Kocken Klorofyll

Researchar trädreferenser till Boken och försöker förstå mig på den här fotosyntesen som jag inte hört av sedan typ sjuan. Inser att det är långt mer komplicerat än den version som Mr Nilsson presenterade för oss på den tiden. Tur är väl då att Naturskolebladet erbjuder än lite mer pedagogisk förklaringsmodell baserad på Kocken Klorofyll.

Kocken Klorofyll har sitt kök i löven och lagar mat på sin spis solen. Det är en himla skicklig kock så de enda ingredienser han behöver är vatten och luft. Kocken Klorofyll tycker mycket om socker så det enda han lagar är olika sorters socker. Kocken Klorofyll är lite dålig på att mäta rätt så han får alltid rester över i köket som han måste slänga ut. Vissa kallar rester för sopor men resterna från Kocken Klorofylls kök kallas för syre. På hösten när alla bladen ramlar av har inte Kocken Klorofyll längre något kök och restaurangen stängs för säsongen.

Hilarious!

Vårvindar

Våren är fantastisk! Och också lite svår, det måste medges. Idag släpade jag mig till slut ut och promenerade på kyrkogården. Jag såg två duvor som jagade varandra för att få knulla och fyra barn som satt i ett hörn och tjuvrökte.

Min nya idol är Julia Hill. Hon bodde i ett över tusen år gammalt träd i 738 dagar för att det skulle få leva. Och det fick det.

Psst...

Inlägget nedan är en exklusiv tjuvtitt in i Boken!

Rostande varig kärlek

Värdväxling är en vanlig överlevnadsstrategi för många rotsvampsjukdomar. Sjukdomen skiftar då värdväxt flera gånger per år för att förse sig själv med näring året om. Oftast genom att ha en värdväxt under vinterhalvåret och en annan under sommarhalvåret. En av de vanligaste värdväxlande trädsjukdomarna är Päronrost.

Päronträd börjar rosta på försommaren efter att ha smittats av sporer från vissa typer av enar inom en radie på uppemot 400-500 meter. Under hösten vandrar sjukdomen tillbaka till enarna där den har bättre förutsättningar att överleva vinter. Även sjukdomar måste äta för att överleva och under vinterhalvåret finns ingen näring i päronträdet. Enarna är starkare och tryggare än päronen och således ett mer attraktivt val under den hårda skandinaviska vintern. På våren blir dock svampen återigen förförd av päronens vackra blommor och glömmer med ens bort tillfälligheten i dess sprudlande glans. Återigen överger de enarnas trygga sträva bark och skyddande barr för päronträden med dess späda blommor, förföriskt gröna löv och saftiga frukt. Svampen formar sig i långa suktande tungor på enens grenar och slickar sig sedan upp i päronträdet. Svampen etablerar sig oftast strax efter nattligt regn då trädets uppsvällda sörjande grenar är extra mottagliga. Snart därefter är dess gröna löv återigen fulla med röda utslag och grenarna fulla med variga sår. Päronträdet blir svagare och svagare för varje år som rosten lyckas övertala sig in i dess stam. Kartsättningen minskar och till slut kan trädet dö. Under tiden står enen och iakttar svampens otrohet och längtar till hösten då den återigen ska vara ensam om att bli utnyttjad. Enarna må vara svampens andrahandsval men minst lika viktig för dess överlevnad. All värdväxlande svamp behöver minst två växtarter för att kunna utvecklas och föröka sig.

Vissa låtar blir aldrig gamla

...and the world's got me dizzy again
you'd think after 22 years I'd be used to the spin
and it only feels worse when I stay in one place
so I'm always pacing around or walking away
I keep drinking the ink from my pen
and I'm balancing history books up on my head
but it all boils down to one quotable phrase
"If you love something give it away"...

Det går inte att jämföra

Inatt låg jag och sov medan en av mina bästa vänner födde ett barn.

Det går inte att jämföra.

Lärarräven av rävar

Istället för en räv har hon en röd kulspetspenna hängandes bakom ena örat. Den sitter fast på senilsnöret på ett utav de två paren glasögon som normalt hänger ner över den plattnande bringan. Igår vaktade jag prov tillsammans med en egentligen pensionerad vikariekollega. En långsmal riddarinna som tagit över en av pucklarna från sin kamel och bär den med stolthet. Hennes mun är ett litet skrynkligt rött hjärta som vrålar i lärarfalsett och ögonen glittrar av grön ögonskugga och yrkesstolthet. Hon tar två havreflarn till kaffet och efter en snabb vända genom bäverkinderna knastrar de sig hela vägen ner genom halsen. Först tröttnade hon på att jobba som lågstadielärarinna på grund av allt socialt tjafs, sedan tröttnade hon på att vara hemma med sin man hela dagarna, sedan började hon vikariera som Sfi-lärare. Det är bättre tycker hon eftersom det tillåter en att ägna sig mer åt ren undervisning, som på 70-talet.