Nytt gammalt liv

Alla veckor känns så nya hela tiden. Som om jag varit bortrest väldigt länge och sedan plötslig blivit nedslängd i Malmö igen. I själva verket har jag inte varit bortrest på väldigt länge. Inte så att det gills. Jag har varit här och gjort i princip exakt samma saker. Kanske är det att de sakerna är så väldigt vanliga att jag liksom slutat registrera att de händer. Skapat mig ett eget litet tidshål. Vana - den nya tidsmaskinen. Eller så är det för att Malmö börjat klä på sig löven och att jag bara inte känner igen henne. Som när man sett någon naken väldigt mycket och sedan helt plötslig påklädd, uppklädd. Det blir chockartat. Och det är helt plötsligt mer sexigt med påklätt.

Jag ska flytta till en ny lägenhet snart. Då blir det förändring på riktigt, så då kanske livet börjar kännas lite mer som vanligt igen.

Motalamarkörer

Tillbaka efter två intensiva dagar i Motala. Träff med skrivarkursen och vi förkovrade oss i diskussioner om döden, tempus och bajs. Vi ältade texter och sov på soffor. Och så lärde jag mig ett nytt ord. Suggestopedi. Uttömmande och uppfriskande. Injicerande och inspirerande.

Motalamarkörer:
- Inlagd ananas i salladen.
- Ä. Ö.
- 3-kronorsmackor.
- Samma frisyrer som på GUC 2001.
- Spöken.

Uppfriskande frukostjakt

På frukostjakt med en vapendragare genom ett vaknande Malmö och våren känns äntligen så uppiggande som den ska vara. Uppföljt av exceptionell hummus, fint kamratskap och en sentimental Tommy Nilsson vrålandes i bakgrunden en all in all mycket inspirerande morgon.

Efter helgen

Efter en påskhelg med bisarrt lite påskgodis och inte ett enda marsipanägg försöker jag ta mig i kragen och återgå till någon form av produktiv vardag. En text som ska lämnas in och en lektion som ska planeras. Och båda tills imorgon. Ändå sitter jag här och kan inte låta bli att skriva meningslösa blogginlägg, koka te, och stirra på den spackelgrå himlen över Skärkind. Ikväll ska jag äta middag och sova sked med finaste Kristina. Är väl bäst att sätta igång och skriva så att det blir kväll nångång.

Efter älgen

Just hemkommen efter en långpromenad genom de vikboländska hagarna. Jag sneddade genom snöiga skogar och över kladdiga åkrar. Jag tittade på hus som jag sett tusen gånger från andra hållet och lyckades nästan gå vilse i min egen bakficka. Uppfriskande att man fortfarande kan bli fascinerad över av att världen är i 3D. Och väldigt dumt att man nästan jämt inte behandlar den som så. Blev mycket nöjd när jag upptäckte att jag slagit in på samma väg som en av skogens konungar. Det kändes väldigt rutinerat på något sätt. Också mycket nöjd över att jag fortfarande är tillräckligt mycket lantis för att känna igen både älgbajs och älgspår. Jag och älgen, sida vid sida. Åtskilda bara av tiden.