Tåg, bebis och bröst

När jag kom hem från Stockholm igen hade buskarna utanför mitt fönster bytt färg och regnblåsten kommit till stan. Jag spenderade hela gårdagseftermiddagen på snigeltåg mellan Stockholm och Malmö. Nästan sex timmar av blygsamt skumpande tillsammans med Ben Harper, Belle & Sebastian och Jenny Diski. Och mot slutet, skavande hörlurar, grus i ögonen, vakuum i magen och diverse kroppsodörer förenade i den stillastående tågluften. Men oj vad jag gillar tåg! Det gör Jenny Diski också tydligen, och efter att ha tillbringat denna resa tillsammans börjar vi motvilligt bli kompisar. Jag tror det är ömsesidigt. Framförallt motvilligheten. Det obekväma men oemotståndliga med oönskade likheter.

Anledningen till tågandet var firning av Bajsvännen och Schlagersekreterarens 26-årsdagar. Fast mest firade vi att de är med barn. Bajsvännen har en människa växandes nedanför sina nya stora bröst. Det är väldigt coolt och jag kan inte tänka mig annat än att de kommer bli en alldeles fantastisk trio. Som grädde på moset fick jag även fika jättelänge med Karin. Finaste Karin 'Mama tits' Ödén, nu dock rejält utkonkurrerad av Bajsvännen vad gäller det epitetet. Lyckost mig som har så många vänner med mammabröst. Vi pratade också lite om tåg. Och en massa om livet och resorna. Och så var cirkeln sluten.

Jag känner en skånsk fe

I Hörby finns en Finurlig Fe med mikrofonhår. Hon har trollspön till fingrar som kan kittla kroppar genom tårna och få dem att berätta hemlisar. I tisdags hälsade jag på. När hon hållit i mina tår och kittlat mig längs ryggraden en stund började min kropp viska till henne på det hemliga fespråket. 'Jag sover, låt mig vara. Allt är huller om buller och jag orkar inte städa' viskade kroppen. 'Vakna, så ska jag lära dig hur man dansar allt i ordning' viskade Finurliga Fen. Denna magiska dans ville förstås kroppen lära sig och öppnade mycket försiktigt ena ögonlocket. Långsamt, långsamt.

Knäckt

Två fotbollskillar joggade om mig när jag cyklade hem från jobbet.

Aj och Ja!

Kroppen mör och matt efter trädklättring, plastrauksklättring, Åkarpspromenering bärandes på jättestor påse med morötter, yoging och ledighet. Jag tackar för en fin helg och firar att sista veckan som heltidsarbetande glassförsäljare börjar - nu. Dags att kravla sig upp ur heltidskoman och styra upp saker och ting. Yeaj!

Foten i marken

Skåne är affischerat med reklam för färdiga micromiddagar med makaroner och stekt falukorv. Jag sätter ner foten och säger 'Nej!'. Så här kan vi inte ha det. Så här bråttom får vi ine ha! Så här lata kan vi inte vara! Så här lite fantasi får vi inte ha!

Och det bästa...

Åhå, jag glömde det bästa! För att Arboristen ska slippa göra en massa skitgöra, så som att släpa grenar och städa upp ris, jobbar man i team med Jordgubbar och Risråttor som sköter marktjänsten. Fackord är de finaste orden.

Trädhjälte, träddoktor, trädkompis

Som arborist får man en massa jobb, betalt för att klättra i träd, och kropp som en elitidrottare. Det är ett yrke som är roligt alltid och inte har några dåliga sidor. Det är en livsstil och en tillräckligt liten branch för att man ska vara tillräckligt exklusiv och kaxig för att kunna säga 'fuck you, jag är ingen jävla hora' och vägra utföra omotiverad trädslakt. Man kramar, studerar, hjälper, och då och då dödar. Och så förändrar man världen. Det säger min nye vän Arboristen.

Lås in oss igen det är höst

Under veckans mesta naturupplevelse i form av en kisspaus i ett buskage intill ett villaghetto i Lomma kände jag det. Det kom från marken och buskarna och himlen. Luften hade bytt konsistens och vinden skrek mig i öronen att 'Hösten har vunnit över sommaren!'.

På gatorna luktar det blyertspennor och blöta löv, och jag vill köpa högar av anteckningsblock och dyra pennor. Vänner har berättelser från skolor, Hemglass sommarturer slutade den här veckan och P3 övergår till ordinarie programtablå. Det är officiellt. Nu är det färdigslampat, inga mer vindsmek på bar hud. Idag har jag kramats med morfar hela dagen i ärvd ylletröja. Än är det fint med höst.