetsshoppoholismen, tåga 12 timmar till Delhi och sedan är det klart. Jag känner mig rätt så nöjd över det. Indien är fantastiskt, men jag längtar hem nu. Det är en fin känsla.

Två typer av lyxresor

Framme i Varanasi och det ar VARMT! Som en open air sauna, fast utan popcorn. Lämnade Dharamsala i 'lyxbuss'= svensk sunkbuss, men med justerbara säten till skillnad från de ordinarie lokalbussarna. Tretton timmars nattskump over knöggliga bergsvägar och ett par däckbyten senare anlände vi i Delhi igår morse. En snabb dag i storstaden och sedan vidare med nattåg till Varanasi kl. 18.15. Var det tänkt. Men så tog jag visst fel på stationerna och missade mitt tåg. Och inga platser på något tåg de närmaste tre dagarna! Vad göra? En mycket hjälpsam herre slussade runt mig i min desperation och simsalabim så hade jag en riktig lyxbiljett i min hand. Expresståg, AC, första klass för cirka trehundra indiska skjortor och femtio, avgång två timmar senare. Serviceavgiften hos kontoret som den hjälpsamma herren skjutsade in mig på kostade bara den dubbelt sa mycket som min ordinarie biljett. Än har jag inte varit tillräckligt länge i Indien för att komma ihåg att inte vara naiv. Eller desperat. Resan var det märkligaste jag varit med om och den lyxigaste tillika mest obekväma natten sedan jag kom till Indien. Jag och tre tjocka, medelålders indiska affärsman i egen kupé, lakan och handduk nytvättade och serverade i prydlig papperspåse, tvål på toaletten och en servicebetjänt som tog upp matorders och diverse annat (och kom springande så fort man tryckte på en knapp, upptäckte jag när jag forsökte tända lampan...). Kanske roligast av allt är att denna 11 timmars lyxutflykt kostade lika mycket som en oturlig x2000-biljett mellan Malmo och Norrköping. Ändå sved det lite i girigbuken.

Hej då bergen

Imorse när jag promenerade genom skogen till min morgonyoga klättrade det en hel apfamilj i granarna intill stigen. I en annan vardag hade det känts väldigt exotiskt.

Oanade förhårdnader

Jag har fått meditationsförhårdnader på ovansidan av fötterna, snön på stans Himalayatoppar har börjat smälta och imorse lyckades jag slutligen knyckla in mig i en tillfredsställande lotusställning. Dags att dra vidare. Nästa anhalt Varanasi. Tydligen varmaste stallet man kan besöka i Indien såhär års. Och inte på ett bra sätt. Skogsyogadudsen hånar mig och tror att jag kommer att dö av antingen värmeslag eller matförgiftning. Vi får väl se. Jag litar på Mamma Ganges.

Det blommar en massa svenska sommarblommor har nu. Nostalgi. Hemkärlekssuckers är vi allihopa. Jag ser fram emot att få lukta på svensk vår alldeles strax.

Ikväll ska jag bli didgeridoohealad av musketör nummer två. Från och med Delhi på söndag börjar jag leka ensammusketör.

Två musketörer

Rastatrumpetaren alias Krigarprinsessan har satt av mot Amerika. Treenigheten har kollapsat och resesällskapet är nu en musketör kort. Men det går ganska bra ändå. Lite mindre machosnack på det har viset. Vi har flyttat ner från berget och in i skogen till ännu ett litet familjedrivet gästhus. Idag har jag tvättat kläder och fick i uppdrag att vakta huset medan föreståndarinnan sprang ärenden nere i dalen. Femhundra hemmafruspoäng på den! Efter en massa regn och galen kyla har nu solen tittat fram igen och jag bestämmer att den får lov att stanna. När solen skiner är det här ett riktigt litet guldhak och jag undrar hur jag ska lyckas släpa mig härifrån.

Berg berg berg

Det bidde ingen grotta. Kanske inte helt forvånande... Lite för kallt, lite för jobbigt att klättra i berg, lite för många björnar som inte riktigt hunnit flytta ut ur sina vintergrottor och lite för mycket lathet. Men det bidde ett fantastiskt litet guest house halvägs upp i bergen. Utanför en liten by som heter Dharamkot, som ligger utanför den lilla stad där Dalai Lama har sitt hang-out, som ligger utanfor Dharamsala. Vi har andetagstjyvande bergsutsikt rakt utanför fönstret, en perfekt liten yogaveranda och småbonder, kor, getter och mulor som grannar. Tio minuters promenad neråt dalen ligger en utspridd handfull med små restauranger och yoga-hak. Indisk enkelhet och vasterländsk turistlathet i go' kombination.
I Dharamkot finns en liten 'tea-shop' som säljer bästa havregrynsgröten i stan, plus allt mellan himmel och Himalaya. I skogen bakom te-haket håller ett ödmjukt serbiskt yogaproffs (inofficiellt) gratis yogalektioner varje morgon. Jag har goda planer på att bli stammis. Har bara lyckats gå en gång än så länge dock på grund av regn och andra olägligheter. I söndags vandrade vi upp i bergen med samma yoga-gäng. Det yogisarna kallade 'en enkel promenad' tog närapå livet av mina arma små ben och lungor. 7 kilometer enkel väg och från 2000 till 3000 meter på höjden. På toppen rundade vi av med ett en och en halv timma långt yogapass med snöpudrade bergstoppar som utsikt mellan benen. Därefter thali (ris, dal och chapati. mmm m mm!) och total frid i hela kroppen. Berg is the shit!

Tillbaka till grottstadiet

Enligt originalplanen skulle jag åkt till Sverige imorgon. Men jag insåg att det hade varit helt befängt att åka hem redan så istället blir nästa anhalt Dharamsala. Jag får två fina ashrambröder som sällskap också; en amerikansk rastatrumpetare som aldrig är tyst och har läst stora delar av universums alla böcker om religiös historia och en holländsk didgeridoohealande kock som tycker om att diskutera energi. Det resesällskap man kan vänta sig att hitta i ett indiskt ashram antar jag. Det är bra av mig att alltid teama ihop mig med matlagningskunniga människor tycker jag. Om inte kylan suger musten ur oss har vi en ambitiös plan att gå på långpromenad i bergen och hitta en lämplig grotta där vi kan slå oss ner ett tag, meditera hela dagarna, elda mat och do the asket-thing. Nytt hemresedatum är 27 april.

Sedan undrar jag om det är någon som fortfarande läser bloggen? Jag har fortfarande inte lyckats yoga bort mitt bekräftelsebehov... Skönt att ha något att jobba på i grottan.